Hem > Forum > Skam > Hatar min kropp

Hatar min kropp

Visar 9 inlägg - 1 till 9 (av 9 totalt)
8
  • Jag hatar min kropp. Vad jag än gör så känner jag mig fet, ful och äcklig. Jag skäms över hur jag ser ut. Att jag har en jättefin pojkvän och att ändra säger att jag varken är fet eller ful går rakt igenom. Jag vet inte vad jag ska göra längre. Jag orkar inte ens träffa min familj eller mina närmaste vänner för att jag känner sån konstant skam över hur hemsk jag ser ut. Vad är det för fel på mig?!

    Vad hemskt att du känner så. Jag vet inte hur du ser ut, men jag kan ändå säga att det inte är något fel på din kropp. Människor ser olika ut och man har begränsade möjligheter att styra över sitt utseende. Vad som är snyggt och inte är ju dessutom relativt. Det någon ogillar tycker någon annan är det finaste som finns. Kanske är det så att du behöver jobba med din självbild…? Ibland kan man behöva professionell hjälp med sådant. Hur som helst så förtjänar du att kunna umgås med familj och vänner utan att känna skam över ditt utseende.

    Avatar

    Har du pratat med någon om din skam? Eller skäms du över skamen?

    Vad säger dina anhöriga om dina känslor och har du någon aning om när du började skämmas och vad skäms du över?

    Det enda ”felet” är att du uppfattar din kropp på det sättet. Känner man så brukar det tyda på att det egentligen inte är kroppen man avskyr och tycker är ”ful fet och äcklig” utan sig själv, att man av någon anledning känner det som att hela man själv är ”dålig” på något sätt. Har du någon tanke eller känsla av varför du känner på det här sättet? Har du någon bra samtalskontakt? Det finns mycket man kan göra för att få hjälp. Styrkekram!

    Trådstartaren

    Tack för era svar, jag uppskattar verkligen att få någon annans än min egen syn på det här!

    Pink Nohuhe, min pojkvän är inne på samma spår som dig, att jag behöver jobba på min självbild. Jag hamnade för ungefär 13 år sen på BUP men jag hade extremt svårt att prata om det här. Sen hamnade jag på länsenhetenför ätstörningar men det löste inte direkt något heller… Jag har försökt jobba med självbilden i omgångar men jag behöver nog professionell hjälp med det. Än så länge har jag dock inte verkat hitta rätt inom vården när det gäller det. Som sagt började resan för ungefär 13 år sedan men har fortfarande inte hittat rätt. Nu väntar jag på tid på sjukhuset på allmänpsyk.

    Indigo dykaga, ja jag skäms över skammen. Jag har försökt förklara för diverse vårdgivare, bästa vännen och pojkvännen men jag lyckas nog inte så bra i mina försök att förklara för ingen hittills verkar ha förstått vad jag säger. Det är nog för att jag delvis censurerar mig själv när jag försöker förklara på grund av skammen. Jag lyckas aldrig vara så tydlig som jag kunnat vara i mitt första meddelande här när jag startade tråden. Så det är nog inte så konstigt att ingen förstått än.

    Jag har nästintill inga anhöriga som vet om att jag känner såhär. Min familj vet ingenting. Det är bara bästa vännen och pojkvännen som jag kunnat prata med och åtminstone få dom att förstå att jag avskyr hur jag ser ut. Och det enda dom säger om det är att det är hemskt att jag känner så för att de menar att jag verkligen inte behöver känna så.

    Det jag skäms över är allt av mig som existerar fysiskt. Att jag tar upp för mycket fysisk plats i ett rum. Jag borde inte ta upp så mycket plats. Jag borde vara smalare och allt som är stort på mig känns liksom som att det är äckligt. Jag blir äcklad och det känns som att andra också borde bli det.

    Purple Hiramu, jo du har rätt i att det känns som hela jag. För det har ju aldrig känts bra, vare sig jag väger mer eller mindre. Men det blir värre när det är mer.

