Ärr som aldrig läker
-
Jag tar ett djup andetag nu.
För det jag tänker skriva har jag hållit hemligt i så många år att jag inte vill släppa ut all ångest som kan bubbla upp eftersom jag bryter mot den enda regel som jag aldrig skulle bryta.
Den skam som alltid finns där i mitt inre är att jag har varit med om flera övergrepp och det har alltid känns som om jag var den som gjorde fel.
Jag var 12 år gammal när min pappa förgrepp sig på mig och efter det har jag alltid varit rädd för mörker.
Sedan var det min bonuspappa när jag var 14 år och det gjorde att jag började vara väldigt rädd för män och det var då min “mask” skapades. Jag har alltid spelat teater efter det. Alltid spelat att allt var bra och jag har alltid verkat glad.
När jag var 14 hade jag en speciellärare som tyckte bra om mig och jag var inte van det, men det var bara ett spel. Allt startade med att han kunde stötta emot mig och när jag hade enskilda lektioner med honom började han att ta på mina bröst och när han såg att jag inte tyckte om det sa han att om han fick ta på mig skulle han hjälpa mig att klara skolan, för utan honom skulle jag aldrig klara av skolan. Han var den första som jag hade sex med. Det blev så med tiden för han ville bara ha mer och mer. Jag fick godkända betyg ” tack vare honom” men jag började må riktigt dåligt och jag fick en ätstörning.
På gymnasiet började jag må bättre, eftersom jag fick vänner och hade flyttat 12 mil hemifrån för att gå på ett praktisk linje och jag fick flytta hemifrån. Det var jobbigt i skolan, men jag klarade det. Men när mina kompisar pratade om att jag behövde skaffa en pojkvän för att jag inte skulle bli utanför, så låste jag mig och sa att jag inte hade hittat någon som jag tyckte var snygg. De försökte få mig att träffa deras killars kompisar för att hjälpa mig på travet, men jag var inte intresserad.
Efter gymnasiet så kom en tung period, men jag kämpade med att jobba med mig själv och blev självsäkrare. Året jag skulle fylla 20 år hade jag ett sommarjobb och träffade en kille som flirtade med mig och en fredag frågade han om jag kunde skjutsa honom till bussen för han hade ingen bil och jag gick med på det. På vägen började han ta på mig och det slutade med att jag fick stanna och frågade vad han höll på med. Jag sa åt honom att sluta för jag var inte intresserad. Då slog han vid och våldtog mig. Vi var mitt ute i skogen och det kom inga andra bilar. Efteråt körde jag honom till närmaste by och släppte av honom vid busstationen. Han kysste mig och sa att han skulle ringa senare. Vilket han gjorde, i tre månader ringde han och ville träffas men jag lyckades alltid ha en anledning till att vi inte kunde ses. Han ringde varje natt och kallade mig olika saker och dagen efter bad han alltid om förlåtelse. Till slut när jag skulle flytta från norrland, sa jag till honom att jag skulle ringa polisen om han inte lämnade mig ifred, för jag skulle flytta iväg. Han hörde aldrig av sig igen.
Det tog sju år för mig att våga börja träffa en kille igen. Vi hade kul tillsammans och jag tänkte att nu skulle mitt liv bli bättre, men så blev det inte han våldtag mig i mitt hem och jag bara stängde av. Efteråt duschade jag och jag en kompis och hon hörde att något var fel. Hon kom och ringde polisen trots att jag inte ville det. Poliserna var två män och jag greps av mer panik, men de var trevliga och efter ett tag berättade jag vad som hade hänt. De körde mig och min kompis till akuten där vi fick sitta flera timmar i ett rum. Min kompis blev arg och krävde att jag behövde någon att prata med. Jag var fortfarande i chock och försökte lugna henne. Vi fick till slut gå till psyk för att vänta och där bröt jag iho. Jag bara skrek och grät. Allt kom och jag ville inte leva längre. De skrev in mig på psyk och mitt i natten fick jag träffa en läkare som undersökte mig. Jag minns bara att läkaren kommenterade hur jag såg ut och att hon inte trodde att jag hade blivit våldtagen, men att jag skulle få komma till gynmottagningen om några veckor. Vilket jag fick och då var det en gynläkare och en manlig elev som fick undersöka mig och jag fick panik så gynläkaren tog över. Polisutredningen lades ner och jag fick prata tre gånger med en kurator.
