Ensam, riskbeteenden och barn 50% MEN rationell

Hej,

Man 30-40 år, separerad sen några år tillbaka. Har barn halvtid, bostadsrätt, jobb som går att sköta på distans. Jag borde inte klaga.

Den här ensamheten som våren inneburit har däremot krossat mig. Jag dricker alldeles för mycket, har nästan noll social kontakt förutom när jag har mitt barn här, då spenderar jag 100% fokus på hen och leker allt vad hen vill. Uppmuntrar till kreativa saker istället för enbart en skärm och allt sånt. Vi går ut och leker i lekparken, gungar, leker kull, rubbet.

Men jag är diagoniserad med GAD, paniksyndrom och 99% säkerhet borderline + ADD. Efter nästan två år av SCID-II utredning så rann det ut i sanden, inte för att jag ville utan för att de ställde krav på mig som jag fysiskt inte kunde svara på. Urinprov där en tant står 20 cm ifrån och glor på en, min kropp bara fungerar inte så. Jag var helt ren och provet hade varit 100% rätt men de förhållanden de krävde att jag lämnade prov på gick inte att uppfylla pga rent psykologiska/fysiologiska hinder. Jag har aldrig någonsin i hela mitt liv kunnat gå på toaletten utan att veta att det är helt privat.

Erbjöd dem att ta vilket prov som helst annars, hår, saliv, blod… vad som helst. Men nej, de nekade till det.

Nu sitter jag här med journaler som pekar på rätt svåra problem men ingen behandling. Jag avskyr psykiatrin för dess byråkrati och motvillighet att egentligen hjälpa människor.

Nu köper jag, vad jag vet jag skulle få via recept illegalt på nätet och jag skäms så in i helvete för det. Jag är i samhällets ögon en narkoman.

Obs, tar inget eller varken dricker för mycket när jag har hand om mitt barn.

Har även tagit upp andra dumma beteenden som jag inte borde syssla med, men jag har alltid mitt barn som #1 och det jag gör är skamligt men inte så att jag riskerar att sätta hen i kläm.

Tyvärr har självmordstankarna bubblat upp och det är ett problem för alla.

Lev väl och ta hand om er. Behövde bara skriva av mig.

Om jag tolkar det rätt så behöver du narkotikaklassade läkemedel och att det är därför de krävde urinprov. Efter att ha läst ditt inlägg fastnade jag i att undersöka vilka regler som egentligen gäller vid övervakat urinprov.

På https://vardgivare.skane.se/siteassets/1.-vardriktlinjer/laboratoriemedicin/missbruk/kort-urinprovtagningsinstruktion-for-narkotika.pdf finns Region Skånes riktlinjer och där verkar det som att ingen behöver följa med in. Istället färgar man tex toalettvattnet så att personen inte ska kunna spä ut sitt prov.

https://www.karolinska.se/for-vardgivare/karolinska-universitetslaboratoriet/patientanvisningar/patientanvisning-overvakad-urinprovtagning/ är lite mer otydlig men även här låter det som att de gör övervakade urinprov utan att någon tittar på när man kissar.

I de fall jag hittat där en person övervakar själva urineringen så är det alltid en person av samma kön. Att du som man skulle bli övervakad av en tant låter helt regelvidrigt.

Det jag vill komma fram till är att jag tycker du ska stå på dig. Du kanske kan hitta en läkarmottagning med andra regler, eller få göra urinprov på en mottagning där de har andra regler för sin kontroll.

Sist av allt vill jag säga att du låter som en jättebra pappa! Det finns så många föräldrar nu som låter plattan/mobilen bli barnvakt, eller ännu värre själv fastnar i mobilen medan barnet försöker få uppmärksamhet.

Ville bara säga att du verkar vara en jättebra och klartänkt person. Du är verkligen inte ensam om dina problem med vården. Är för jävligt att de behandlat dig så fel! Förstår också den skam du känner över att behöva ordna din medicinering på egen hand. Är ju något som låter illa i ordentliga Sverige. Men nöden har ingen lag! Du har personer som är beroende av dig och du gör vad som krävs för att kunna vara där. Du låter snarare som en hjälte.

Vården är, som du beskriver, förbannat korkad ibland. Men även jag tycker du ska stå på dig. Är en hård kamp, men tänk så skönt det vore för dig om du kunde få den vård du har rätt till. Då skulle du ju också slippa skammen.

Lycka till! Du förtjänar att må bra.

