Hem > Forum > Skam > Enorm skam från en skev period i mitt liv

Enorm skam från en skev period i mitt liv

Visar 10 inlägg - 1 till 10 (av 10 totalt)
9
  • Trådstartaren

    Hej på er, jag är 24 år och mår sämre än jag trodde var möjligt, jag nästan kräks av skam och ångest vissa dagar. Jag ska ge er en lång historia om varför jag mår så fruktansvärt dåligt som jag gör och hoppas att någon trots allt vill se mig för den jag är och hjälpa mig.

    Detta blir ett mycket långt inlägg, läs hela eller läs inte alls, jag vill att ni ska få en rättvis uppfattning om mig som person och min bakgrund.

     

    Jag har alltid varit en snäll person, försiktig och omtänksam, ända sedan barnsben har jag varit väldigt försiktig av mig och aldrig riktigt varit någon som hörts eller synts.

    Jag hade en bra uppväxt, tryggt hem med världens bästa föräldrar, men i skolan var jag alltid lite utsatt eftersom jag aldrig sa ifrån, inte mobbad direkt, men utsatt.

    i mellanstadiet började en person i min klass som var väldigt elak mot mig, jag stor ut med allt från att bli slagen ”på skoj”, runtknuffad, fick mina pennor osv tagna och såna i längden jobbiga grejer. I högstadiet fortsatte det och det artade sig som värst i att denna person slet runt i mig och när denne kände för det tryckte ner mig på backen och tog stryptag på mig, jag var så feg och snäll så jag gjorde aldrig motstånd även om jag verkligen ville kasta människan in i väggen..

    Jag mådde för stunden inte speciellt dåligt av detta men jag tror det satt spår i min osäkerhet.

    När jag började gymnasiet valde jag att flytta flera timmar upp i landet till min flickvän som jag då hade, vi hade träffats via gemensamma intressen och hållt kontakt via internet. Jag var 17 när jag lämnade mitt föräldrahem.

    När jag bott hos henne ett tag och kommit in i min klass i gymnasiet osv så började det bli jobbigt mellan oss, vi hade aldrig någonsin haft samlag och ingen vågade någonsin ta initiativet, troligtvis pga min osäkerhet.

    När jag bott där ett år gjorde hon slut och hela min värld rasade, plötsligt var jag helt ensam i en annan del av landet, men jag fick bo kvar tills jag kunde hitta eget.

    En vecka efter detta ringer min mamma och säger att ”Du, den här huvudvärken jag haft nu ett tag, det har visat sig vara en hjärntumör”..

    Jag som redan var på botten sjönk ännu mer, men jag mådde just då mest dåligt pga förhållandet som tagit slut.

    Veckan därpå var det sommarlov, åkte hem och sommarjobbade och hälsade på mamma varje kväll, och kände mig så otroligt maktlös och ensam. Pappa mådde dåligt av situationen såklart och fick antidepressiva, men jag mådde aldrig så dåligt, för jag vågade nog inte visa det för varken mig själv eller andra.

    Mamma skrevs ut, värsta sortens cancer sa läkaren, men hon levde.

    I samma veva fick pappa en nervsjukdom som gjorde att han hamnade i rullstol.

     

    Där satt jag alltså 60 mil bort med två svårt sjuka föräldrar, utan syskon, och kunde liksom inte hoppa av skolan och bryta med alla mina nya vänner, hur hade det hjälpt liksom?

     

    Jag fick tag i en väldigt trång lägenhet men jag hade åtminstone ett ”hem” nu.

    I denna veva började jag rent ut sagt missbruka porr, troligtvis för att bedöva mina inre känslor för jag kunde ändå vara glad och umgås med vänner osv som vanligt.

     

    Ett år gick och jag träffade min nuvarande sambo, hon dök upp som en räddande hand i mörkret rent ut sagt, med henne var jag trygg, omtyckt och betydelsefull. Första gången jag grät på riktigt av allt som hänt var i hennes famn, klyschigt men så var det.

     

    Något år till gick och jag slutade skolan och fick mitt första riktiga jobb, där var kag återigen lite av en slagpåse, allt jag gjorde blev fel och jag var inte omtyckt vilket jag tydligt märkte. Ingen visste hur jag mådde och jag ville heller inte berätta något för dessa personer.

    Porren höll mig i ett stadigt grepp fortfarande, men jag kände inte att det var ett problem, och rent ytligt mådde jag ändå ganska bra och jag har många roligs minnen från denna tid. Ekonomin var knaper dock och under all tid fram tills detta hade min sambo gått in i väggen, så jag valde trots allt att lägga nästan all min energi på att trösta och vara en stöttepelare, sambon blev sedan bättre och mår nu bra.

