Bli månadsgivare
Mind Forum
MenySök efter:
Mina sidor
Kunskap
Berättelser
Gå direkt till innehålletGå direkt till sök
Hem > Forum > Arbete & Skola > Dålig ekonomi leder till mörka tankar
24 jan, 2024 kl. 11:32Dålig ekonomi leder till mörka tankar
Pink Qojary24 jan, 2024 kl. 11:32
CiteraRedigeraBokmärkLägg i papperskorgAvsluta prenumeration
Hej,
Jag vet inte helt vad jag ska skriva. Jag är ensam. Jag klickade in hit, till mind, för första gången igår. Andra gången idag. Båda gångerna var det ingen som var tillgänglig. Lika bra det. Men idag valde jag att titta på den 2 min korta filmen. En man med lugn mörk röst sa några ord. Det älvar ord som jag nog aldrig fått höra. Även om dom kanske var generella ord. Jag började gråta. Jag gråter som ett barn framför min jobbdator. Jag orkar snart inte längre mer.
Jag har en flickvän, en fin hund och två underbara barn. Dom lever i ovetande om min situation. För jag vet att om jag berättar för dom är allting över. Jag kan inte leva med att ha svikit dom. Kärleken som min Flickvän ger mig varje dag, den ovillkorliga glädjen min dotter ger varje dag jag kommer hem. Min lilla son som tar steg för steg att lära sig krypa och skratta.. och leva. Men jag orkar snart inte mer. Jag klistrar på en fasad varje gång dom är i samma rum.. men nu det senaste märker jag att min flickvän anar någonting. Jag vill säga.. samtidigt som det inte går.
Ända sedan jag fyllde 18 år har jag haft ett spelberoende. Det har följt mig genom hela mitt liv. Ibland i lägre form och ibland högre form. Jag har försökt att rensa mina skulder och tala ut om mina problem. Jag känner mig mest mer skuldbelagd efter det. Personer som jag älskar ser snett på mig. Och till slut får tiden alla att glömma mina problem. Men problemen finns alltid kvar. Av ca 21 000 kr som jag får utbetalt i lön går 20 000 till räkningar. Jag håller huvudet precis över vattenytan. Men jag kan aldrig skämma bort min familj med finmiddag, resor eller för den delen lite extra godis på lördagar. Jag känner mig så fruktansvärt värdelös och har känt så sedan 19 års ålder. Jag är idag 34. Och jag orkar snart inte mer. Jag har funderar på det mer och mer. Vilket sätt är det bästa? Mest smärtfria? Eller vill jag känna smärta? Jag vill ju egentligen inte skada min familj men jag börjar bli mer och mer övertygad om att dom kommer ha det bättre utan mig. Jag vet inte vad jag ska göra.
Tack för ordet..
