Hem > Forum > Skam > En otillgänglig studiesituation får MIG att skämmas

En otillgänglig studiesituation får MIG att skämmas

Visar 8 inlägg - 1 till 8 (av 8 totalt)
7
  • Jag har precis läst klart första terminen på en utbildning som jag älskar. Tyvärr har tempot på utbildningen varit så högt att jag varit nära att, återigen, bli sjuk av stress. På grund av funktionsnedsättning är jag extra stresskänslig och klarar inte av högt tempo i någon situation i livet. Det är inte bara jag som tycker att tempot är alldeles för högt, utan också kursare utan funktionsnedsättning har tyckt att det varit alldeles för mycket att göra på för kort tid. Jag har också pratat med folk som läser samma utbildning på andra högskolor och de hade övervägt att hoppa av mer än en gång. Jag vet t.o.m. sådana som fått åka till sjukhus för att de mer eller mindre kollapsat. Tempot är alltså helt galet, även för dem som inte har någon funktionsnedsättning.

    Tack vare min funktionsnedsättning har jag rätt till förlängd inlämningstid, men eftersom de flesta uppgifterna ska presenteras på seminarierna så är det inte många gånger jag kunnat utnyttja den. Det sägs att pedagogiskt stöd är till för att göra utbildningarna tillgängliga för studenter med funktionsnedsättning, men om stödet knappt kan utnyttjas så hjälper det ju föga. Högskolan har istället erbjudit mig att läsa med lägre studietakt, vilket jag initialt tackade ja till eftersom jag hade hört att personer med funktionsnedsättning kunde få läsa med lägre takt men få fullt studiemedel för heltid. Jag ansökte om detta hos CSN, men fick avslag eftersom jag först måste bevisa att jag inte klarar av att studera i normal takt. Jag måste alltså ha otillräckliga studieresultat, vilket jag inte har. Jag har högsta betyg i allt. Enligt CSN är hög arbetstakt på programmet inte heller något skäl att få sänka studietakten men behålla fullt studiemedel, utan man måste ha svårigheter med själva studierna, vilket jag som högpresterande student inte har. Däremot kommer jag att bli sjuk av att behöva läsa i såhär högt tempo. Om jag fick sänka studietakten och behålla fullt studiemedel skulle jag ha råd att läsa i en långsammare takt, vilket skulle leda till att jag slapp gå in i väggen.

    Nu försöker jag hitta en annan lösning med högskolan, en lösning som går ut på att jag omvandlar en del seminarieuppgifter till rena inlämningsuppgifter så att jag kan utnyttja den förlängda inlämningstiden, men högskolan är så vansinnigt omständliga.

    Allt krångel med CSN och med högskolan har fått mig att känna mig som ett pain in the ass och en börda. Jag skäms, trots att allt jag vill är att studiesituationen ska vara tillgänglig för mig. Jag skäms, trots att det är CSN och högskolan som är stelbenta och byråkratiska. Jag skäms, för att jag nu kräver att få ett möte med högskolan där vi diskuterar de enkla förslag på lösningar som jag har kommit på själv. Jag skäms, för att jag inte klarar av högt tempo, vilket är norm i samhället idag. Jag skäms, när högskolan ifrågasätter mitt utbildningsval och undrar hur jag ska klara arbetslivet, trots att jag vet att jag går en bred utbildning med enorma valmöjligheter och där jag vet att det finns nischer som skulle passa mig. Jag skäms, när de reducerar mina framtidsplaner till ”en fin tanke” följt av ett stort MEN. Jag skäms, över att vara jag.

    Jag håller med om att högskolan är väldigt påfrestande. Det tyckte jag med när jag studerade, för det är svårt att både planera studierna, och kanske ha inlämningsuppgifter att göra parallellt med seminarier och förberedelser inför dessa.

    Men om du klarar allt, så kanske det mest är den egen självkritik och prestationsångest som gör att du mår dåligt?

    Kanske kan du få hjälp att lägga upp ett bra studieschema? Det brukar ju finnas speciell personal som ska hjälpa personer som behöver stöd med studierna. typ något Student center, eller sådant.

    Tror lösningen är att sänka lite dina egna krav och förväntningar, och att be om hjälp med att planera och strukturera studierna. Men jag vet att det är svårare gjort än sagt.

