Jag har två psykiatriska diagnoser, GAD och PTSD. Just nu har jag en anställning på kommunen fram tills september. Kommunen kan inte svara på om det blir förlängning eller inte. Min chef har inte svarat på mina frågor eller funderingar.
Min arbetsförmedlare vet inte och rehabkoordinatorn vet inte vad som ska hända med mig efter anställningen.
Allt känns hopplöst. Samtidigt tvingar kommunen mig att gå på “Söka jobb-kurser” inom arbetsmarknadsenheten för långtidsarbetslösa. De vill att jag ska ut på den “reguljära arbetsmarknaden.” Jag försöker mest må bra och kan arbeta 100 % trots mina sjukdomar, men med anpassningar. Nu vill de ta ifrån mig det. De vill trycka tillbaka mig i ekorrhjulet och att jag ska söka andra arbeten trots att jag mår dåligt.
Jag mår bra av stabilitet och arbete och vill helst inte sluta. Jag fick attacker och började gråta på toaletten två gånger idag.
Livet känns så hopplöst, jag vet inte om jag orkar mer. Kan tilläggas att jag går i terapi.
“Arbetslöshet är en del av livet” får jag till svar där. Skammen är stor. Jag kan inte unna mig saker, för jag vet inte hur det blir sen när anställningen tar slut. Den säger att jag måste förbereda mig för det värsta, annars är jag dum.
Jag önskar ibland att jag var död. Jag har inte valt att vara människa. Varför ska det vara så kämpigt att få ett stabilt liv? Jag kan inte planera någonting. Jag önskar att jag inte fanns. Ångesten och smärtan känns total.