Tack för stödet av er båda, verkligen!

Känner tyvärr att om jag söker hjälp så kommer det antagligen bli samma vända igen vilket resulterar i 0 framsteg eller att det slutar med att mitt barn tas ifrån mig vilket skulle vara lika med ta ifrån mig alla anledningar att kämpa mig igenom det här just nu. Ett rent moment 22.

@Azure Beresy: Jag vet inte så mycket om reglerna kring sådana prov, har aldrig lämnat ett förut. Denna gång var det en 60-årig kvinna/tant som skulle stå och titta igenom en lucka cirka 30 cm ifrån mig. När jag sa till min psykolog att det inte var ett alternativ som fungerade så erbjöds exakt samma tillvägagångssätt men av den kvinnliga chefen på den avdelning jag tillhörde. Kön hade iofs inte spelat någon roll då min kropp ändå inte fungerar som den ska i sådana lägen.

Jag förstår att det är resursbrist överallt i vården och de inte vill släppa igenom någon vars problem kan tänkas bero på missbruksproblematik snarare än verklig problematik, men jag blir förbluffad över hur de efter två års utredning vilket gav tydliga indikationer ändå bara helt skär av mig pga. en så liten bagatell – speciellt som jag sagt att jag är villig att lämna vilket annat sorts prov som helst. Det borde ha dugit kan jag tycka.

Jag har en kanske något väl optimistisk plan för att “komma in i systemet igen”, men det kommer ta månader.
1) Sluta dricka
2) Sluta självmedicinera (det är alltså medicin som säljs på apotek, inga andra former av narkotiska preparat). Det kommer ta månader att trappa ner på ett säkert sätt.
3) Åter söka vård, som ni säger “Kämpa på!”.

Tack igen för att ni läste vad jag skrev, tog er tid att svara och inte sköt ner mig totalt.

Jag tycker det låter som en bra plan och jag tycker att det är riktigt bra att du är medveten om att det kommer att ta månader. Tänk också på att det kommer att bli bakslag på vägen och att du inte får ge upp då. Har du funderat på att kontakta tex Anonyma Alkoholister för att få stöd och pepp på vägen?

Du är förstås även varmt välkommen att skriva här för att få stöd, jag kommer fortsätta läsa och svara.

Sköt om dig.

Det här kanske inte längre är rätt forumdel, men det är mitt utlämnande av mig själv så jag fortsätter skriva här. Jag varken söker eller förväntar mig några svar. Jag behöver bara skriva av mig just nu.

Klockan är 02:58. Mitt första möte imorgon är 08:45. Videosamtal som vanligt numera, en bild eller bara personens initialer som ikon är inte ett möte även om jag hör deras röster. Sen väntar en dag med möte efter möte, administrativa uppgifter + den operativa roll jag faktiskt är anställd för. Den här veckan innehåller cirka fem olika initiativ (tagna av personer högre upp i organisationen än mig) med korta deadlines att hålla. Högt tempo minst sagt. Allt ska göras samtidigt, felfritt och med glad ton.

Jag har sovit kanske 11-13h sen i fredags eftersom det var min helg med barnet. Hen vaknar vid femsnåret på morgonen och sen är det som en raket mot himlen av aktivitet. Vi hade en underbar helg med mycket lek, skratt och mys. Allt var fint. Det är ren kärlek.

Jag känner däremot att det inte finns så mycket kvar av mig, i alla fall inte i skrivande stund. Kanske annorlunda imorgon. Ensamheten, det höga tempot på jobbet och i stort sett det enda utbytet av social kontakt på flera månader är mitt barn som omöjligt kan (och heller såklart inte förväntats) fylla de behov en vuxen person har av intellektuell/mänsklig/fysisk stimulans.

Jag ger allt när hen är med mig och ångrar det inte en sekund.

Just nu känner jag bara en enorm uppgivenhet och sorg, en total tomhet. Min arbetsmoral har gått från överambitiös till gränsen till sammanbrott. Samtidigt vet jag att jag behöver göra allt det där, mitt barn är helt i beroende av mig. Jag får inte ge upp, jag kan inte ge upp, ändå är det allt jag vill just nu.

Det var väl Ann Heberlein som skrev boken med den just nu extremt träffande titeln “Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva”?

Det här är inte sammanhängande, det är bara ett flöde ord…

Ber om ursäkt för att jag tar tid från den som eventuellt läser det här. Jag skulle kunnat skriva det privat men det är en form av katarsis att skriva det här.