     

    Fick något år senare sparken från jobbet, som orsakade stark oro för framtiden, ekonomin och mitt liv i allmänhet.

    Arbetslös, i en lite större lägenhet med min sambo som kostar mycket i hyra, jag mådde väldigt dåligt av detta och blev mer och mer beroende av porr, 3-4 gånger om dagen var inget ovanligt. Inte för jag ville utan för jag ”behövde”.

    Jag har alltid haft en viss ”fetisch” gällande utseende, vad är ej relevant. Inget extremt.

    Jag hade alltid skämts i och med detta och ej velat berätta det för min sambo, så jag tittade på detta inom porren istället (inget extremt återigen).

    Denna porr hade en liten ”community” där likasinnade ofta chattade och delade bilder på sig själva, i denna period med ångest, oro, stress samt en fetisch jag inte velat erkänna, så hamnade jag på just denna sida och började chatta med främlingar från hela världen, levde ut min udda fetisch på nätet via text och fick bilder skickade till mig, detta var som en kick för mig, en ny väg att se porr liksom.

     

    Jag kände att det ej var bra, men jag kunde inte sluta, samtidigt tänkte jag att jag inte hade tagit illa upp om sambon gjort likadant i samma syfte. Der var liksom aldrig camsex eller så, utan mer eller mindre envägskommunikation där jag kommenterade dessa människors utseenden och fick bilder skickade till mig.

     

    Fick nytt jobb, väldigt stressigt sådant och det har jag hört utifrån att jag verkligen uppträtt stressat.

    efter några månader så höll jag fortfarande på med chattandet och en dag efter att jag beskrivit min sits (att jag inte vågat vara öppen) så frågade någon i en privat chatt hur min sambo ser ut, så jag tog en bild på hen från stranden, klippte bort ansikte och allt som kunde visa att det var min sambo, och visade i chatten.

    Jag fick respons i stil med det jag så länge velat säga till min sambo, att hen verkligen fyller kriterierna för min fetisch, att jag uppskattar det så oerhört osv..

    Jag fick en stor kick av detta.

    Detta eskalerade och gick så långt att jag i ett par månaders period då och då (jävla idiot…) smygfotade min sambo i exempelvis underkläder, för att kunna visa på denna sida och få någon sorts bekräftelse igen.. Jag tog alltid bort bilderna nästan omgående och det var aldrig ansikte och kropp i samma bild, så det syns ej att det var min sambo.

     

    Detta pågick ett tag, tills en dag i vintras då jag satt och läste i tidningen och fick se en artikel om en pedofil som gjort dumma grejer, jag kände som många andra direkt hat och avsky av det jag läste, men jag fick samtidigt en klump i magen; Jag har också gjort dumma saker ju! (OBS EJ MOT BARN!)

     

    Här börjar mitt helvete.

    Plötsligt insåg jag vilken idiot jag varit, att jag gjort något som skulle kunna såra ddn jag älskar och verkligen gjort saker som går helt mot min egna moral.

     

    Jag fick nästan en chock, vad hade jag gjort?! Varför hade jag inte sett hur fel det var? Jag funderade ett par veckor i ren ångest, jag kunde inte förstå varför jag helt plötsligt insåg, men inte gjort det innan!

    jag började söka på internet, kom fram till att jag troligtvis som många andra fastnat i ett porrmissbruk som dövat mina negativa känslor, som sedan eskalerat och krävt lite värre saker för varje gång för att få samma effekt.

    Jag fick total panik.

     

     

    Jag upprepade för mig själv det mest viktiga, det jag laddat upp syns ej att det är min sambo, och risken för spridning var dessutom mycket liten.

     

     

    Jag samlade mig och valde att sätta mig ner med min sambo och berätta allt.

    Chattandet med andra anonyma, bilderna, smygfotandet, ja allt därmellan berättade jag.

     

    Min sambo tog detta väldigt bra, hen menar att jag inte ska göra om det, men att hen ej känner sig utsatt, bedragen eller något sånt. Jag var efter några timmars pratande förlåten och blev försäkrad om att det verkligen är okej.

     

     

    Detta var längesen nu och idag är vi förlovade, vi har det bra ihop och jag är idag fri från porr och har aldrig kommit på tankarna att någonsin göra om dessa saker.