    Trådstartaren

    Tyvärr handlar det inte om varken planeringssvårigheter eller dåligt självförtroende, utan om att jag blir sjuk av tempot. Jag har haft exakt samma problem i arbetslivet, även i jobb där andra planerat allting åt mig. När jag måste hålla ett högt tempo – eller skynda mig – måste jag överanstränga mig något fruktansvärt. Jag har haft jobb där jag knappt behövt tänka själv, men där jag p.g.a. tempot blivit så sjuk att jag drabbats av utmattningssyndrom. Jag har fått hjälp att se över min studieplanering, men det konstaterades snabbt att det inte var något fel på den (snarare tvärtom) men den var ju anpassad efter någon som tål stress och orkar med ett högt tempo. En planering gjord efter mina egna behov är oförenlig med de tidsramar som finns. Jag får alltså totalt ignorera mina behov och hålla mig till en planering anpassad efter majoritetsnormen, vilket gör att jag kommer att gå sönder till slut. 🙁

    Trådstartaren

    Nu har jag haft ett möte med programansvarig och några av lärarna. Vi kom fram till att jag får två av tre av höstens litteraturlistor redan nu så att jag kan läsa i förväg för att få ner tempot. Jag kan också skjuta fram vissa saker i kurserna. I en av delkurserna kommer jag även att kunna utnyttja den pedagogiska stödinsatsen mycket mer, så där löser det sig av sig självt. Programansvarig sa även att jag inte är ensam om det här, utan att de flesta (!) studenterna på programmet inte tar examen på utsatt tid.  Om det ska vara norm så är det ju något fel. Det hade ju varit bättre att förlänga utbildningen med något år, så hade folk sluppit krångel med studieuppehåll, CSN m.m. Alla har inte heller de ekonomiska förutsättningarna för att ta studieuppehåll. Om man har en funktionsnedsättning kan det exempelvis krävas en fullständig utbildning för att ens kunna få ett jobb som fungerar.

    Nu har jag haft ett möte med programansvarig och några av lärarna. Vi kom fram till att jag får två av tre av höstens litteraturlistor redan nu så att jag kan läsa i förväg för att få ner tempot. Jag kan också skjuta fram vissa saker i kurserna. I en av delkurserna kommer jag även att kunna utnyttja den pedagogiska stödinsatsen mycket mer, så där löser det sig av sig självt. Programansvarig sa även att jag inte är ensam om det här, utan att de flesta (!) studenterna på programmet inte tar examen på utsatt tid. Om det ska vara norm så är det ju något fel. Det hade ju varit bättre att förlänga utbildningen med något år, så hade folk sluppit krångel med studieuppehåll, CSN m.m. Alla har inte heller de ekonomiska förutsättningarna för att ta studieuppehåll. Om man har en funktionsnedsättning kan det exempelvis krävas en fullständig utbildning för att ens kunna få ett jobb som fungerar.

     

    Vad bra att det löste sig!  Jag tror det är väldigt vanligt i Sverige att människor inte tar ut sin examen för att de har rest på vissa kurser. Jag är inte säker, men jag vet en del i min närhet som börjat jobba innan de har fått ut sin examen. Kanske just för att det är så mycket att göra så det är nästintill omöjligt att lyckas.

    Trådstartaren

    Vad bra att det löste sig! Jag tror det är väldigt vanligt i Sverige att människor inte tar ut sin examen för att de har rest på vissa kurser. Jag är inte säker, men jag vet en del i min närhet som börjat jobba innan de har fått ut sin examen. Kanske just för att det är så mycket att göra så det är nästintill omöjligt att lyckas.

    Det förvånar mig inte att folk börjar jobba innan de fått ut sin examen. När man inte klarar av att slutföra studierna på utsatt tid så blir det ofta problem att få fortsatta studiemedel eller så tar CSN-veckorna slut. Det är verkligen inte alla som har råd att fortsätta plugga utan studiemedel.

    Det förvånar mig inte att folk börjar jobba innan de fått ut sin examen. När man inte klarar av att slutföra studierna på utsatt tid så blir det ofta problem att få fortsatta studiemedel eller så tar CSN-veckorna slut. Det är verkligen inte alla som har råd att fortsätta plugga utan studiemedel.

    Nej precis. Jag har veckor kvar på csn om jag skulle vilja studera igen, men det finns ju inte obegränsat med veckor, och tyvärr fattar det högskolepoäng sedan sist jag studerade för att jag ska få ta csn igen.

     

    Trådstartaren

    Nej precis. Jag har veckor kvar på csn om jag skulle vilja studera igen, men det finns ju inte obegränsat med veckor, och tyvärr fattar det högskolepoäng sedan sist jag studerade för att jag ska få ta csn igen.

    Ja, sådant där ställer ju till det. Men om man ska ta tillräckligt många poäng krävs det ju att man inte bara fixar själva studierna, utan också tempot. Högt tempo verkar ha blivit norm i hela samhället, vilket är helt galet. Allt fler människor går in i väggen och drabbas av psykisk ohälsa, men arbetsgivare och utbildningsanordnare verkar ändå inte fatta att de borde sänka arbetstakten till en mer human nivå.

Visar 8 inlägg - 1 till 8 (av 8 totalt)
7

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.