Jag har skurit mig i flera år, men det är ärren som inte syns som gör mest ont. Jag känner skam över att jag har utsatt mig för att bli utnyttjad och jag har ingen självkänsla eller självförtroende kvar. Jag har aldrig blivit kär för jag har alltid känt att det inte var någon mening för ingen kan älska mig för det är något fel på mig.
Jag har aldrig berättat för någon om mina upplevelser för det har aldrig varit någon ide. Men för två år sedan träffade jag en man som stöttade mig och jag kände att jag kunde lita på honom. Så jag berättade bara vissa delar över vad jag hade varit med om och han var så snäll och förstående. Det kändes bättre att ha berättat för någon, men jag gick på en nit. För nu vill han att jag ska masserar för han är en man med behov. Han krossade min tillit och det konstigaste av allt är att jag inte är arg på honom. Jag är ganska likgiltig just nu, men än så länge har han inte dykt upp. Men han hör av sig varje helg nu och han börjar så snällt och sedan kommer vi in på sex och jag vet inte vilket ben jag ska stå på.
Vad är det för fel på mig? Varför händer det här hela tiden? Jag har alltid trott att jag skulle träffa min drömprins som skulle älska mig för den jag är. Men jag träffar bara dem som gör mig illa och jag låter dem göra det, för jag är inte värd något annat. Man får det man förtjänar
Avregistrerad användareJag tar ett djup andetag nu. För det jag tänker skriva har jag hållit hemligt i så många år att jag inte vill släppa ut all ångest som kan bubbla upp eftersom jag bryter mot den enda regel som jag aldrig skulle bryta. Den skam som alltid finns där i mitt inre är att jag har varit med om flera övergrepp och det har alltid känns som om jag var den som gjorde fel. Jag var 12 år gammal när min pappa förgrepp sig på mig och efter det har jag alltid varit rädd för mörker. Sedan var det min bonuspappa när jag var 14 år och det gjorde att jag började vara väldigt rädd för män och det var då min ”mask” skapades. Jag har alltid spelat teater efter det. Alltid spelat att allt var bra och jag har alltid verkat glad. När jag var 14 hade jag en speciellärare som tyckte bra om mig och jag var inte van det, men det var bara ett spel. Allt startade med att han kunde stötta emot mig och när jag hade enskilda lektioner med honom började han att ta på mina bröst och när han såg att jag inte tyckte om det sa han att om han fick ta på mig skulle han hjälpa mig att klara skolan, för utan honom skulle jag aldrig klara av skolan. Han var den första som jag hade sex med. Det blev så med tiden för han ville bara ha mer och mer. Jag fick godkända betyg ” tack vare honom” men jag började må riktigt dåligt och jag fick en ätstörning. På gymnasiet började jag må bättre, eftersom jag fick vänner och hade flyttat 12 mil hemifrån för att gå på ett praktisk linje och jag fick flytta hemifrån. Det var jobbigt i skolan, men jag klarade det. Men när mina kompisar pratade om att jag behövde skaffa en pojkvän för att jag inte skulle bli utanför, så låste jag mig och sa att jag inte hade hittat någon som jag tyckte var snygg. De försökte få mig att träffa deras killars kompisar för att hjälpa mig på travet, men jag var inte intresserad. Efter gymnasiet så kom en tung period, men jag kämpade med att jobba med mig själv och blev självsäkrare. Året jag skulle fylla 20 år hade jag ett sommarjobb och träffade en kille som flirtade med mig och en fredag frågade han om jag kunde skjutsa honom till bussen för han hade ingen bil och jag gick med på det. På vägen började han ta på mig och det slutade med att jag fick stanna och frågade vad han höll på med. Jag sa åt honom att sluta för jag var inte intresserad. Då slog han vid och våldtog mig. Vi var mitt ute i skogen och det kom inga andra bilar. Efteråt körde jag honom till närmaste by och släppte av honom vid busstationen. Han kysste mig och sa att han skulle ringa senare. Vilket han gjorde, i tre månader ringde han och ville träffas men jag lyckades alltid ha en anledning till att vi inte kunde ses. Han ringde varje natt och kallade mig olika saker och dagen efter bad han alltid om förlåtelse. Till slut när jag skulle flytta från norrland, sa jag till honom att jag skulle ringa polisen om han inte lämnade mig ifred, för