     

     

    Min sambo mår bra, trots att JAG tjatat sedan första samtalet om hur hemsk jag är, hur värdelös jag är och hur mycket jag inte förtjänar kärleken jag får osv..

     

    I mina ögon är jag lika lite värd som en våldtäktsman, eller pedofil, eller rent av mördare.

     

    jag har gjort inlägg på andra forum och inte varit lika tydlig, men reaktionerna har oftast varit att ”släpp det bara, du överdriver” men ett litet fåtal menade att jag hör hemma i helvetet ”som utnyttjat min sambo när hon mått dåligt”, vilket inte ens stämmer, men detta hakar jag såklart upp mig på. Jag ser bara negativt på allt.

    När jag visade min sambo detta så blev hen upprörd över att förståsigpåare skulle ha åsikter om vad som är rätt eller fel i vårt förhållande.

     

    Jag har tagit fullt ansvar för mina handlingar, jag har självmant valt att ta upp allt för att jag vill vara ärlig, jag har bett om ursäkt och blivit förlåten tusen gånger om, självmant slutat med porr och allt det andra.

    Pratat med kuratorer, främlingar på stödchattar, men inget hjälper.

    Alla säger samma sak, att alla gör dumma saker och framförallt när man är ung, att jag ska lyssna på min sambo och att det inte är en så stor grej, att det är en gråzon där sammanhanget och ens eget ansvarstagande spelar stor roll m.m..

     

     

    Ändå mår jag så FRUKTANSVÄRT dåligt, jag känner mig helt förlorad som människa, allt jag någonsin gjort vänder jag mot mig, jag har tappat alla intressen och klarar inte av att höra folk prata om ”vardagen” eftersom jag själv totalt tappat det, när allt jag tänker på är hur värdelös och vidrig jag är.

     

    Jag vill kunna gå vidare, eftersom min sambo har gjort det så finns det egentligen ingen anledning att älta, då hen inte oroar sig eller något sånt.

    Min sambo är den bästa människan på denna jord i mina ögon och jag är den sämsta mer eller mindre.

     

     

    Jag har gått ifrån detta, tagit mig ur beroendet, visat enorm ånger, skuld och uppriktighet, tagit ansvar och bett om förlåtelse, blivit förlåten men kan verkligen inte släppa det här.

    Min sambos motivering till förlåtelse är att jag var ärlig om det, att jag aldrig haft syfte att skada, att hen verkligen ser på mig hur dåligt jag mår av det här, samt att min sambo har förståelse för att man ibland kan ta sig vatten över huvudet när man mår dåligt. Jag har ifrågasatt förlåtandet 1000 gånger men hen står fast vid att det verkligen är okej, nu är det längesen men ändå fortsätter jag älta.

    Jag är deprimerad, jag har tvångstankar om att älta detta, jag känner mig så låg att jag inte ryckt på axlarna om någon smällt en ballong bakom mig, jag kan verkligen inte göra mer! På min födelsedag satt jag bara och grät för jag kände skam som blev uppvaktad, det är jag ju inte värd liksom..

     

     

     

    Förlåt om detta blev ohyggligt långt och rörigt mot slutet, men om någon läst allt och känner för att sträcka ut en hand till någon som verkligen ligger på botten, så är jag evigt tacksam för någon form av stöd.

    Jag vill bara gå vidare och bli mig själv igen.. Jag var 22 när allt hände och är nu 24, inget har satt spår mer än att jag har sönder mig själv inifrån..

     

     

    med vänliga hälsningar

    Du behöver verkligen prata om det här med någon professionell – en samtalsterapeut, en kurator, du kan uppenbarligen inte släppa det, och trots att du förmodligen vet att alla har rätt som säger att du ”bara” borde släppa det så kan du ju inte det. Du behöver hjälp att bearbeta allt du varit med om. Börja med att kontakta vårdcentralen, eller varför inte öppenpsykiatrin direkt, jag tror inte att man behöver remiss? Det här är direkt handikappande för dig, då borde du kunna få hjälp! Och även om det blir en viss väntetid så är det ju bättre att du får hjälp någon gång än ingen gång! Jag tror på dig, du är ung, du grejar att ta dig ur det här!

