Under en relativt lång period har jag snattat småsaker här och där, först några hårsnoddar, sedan godis, smink osv. Igår plockade jag på mig ett par trosor, och sminkrelaterade saker. Fick ingen som helst uppfattning om hur mycket värdet faktiskt blev, skulle gissat på MAX 300kr.
Larmet gick när jag gick ut från affären och jag blev stoppad av en vakt. Har aldrig varit så rädd och nervös och känt sån ånger. Tillslut kom polisen, behövde ringa min förälder som kom och fick göra ett förhör. Sakerna jag försökt ta hade ett värde på nästan 500kr. Jag tappade det helt och har aldrig gråtit så mycket som då, och har ändå sedan situationen konstant haft gråten i halsen.
Jag är 17 år och pluggar natur på gymnasiet. Jag och mina föräldrar har alltid haft en bild av att jag är liksom ”duktig”, ”gör vad jag ska”, håller mina betyg osv. Nu har jag helt förstörd allt, min identitet och mina föräldrars uppfattning om mig. De kommer ju aldrig nånsin glömma det här, och jag känner sån skam och skuld över att de oxå undrar vad de gjort fel. De kommer aldrig förstå min anledning, nog inte riktigt jag heller. Jag har bara känt en väldans stress för ett utbytesår som jag suupergärna vill göra, men inte har pengar till. Min mamma har sagt att de kan betala det jag inte har, men vi snackar liksom 60 000 kr, vill inte ”bli skyldig” dem det.
Jag vet att jag inte kommer kunna ”fly undan” det här, utan såklart behöva prata mer med mina föräldrar osv. Men jag vill bara glömma, sov ingenting i natt och anar att det kommer vara så länge. Det känns helt surrealistisk att jag suttit i en polisbil, blivit förhörd, har blivit dömd för ett brott. Jag kommer ha det här i mitt register i 5 år. Jag kommer säkert inte kunna få sommarjobb. Förstår inte hur jag kunde vara så dum i huvet.
det värsta är att jag egentligen inte ångrar det jag tagit tidigare, eller att jag försökte ta mer. Det är att jag var så otroligt dum som inte var mer försiktig och inte förstod bättre vad det var jag faktiskt gjorde. Dock var det här bra, något som fick mig att fatta vad jag gjorde. Annars hade det fortsatt och jag blivit fast senare när det var värre.
kan inte se mina föräldrar i ögonen utan att känna skam. Det är det allra värsta med det här. Deras uppfattning om mig. När jag tänker på att min mamma suttit i en polisbil med mig vill jag bara dö av skam.