jag skulle flytta iväg. Han hörde aldrig av sig igen. Det tog sju år för mig att våga börja träffa en kille igen. Vi hade kul tillsammans och jag tänkte att nu skulle mitt liv bli bättre, men så blev det inte han våldtag mig i mitt hem och jag bara stängde av. Efteråt duschade jag och jag en kompis och hon hörde att något var fel. Hon kom och ringde polisen trots att jag inte ville det. Poliserna var två män och jag greps av mer panik, men de var trevliga och efter ett tag berättade jag vad som hade hänt. De körde mig och min kompis till akuten där vi fick sitta flera timmar i ett rum. Min kompis blev arg och krävde att jag behövde någon att prata med. Jag var fortfarande i chock och försökte lugna henne. Vi fick till slut gå till psyk för att vänta och där bröt jag iho. Jag bara skrek och grät. Allt kom och jag ville inte leva längre. De skrev in mig på psyk och mitt i natten fick jag träffa en läkare som undersökte mig. Jag minns bara att läkaren kommenterade hur jag såg ut och att hon inte trodde att jag hade blivit våldtagen, men att jag skulle få komma till gynmottagningen om några veckor. Vilket jag fick och då var det en gynläkare och en manlig elev som fick undersöka mig och jag fick panik så gynläkaren tog över. Polisutredningen lades ner och jag fick prata tre gånger med en kurator. Jag har skurit mig i flera år, men det är ärren som inte syns som gör mest ont. Jag känner skam över att jag har utsatt mig för att bli utnyttjad och jag har ingen självkänsla eller självförtroende kvar. Jag har aldrig blivit kär för jag har alltid känt att det inte var någon mening för ingen kan älska mig för det är något fel på mig. Jag har aldrig berättat för någon om mina upplevelser för det har aldrig varit någon ide. Men för två år sedan träffade jag en man som stöttade mig och jag kände att jag kunde lita på honom. Så jag berättade bara vissa delar över vad jag hade varit med om och han var så snäll och förstående. Det kändes bättre att ha berättat för någon, men jag gick på en nit. För nu vill han att jag ska masserar för han är en man med behov. Han krossade min tillit och det konstigaste av allt är att jag inte är arg på honom. Jag är ganska likgiltig just nu, men än så länge har han inte dykt upp. Men han hör av sig varje helg nu och han börjar så snällt och sedan kommer vi in på sex och jag vet inte vilket ben jag ska stå på. Vad är det för fel på mig? Varför händer det här hela tiden? Jag har alltid trott att jag skulle träffa min drömprins som skulle älska mig för den jag är. Men jag träffar bara dem som gör mig illa och jag låter dem göra det, för jag är inte värd något annat. Man får det man förtjänar
God kväll här på Mind Forumet.
Känner igen mig i det du beskriver och känner och så vidare, lägger all SKAM och SKULDKÄNSLOR över en vi “våldtäktsoffer”…
Vill ALDRIG ha sex…
Saknar någon att bli älskad av men älskad innebär för MIG personligen ENBART kramar, hålla i en kvinnlig hand, en puss, inget MER klarar jag av…
Blev kär i en äldre kvinna som jag vågade berätta enbart i korta ord om vad jag varit med om som barn… En kväll satt jag i hennes kök och tårarna kom över mig och frågade henne om jag fick berätta något och om hennes tystnadsplikt pga hon är Överläkare till vardags och gäller även fast vi är vänner och vi pratar nu privat och hon sa självklart, jag klarade bara säga våldtäktsoffer i min barndom… Sedan grätt jag floder i hennes kök… Flera fruktansvärda bilder på näthinnan kom över mig som rullar numera över mig några gånger varje vecka HELA tiden, sååå OERHÖRT påfrestande och jobbigt…
Jag saknar min mormor sååå OERHÖRT mycket, hon finns inte, gick bort i obotlig smärtsam cancersjukdom och ville inte alls säga vad jag varit med om som barn… Ville inte göra henne orolig för min skull… Hon som led av den hemska obotliga cancersjukdomen som borrade håll i hennes skelett, hon fick sååå mycket smärtstillande morfinsprutor och tabletter hos Palliativvården…
Jag kommer för evigt att sakna henne…
Jag kommer för evigt att sakna min vän jag ALDRIG får träffa MER…
Hon var en helt UNIK kvinna av rang plus makalös och så ut som en DROTTNING…
Älskade verkligen att tillbringa tid med henne och prata i timmar om allt möjligt mellan himmel och jord med denna dam.