    Trådstartaren

    Du behöver verkligen prata om det här med någon professionell – en samtalsterapeut, en kurator, du kan uppenbarligen inte släppa det, och trots att du förmodligen vet att alla har rätt som säger att du ”bara” borde släppa det så kan du ju inte det. Du behöver hjälp att bearbeta allt du varit med om. Börja med att kontakta vårdcentralen, eller varför inte öppenpsykiatrin direkt, jag tror inte att man behöver remiss? Det här är direkt handikappande för dig, då borde du kunna få hjälp! Och även om det blir en viss väntetid så är det ju bättre att du får hjälp någon gång än ingen gång! Jag tror på dig, du är ung, du grejar att ta dig ur det här!

     

    Hej! Tack snälla du för svaret!

    Det är precis som du säger, fast jag går redan hos en kurator och då känns det bra för stunden, men när jag sen efter några timmar börjar grubbla igen så fastnar jag på det negativa jag läst på internet.

    De vet ju inte min situation till 100% utan endast att jag fotat och lagt ut bilder på min sambo, i deras ögon är jag en äcklig och vidrig parasit som förtjänar en plats i helvetet, precis som att jag vore en våldtäktsman eller pedofil eller något sådant. Därför har jag fått för mig att jag är lika hemsk som dessa klientel.

     

    Jag har gång på gång, trots att min sambo ej tagit illa upp eller känt sig utsatt för brott, sagt till mig själv att jag ska polisanmäla mig själv för typ kränkande fotografering eller så bara för att få skulden ur mig, men min sambo tycker bara det är löjligt

     

     

    Jag vet inte varför, men jag är så otroligt påverkad av vad främlingar på internet som inte känner mig kan tycka om det jag gjort, även fast ingen farit illa eller jag någonsin menat att skada någon, så känns det ändå som jag är helt vidrig i allas ögon.

     

     

    Jag förstår verkligen inte hur jag kunde tappa mina spärrar sådär, jag är i övrigt en helt normal person som är väldigt omtyckt i övrigt, jag har liksom aldrig någonsin gjort något så dumt att jag behövt skämmas innan..

    Gör min ålder under perioden det inträffade saken förmildrande? Jag menar, hade jag varit 40 år så hade det åtminstone enligt mig varit ÄNNU värre.

     

    Jag vet inte riktigt vad mer jag kan göra, då jag redan går hos kurator, men jag ser liksom livet och vardagen genom ett grått filter just nu och jag har blivit övermoralisk på något vis, så jag granskar allt jag någonsin gjort och försöker hitta fler saker att skämmas och bli ledsen över..

     

     

     

    Jag hade väldigt gärna velat höra om någon i en liknande situation, någon som gjort något väldigt dumt/ skadat någon/ gjort något elakt, och sedan blivit förlåten för detta – och hur ni gick tillväga ur skammen.

    Det vore ju en helt annan sak om jag INTE kände ånger/skam/ångest efter att ha gjort det där dåliga trots allt.

     

    Det vore ju en helt annan sak om jag INTE kände ånger/skam/ångest efter att ha gjort det där dåliga trots allt.

     

    Eller hur! Tänk om du inte ens hade skämts – du känner ånger/skam/ångest eftersom du är en bra människa. Försök komma ihåg det. Du kanske skulle prova antidepressiva? Det här låter som en depression också i mina (amatör)öron, du ältar och straffar dig själv för någonting som du faktiskt blivit förlåten för – av den enda som räknas i sammanhanget, nämligen din sambo.

    Sedan tycker jag att du ska berätta hela ditt livs historia för kuratorn, för det är i skenet av allt du gått igenom innan som man kan förstå hur det här blivit så svårt för dig nu. Jag önskar dig verkligen all lycka till, du förtjänar faktiskt att må så mycket bättre!

    Trådstartaren

    Vad glad jag blir av dina svar, jag vet inte något om dig men du får mig verkligen att tänka i rätt banor!

     

    För stunden nu direkt efter att jag läst dina svar och som vanligt, dubbelkollat med sambon att det fortfarande är okej (tvångsbeteende..) så känns det relativt okej!

    Jag inser det ju själv just i stunden, det jah gjort var fel och jag har tagit fullt ansvar, spelar ingen roll ifall några tycker annorlunda, jag har fått mycket positiv kritik samt stor förståelse för sambon.

     

    I stundens hetta känns det som att allt är kört, att jag gjort något helt grymt och oförlåtligt (typ som en typisk våldtäktsman eller dylikt) och att jag är en pervers idiot.

    När jag i själva verket inte ens orsaka någon skada mer än på mig själv.

     

    Nåja, jag vet ju om mitt misstag och det kommer aldrig någonsin ske igen.

     

     

    Stort tack 🙂 !

