Jag upplever att det är stor skillnad på att gå i psykoterapi hos en privat terapeut jämfört med inom landstinget, specifikt öppenpsykiatrin. Om man varit en person som fungerat i samhället, skaffat sig högre utbildningar och har arbetslivserfarenhet så matchas inte detta mot det behandlingsinnehåll som sedan ges när man söker sig till öppenpsykiatrin. Jag tänker då för vanliga diagnoser som depression och ångest.
Istället för att då stödja personen i att komma in i samhället på den nivå där personen vill befinna sig så rör sig istället ofta insatserna om att exempelvis vara med i någon aktivitet som anordnas av mottagningen eller att samverka med åtgärder i sk skyddad verksamhet.
Det här är ett stort problem då tillfälliga tillstånd som depression och ångest behandlas som vore de permanenta och att man som patient ska söka sig till insatser långt under ens förmåga. Om man inte har tillräcklig hälsa att befinna sig inom arbetsförmedling alt jobb på 100% så återstår ofta enbart åtgärder vid sidan av samhället, dvs man riskerar att hamna i ett fack av sjukskrivning, låg kompetens och låg ambitionsnivå.
Jag upplever att de som erbjuder privat behandling, psykoterapi på ett bättre sätt verkar ute i samhället och ser till vad patienten vill åstadkomma, hellre än att styra alla mot insatser på låg nivå.
Är det fler som har erfarenhet av det här?
