Ingen kontakt med pappa, skam

Min far har under hela min barndom utsatt mig för grova sexuella övergrepp och dömts till besöksförbud och diverse. Det är närmare 15 år sedan jag träffade honom senast.

Här om dagen fyllde jag år och fick ett SMS av honom där han gratulerade mig på min födelsedag. Jag blir arg över att han har mitt mobilnummer och kan kontakta mig när som helst – och jag blir ledsen och fylld av skam över att inte svara honom. Jag kan liksom inte sluta tänka på hur ensam han måste varit under alla år… Tänk att ha en familj och ett sammanhang ena dagen och nästa dag inte ha något alls. Jag vill inte tänka på det här viset för han har gjort mig så illa, jag vill inte må dåligt för att jag inte har kontakt med honom. Det är han som ska må dåligt över vad han gjort mot mig och min familj. Men jag kan inte släppa tanken på att det är JAG som splittrat min familj, att det är jag som berättat för min mamma om det som skett, att det är jag som fått min mor att gå igenom helvetet, att det är jag som…. ja, ni kanske fattar.

Jag behöver bara få detta ur mig, för jag vet egentligen att allt är min pappas fel och att det är han som startat allt det här. Men det är svårt ibland, speciellt i sånna här situationer när jag påminns om alltihop.

Hej

Du är på god väg att läka,känner jag,eftersom du ju har insikt om att du inte alls har nån skuld i det som hänt dej.Tyvärr är det vanligt att barn och andra offer för övergrepp skuldbelägger sej själva,fastän de inte alls kunnat påverka vad de blivit utsatta för.Man kan ju inte tvinga sej själv att må bra efter ett övergrepp,men man kan ju försöka träna sin hjärna att inte tänka de där negativa tankarna,som såklart hela tiden vill tränga fram.Man får hela tiden påminna sej själv att man inte alls har nåt ansvar för det som hänt.Det är nog ett sätt att försöka komma vidare och inte fastna i en negativ spiral,som inte leder nånstans.Jag vet inte om det här är nån hjälp för dej,jag har  ju inte varit i din situation och ser det ju bara utifrån,men det här är hur jag tänker iaf.

Ha det gott och var rädd om dej.

[Red Dykepi]

Anonym skrev:

Min far har under hela min barndom utsatt mig för grova sexuella övergrepp och dömts till besöksförbud och diverse. Det är närmare 15 år sedan jag träffade honom senast. Här om dagen fyllde jag år och fick ett SMS av honom där han gratulerade mig på min födelsedag. Jag blir arg över att han har mitt mobilnummer och kan kontakta mig när som helst – och jag blir ledsen och fylld av skam över att inte svara honom. Jag kan liksom inte sluta tänka på hur ensam han måste varit under alla år… Tänk att ha en familj och ett sammanhang ena dagen och nästa dag inte ha något alls. Jag vill inte tänka på det här viset för han har gjort mig så illa, jag vill inte må dåligt för att jag inte har kontakt med honom. Det är han som ska må dåligt över vad han gjort mot mig och min familj. Men jag kan inte släppa tanken på att det är JAG som splittrat min familj, att det är jag som berättat för min mamma om det som skett, att det är jag som fått min mor att gå igenom helvetet, att det är jag som…. ja, ni kanske fattar. Jag behöver bara få detta ur mig, för jag vet egentligen att allt är min pappas fel och att det är han som startat allt det här. Men det är svårt ibland, speciellt i sånna här situationer när jag påminns om alltihop.

Jag kan relatera till dina ambivalenta känslor. Min ena förälder har förvisso inte utsatt mig för övergrepp, men hen har ett utpräglat natcissistiskt beteende. Detta präglade mig och mitt syskon under hela vår barndom. Även vår andra förälder är än idag starkt präglad av sitt tidigare medberoende till narcissisten.

När jag var 15 och mitt syskon 10, flyttade vår icke-narcissistiska förälder och då spårade vår narcissistiska förälder ur totalt.  Hen betedde sig på sätt som gjorde att jag och mitt syskon inte kunde bo där, vilket gjorde att vi började bo enbart hos den andra föräldern. Vår narcissistiska förälder blev då vansinnig och ansåg att vi hade svikit hen. Hen lämnade tillbaka saker som hen fått av oss, och skrev ett brev som ar undertecknat ”er tidigare förälder”. Hen ville inte ha någon kontakt med oss eftersom hen ansåg att vi hade svikit hen så.

För ett par år sedan började hen plötsligt höra av sig, och först trodde jag att hen faktiskt hade ändrat sig. Sedan insåg jag att det handlade om att hen hade förlåtit oss för att vi, enligt hen, hade svikit. Hen visade sig vara exakt samma person som tidigare, så då sa jag rakt ut att jag inte ville ha kontakt. Det kändes bra på ett sätt, för chansen är stor att jag bara hade blivit nedbruten av kontakten. Samtidigt kändes det i hjärtat och gav mig skuldkänslor, för det var tydligt att hen ville återuppta kontakten med sina barn och hen hade – förgäves – lagt mycket pengar på att skicka fina presenter. Och hen är ju trots allt en människa med känslor, även om jag alltid upplevt att hen haft svårt med just empati.

Jag tycker att det är bra att du försöker tänka på att du inte har något ansvar i det som din pappa utsatt dig för. Bara det att du kan tänka så gör att du har kommit en bit på vägen. Men jag förstår din ambivalens. Det är svårt att helt släppa taget om en familjemedlem.