     

     

     

    om någon annan med liknande erfarenheter har något att tillföra så är ni så välkomna! 🙂

    Trådstartaren

    Uppdatering då, nu är det morgon igen och igårkväll mådde jag nog bättre än på länge. Nu känns det lite sämre igen, men jag försöker verkligen tänka på allt stöttande jag fått.

    Jag hakar upp mig så förbaskat på att det jag gjort kan vara brottsligt, men jag försöker tänka att det snarare är upp till min sambo att avgöra än de fåtal människorna jag skrev om som reagerade starkt på ett annat forum.

     

    Jag ska idag lägga all fokus på att tänka att jag faktiskt förändrats från det beteendet, jag har ej skadat någon och jag hade själv verkligen inte brytt mig om min sambo gjort samma sak mot mig.

    Skammen och ångesten jag känner försöker jag vända till någonting bra, jag hade aldrig med uppsåt kunnat skada eller göra någon annan illa med mitt samvete märker jag ju, mitt samvete är alldeles för känsligt för det, vilket är positivt.

     

    Världen känns lite mindre grå idag, jag kan läsa tidningen utan att jämföra mig själv med exempelvis hemska mördare och annat.

     

    Jag har idag heller inte samma ”åtdragna” känsla runt huvudet, där det annars brukar kännas som att det sitter ett spännband med ångest runt huvudet. Idag är det en aning lösare åtdraget.

     

    Försöker också tänka att, 40-50-åringar idag som man ser, många av dessa måste ju gjort tveksamma saker under sin ”ungdom” för att sen gå ifrån det och lära sig av sitt snedsteg, vilket jag vanligtvis ej bryr mig om sålänge ingen skadas, men det är alltid lättare att förstå och förlåta någon annan, vilket kanske är en bra egenskap men väldigt påfrestande..

     

     

    Hoppas det är okej att jag skriver här och bara ventilerar mina tankar lite 🙂

    Ha en bra dag!

     

    Det är en utmärkt ide att ventilera sina tankar här – för det är bra för dig och det är bra för dem som behöver förebilder – att få se att andra tänker lika och att man inte är ensam.

    Välkommen att skriva så ofta du vill och kan. Svara gärna på andras trådar när du känner att du vill och orkar.

    Vänliga hälsningar

    MIND moderator

    Trådstartaren

    Det är en utmärkt ide att ventilera sina tankar här – för det är bra för dig och det är bra för dem som behöver förebilder – att få se att andra tänker lika och att man inte är ensam. Välkommen att skriva så ofta du vill och kan. Svara gärna på andras trådar när du känner att du vill och orkar. Vänliga hälsningar MIND moderator

     

    Tack!! Jag känner att detta forum känns betydligt mer seriöst än ett visst annat svensk storforum där det pekas finger åt alla som man möjligt kan trycka ner lite längre.

     

    Jag hoppas verkligen jag kan vara till hjälp för andra också, nu när jag vet hur det känns att inte må bra så vill jag ju självklart göra vad jag kan för att dra mitt strå till stacken med 🙂

     

     

    Det jag fastnat på just nu och verkligen inte kan släppa, är att handlingen jag gjort troligtvis är ett brott, oavsett att min sambo inte ser det som det, så är ju handlingen ändå densamma som säkert satt andra i skiten, som ej haft lika förstående eller förlåtande sambo. Även om lagen troligtvis riktas till de som verkligen vill orsaka skada, så är ju principen ändå densamma :/

     

    Någon som känner igen sig?

    Trådstartaren

    Hej igen! Jag har börjat inse mer och mer angående huruvida det skulle kunna varit brottsligt eller ej, givetvis är det helt upp till min sambo och ingen annan att avgöra, och när hen menar att det verkligen är okej så måste jag ju så klart kunna lita på det.

     

    idag efter några veckors semester är jag lite bättre till mods, försöker tänka att jag var (kanske t.om är) ung och dum och att ingen kommit till skada eller känt sig förödmjukad, mer än att jag orsakat mig själv en sådan känsla såklart.

     

    Hittade en tråd i ett annat forum där folk med glimten i ögat öppet berättar om de mest omoraliska sexuella saker de gjort i sin ungdom såväl som vuxen ålder och det jag gjort är verkligen en droppe i havet i jämförelse med många, och då är nog mörkertalet stort också.

     

     

    Försöker köra fullt ut med positiva tankar, jämföra med till min fördel med de som gjort mycket värre saker och inte ens inser det själva.

    Ha en bra dag allihopa!

Visar 10 inlägg - 1 till 10 (av 10 totalt)
9

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.