    Jag är osäker på exakt varför. Det började komma när jag var runt 10 år. Då var jag faktiskt också definitionsmässigt överviktig, har jag fått veta av en skolsköterska i efterhand.

    I nuläget har jag ingen samtalskontakt. Jag har haft under perioder men jag har aldrig lyckats få fram just det här för någon av dom, inte så att de förstått hur det verkligen ligger till i alla fall. Jag vänder som sagt nu på tid hos allmänpsykiatrin. Har börjat en utredning men det är väldigt långa väntetider så det hinner liksom gå typ 2-3 månader mellan varje tillfälle. Jag hoppas på att jag ska kunna få hjälp där när utredningen väl är klar. Tyvärr blir väntan närmast olidlig emellanåt. Jag får sån sjuk ångest av det här så jag knappt kan andas emellanåt. Så d0 får jag liksom gå och lägga mig och bara låtsas vara död för att jag verkligen inte orkar med det. Det blir liksom så påträngande och konstant. Jag avskyr det verkligen.

    Tack! Jag behöver verkligen en styrkekram emellanåt och jag uppskattar när det kommer skriftligt för det här problemet gör att jag inte står ut ens med fysiska kramar :/ tack så jättemycket för era synpunkter!

    Vad bra att du har sökt hjälp! Jag hoppas att du kommer att få bra stöd av allmänpsykiatrin. Jag förstår verkligen att det är jättejobbigt att gå och vänta. Att det går flera månader mellan varje tillfälle under en utredning låter allt annat än okej. Tror du att det kan gå att skynda på utredningen på något sätt? Alternativt att du kan få någon att prata av dig med under tiden? Du kanske kan berätta för dem hur jobbigt det är att vänta och förklara att du måste få hjälp snabbare?

    Trådstartaren

    Jo det hoppas verkligen jag också. Jag har ringt flera gånger och frågat just om tiden till nästa besök och sådär men de säger att det är väldigt långa köer och att det inte går att påskynda. De har för lite personal och för många patienter… Det enda alternativet som finns är att jag i så fall kontaktar psykakuten vid något tillfälle när det känns extra jobbigt och det enda alternativet är då att åka dit och sätta sig i väntrummet där. Problemet med det är att jag ju skäms alldeles för mycket för att klara av det. Kroppen bara totalvägrae och jag får inte fram ett ord. Och sen ångrar jag mig och vill bara ta mig tillbaka hem. Än så länge har jag inte ens lyckats ta mig ut genom dörren när det varit som värst. Jag har lyckats ringa dit och höra mig för om vad som händer och jag har lyckats skriva här men allt utöver det tar tvärstopp. När jag ringde dit föreslog de att jag skulle ta hjälp av någon anhörig för att ta mig dit men mina problem gör ju att jag inte kan ta hjälp av någon anhörig. Det tar ju tvärstopp innan jag ens fått fram att jag mår dåligt liksom… Så jag känner mig liksom väldigt låst.

    Det är jättebra att du skriver här och att du har sökt hjälp, och du förklarar väldigt tydligt i allafall här hur du upplever det. Ett tips när du har kontakter i psykiatrin framöver, om det är lättare att uttrycka dig i skrift, är att skriva och ge dem det du har skrivit, så de verkligen förstår hur det känns. Det är viktigt för att man ska få rätt hjälp och att man får rätt diagnos. Jag tror det är viktigt det du säger också att det inte känns bra när du blir smalare heller, då är det egentligen inte där problemet sitter. Det kan vara värdefullt att nysta i vad det var som hände när du var runt 10 år för att försöka hitta roten till det hela. Det kan du göra tillsammans med psykolog eller annan kontakt du får sen. Det finns ju också privata psykologer och psykoterapeuter, det brukar vara väldigt dyrt, men för min del har jag gjort så under vissa perioder när jag behövt mer akut hjälp att jag haft en privat kontakt som jag har känt mig trygg med, som jag gått till kanske 1 eller 2 gånger i månaden, så mycket jag haft råd med. Det kan kännas bra att veta att det finns någon, även om man inte träffas så ofta. Något jag också kommer att tänka på, som du kanske kan kolla med dina kontakter inom vården sen, är att det finns sjukgymnaster och fysioterapeuter som jobbar mer konkret med kroppen, det kan vara ett bra komplement till t ex samtal.