Tårarna kommer när jag ser henne genom mitt fotografiska minne… Sååå smärtsamt.
Vågade ALDRIG berätta som barn pga DÖDSHOTEN och blev nertystad, annars skulle alla familjemedlemmar dödas en för en… Jag gick till skolan med en RÄDDSLA som satt i huden min och glömmer aldrig två tjejer från min skolklass och en dag under en rast så kommer de fram till mig och frågade mig om jag mår bra, jag var tvungen att ljuga och säga att det var helt okej med mig och gick till för mig själv till en annan sida av den stora skolgården…
Hade som vanligt blivit våldtagen under rasttiden och sedan skickar lärarna och övrig skolpersonal ut mig på skolgården.
Är man och har PTSD och blev sååå många gånger våldtagen av mina lärare och övrig skolpersonal… Gruppsexvåldtäkt… Har väldigt svåra och tunga minnen jag lever med dagligen…
Har fotografiskt minne och övriga begåvningar…
Jag har läst hela ditt inlägg / tråd och många tårar kom från min sida som man…
JAG blir uppriktigt FÖRBANNAD hur män tänker i sina hjärnor och utnyttjat dig som kvinna… Finns bara ett ord: Fruktansvärt!!!
Har Du fått “lufta lungorna” / “ventil” att prata ut med professionellt vårdpersonal och även fast jag som man så vet jag att det är ett MÅSTE att prata ut med kvinnor än män som jag föredrar pga jag har sååå extremt svårt med tilliten till män och kvinnor men mestadels män…
Har Du försökt säga att du föredrar kvinnor plus att du måste få någon form av tillit till någon som du känner dig ABSOLUT trygghet inom vårdkåren än män för att kunna våga öppna upp dig och prata om dina trauman, dina våldtäkter, jag vet vad jag pratar ?
Har Du varit inlagd på sistone inom Psykiatrivården och begärt att tala med någon kvinnlig Överläkare?
Har Du någon form av vårdkontakt/er t.ex. träffa psykolog eller psykiatrisksjuksköterska eller läkare/ Överläkare hos en Psykiatrisk Öppenvårdsmottagning?
Jag är medlem hos en annan förening också som jag vill att Du ska prova att chatta med eller bli medlem hos… De har olika former av gruppträffar för de som varit med om våldtäkter osv, har själv anmält mig till detta och hoppas få själv uppleva detta ev. under hösten 2018…
Föreningens namn är: “Föreningen Storasyster” och går mycket enkelt att söka sig fram via sökmotorn: “Google”, de är helt underbara och är också duktiga lyssnare på människor som varit med om hemska situationer i deras livssituationer.
Vill också tipsa dig att prova MiNDs Självmordslinjes chatt där du som här på Mind Forum:et är helt och hållet anonym eller ringa in till MiND Självmordslinje 90101 och får prata med MiNDs Volontärer som gör sitt bästa för många som mår dåligt att och lyssnar på människors olika livssituationer/livshistorier/livskriser etc…
Om Du eventuellt vill så finns jag här om Du vill prata med mig som anonym här med mitt Alias här på MiND Forum:et.