    Jag vet inte om något av det här skulle vara till hjälp, men jag spånar lite på vad man kan tänkas göra tills du får den där vårdkontakten – kanske gå på museum och titta på t ex Zorn-tavlor och försöka ta in att de där kvinnorna är otroligt vackra? Nu bombarderas vi tjejer av så mycket idiotiska ”smalhets”-ideal, men faktum är att det under största delen av historien har ansetts vackrast att kvinnor haft ordentligt med hull. Min mormor som var en kurvig kvinna, vilket jag också är 🙂 , hade ett lite lustigt talesätt men som verkligen stämmer – ”män är inte hundar och gillar inte benknotor” :-D. Detta om män och vad andra anser vackert, men det är såklart viktigast att man trivs med sig själv. Man kan också försöka vända på steken och tänka på någon människa du verkligen tycker om och accepterar precis som den är, även om den har något i sin personlighet eller på sin kropp som inte är ”perfekt” (”perfekta” kroppar och människor finns ju såklart bara som plastdockor och inte på riktigt) och försöka överföra så mycket som möjligt av de känslorna och hur du betraktar de människorna på dig själv. Jag har också haft en usel självkänsla och känt mig värdelös, men när jag fick min dotter som jag älskar otroligt mycket, fick jag som en aha-upplevelse, att ”såhär som jag tänker på henne och så som jag ser henne kan jag faktiskt tänka på mig själv också!”

    Något annat som kanske kunde hjälpa är att leta efter böcker eller berättelser av tjejer som haft liknande problem och kommit över dem. Det kan vara inspirerande och skammen brukar släppa om man känner igen sig i andra och inser att det inte är något ”konstigt” eller särskilt ovanligt problem man har. Tex prinsessan Victoria har haft problem med ätstörningar och kroppsuppfattning och gått ut med det offentligt. Jag har också läst någonstans att man kan börja med att se vilken del av en själv man tycker minst illa om – säg att det är ögonen. Och så tittar man på den delen varje dag en liten stund i spegeln och försöker komma på allt som är fint med ögonen – tex vacker färg, fina ögonfransar eller annat. Sen tar man en annan del av kroppen och försöker komma på något bra om den nästa gång, tex ”fin nagel på lillfingret” osv. Sen kanske man kan gå över till större delar, som en hel arm. Samma sak kan man göra med sina personliga egenskaper – komma på saker som man är bra på och som man tycker om med sig själv.

    Önskar dig all lycka till, och försök släppa den där skammen så långt det går. Det är väldigt vanligt att tjejer och kvinnor mår dåligt på olika sätt över hur de ser ut och jag är säker på att du kommer kunna ta dig ur det.

     

    Jag kände likadant men jag har ett tips till dig som hjälper mig, se dig själv i spegeln och hitta något du tycker om med sig själv, så som ögon, hår, läppar, kanske du gillar din näsa eller fräknar (om du har några). Studera dig själv, du kanske har fina händer? fina fötter? (Kanske låter konstigt men det är normalt att tycka om något med sin kropp, även om folk kanske tycker det är konstigt att du tycker om din vänstra stortås nagel!, tro mig, lyssna inte på dem, de är bara osäkra!). När du har hittat något du gillar med ditt utseende så varje gång du ser din spegel bild säg till dig själv: ”Vad fin/awesome/söt min/mina/mitt _ är!” fortsätt så varje gång/dag du ser din spegelbild och efter ett tag försök hitta något mer du gillar med din kropp! Jag startade med min ögon (vilket var det enda jag gillade) och nu två år senare känner jag mig bättre om hur jag ser ut. 🙂 Mycket kärlek från mig. <3 <3

Visar 9 inlägg - 1 till 9 (av 9 totalt)
8

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.