Var rädd om dig…
Kramar…
På återseende…
Så länge en bara lever i känslornas (fablernas) värld så kommer allting att förbli precis som dom är. Det är dags att växa upp och ställa sig ÖVER livets trauman. Livet i sig är ett trauma, fyllt av illvilja från verkliga och overkliga håll. Jag är ledsen att behöva säga det men det kommer aldrig att dyka upp en moder eller fader som kan reparera det som varit. Det är upp till dig nu. Om ditt liv varit färgat av trauma är det högst sannolikt att det är genom dessa glasögon du tar beslut i livet. Trauma kan vara beroendeframkallande då de representerar en så stor del av dig själv. Att förlora sig själv kan vara läskigare än värsta tänkbara upplevelse från förr. Din hjärna kanske har skapat en trygg plats av det material som tillhandahållits av din barndom och resultatet kan ha blivit ett förnuft baserat på negativ respons från omgivningen, det kanske har varit det närmsta du kan koppla till någon form av trygghet. Det är dags att bryta upp och göra slut med dig själv (en läskig resa) som är ytterst nödvändig. Skit i din omgivning ett tag o sitt i total ensamhet och tystnad, känn känslan o skit i storyn, lyssna på vad du vill sörja, slå, skälla ut, kasta saker på, o lägga all skit på, lyssna på du innnan du blev du, lyssna på barnet som inte fick vara barn och bekräfta allt. Gråt, go crazy, undervärder, övervärdera dig själv under processen. Viktigast av allt är att du är ärlig mot dig själv.
Avregistrerad användareSå länge en bara lever i känslornas (fablernas) värld så kommer allting att förbli precis som dom är. Det är dags att växa upp och ställa sig ÖVER livets trauman. Livet i sig är ett trauma, fyllt av illvilja från verkliga och overkliga håll. Jag är ledsen att behöva säga det men det kommer aldrig att dyka upp en moder eller fader som kan reparera det som varit. Det är upp till dig nu. Om ditt liv varit färgat av trauma är det högst sannolikt att det är genom dessa glasögon du tar beslut i livet. Trauma kan vara beroendeframkallande då de representerar en så stor del av dig själv. Att förlora sig själv kan vara läskigare än värsta tänkbara upplevelse från förr. Din hjärna kanske har skapat en trygg plats av det material som tillhandahållits av din barndom och resultatet kan ha blivit ett förnuft baserat på negativ respons från omgivningen, det kanske har varit det närmsta du kan koppla till någon form av trygghet. Det är dags att bryta upp och göra slut med dig själv (en läskig resa) som är ytterst nödvändig. Skit i din omgivning ett tag o sitt i total ensamhet och tystnad, känn känslan o skit i storyn, lyssna på vad du vill sörja, slå, skälla ut, kasta saker på, o lägga all skit på, lyssna på du innnan du blev du, lyssna på barnet som inte fick vara barn och bekräfta allt. Gråt, go crazy, undervärder, övervärdera dig själv under processen. Viktigast av allt är att du är ärlig mot dig själv.
God kväll här på Mind Forumet.
Är Du leg. Läkare / Psykiatriker ?
Eller leg. Psykolog ?
* Kort analys / sammanfattning efter jag läst ditt inlägg / tråd; Gillade den INTE alls och tänker gå min egen väg, inte dina förslag / råd / tips överhuvudtaget alls…
* Har hårt psyke och hoppas jag klara att leva vidare med allt jag bär på inom MIG.
På återseende…
God kväll här på Mind Forumet. Är Du leg. Läkare / Psykiatriker ? Eller leg. Psykolog ? * Kort analys / sammanfattning efter jag läst ditt inlägg / tråd; Gillade den INTE alls och tänker gå min egen väg, inte dina förslag / råd / tips överhuvudtaget alls… * Har hårt psyke och hoppas jag klara att leva vidare med allt jag bär på inom MIG. På återseende…
Hej, jag hade bara goda intentioner med inlägget. Du verkar förnuftig och jag tror att du kan hålla med mig om att du är mer än dina känslor och att du bör sträva efter att höja dig över dina känslor. Jag förstår att detta inte är det lättaste att göra i din situation men att återkomma till att det inte är lätt är inte en lösning.
Avregistrerad användareDet är absolut ingenting fel på dig. Jag är så hemskt ledsen för allting som hänt. Det är absolut ingenting du bör skämmas över. Om någon ska skämmas är det alla dessa män som utnyttjat dig. Har du övervägt att tala med en psykolog?
Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.