Vem ska jag vända mig till?

Det kanske låter dumt och naivt, men… jag vet inte hur jag ska hantera situationen. Och det känns som att jag inte har någon som kan hjälpa mig hålla huvudet ovan ytan innan jag får professionell hjälp.

Jag ber mina närmsta vänner skicka uppmuntran för att jag äntligen kunnat jobba för första gången på länge. De ser mina meddelanden men svarar inte. Så har det varit i veckor, de pratar sinsemellan men inte med mig. Jag vet inte vad jag har gjort. De säger att allt är bra, men de pratar inte med mig. Varje gång jag frågar säger de att allt är lugnt. Är de trötta på mig? Har jag gjort något dumt?

Min mor känner till min situation. Hon är väldigt hård, no bullshit, rakt på sak. Det kan vara svårt att hantera när man har så mycket bekräftelsebehov som jag. Jag hade ringt henne men vet att trots att hon erbjuder stöd och älskar mig mer än allt, så kommer hon säga något som ger mig skuldkänslor. Jag behöver inte det just nu.

Min pojkvän mår också dåligt. Jag försöker finnas där för honom så mycket jag kan. På senaste tiden har det inte varit mycket. Vi är båda oerhört deppiga och kämpar för att hålla kontakten. När jag är ledsen brukar han skicka typ, en ledsen emoji eller prata om sig själv. Han har erkänt att han inte vet hur han ska hantera situationen.

Jag flyttade hit, till staden där jag går på högskola, 2017. Jag står i kö för samtalskontakt på sjukhuset. Jag har stått i kö i ett och ett halvt år. Det är det längsta jag har gått utan terapi sen jag först sökte hjälp när jag var 15.

Skolan har samtalskontakter, men inte för det jag behöver hjälp med. De sköter mer administrativt, och har sagt åt mig att söka vårdkontakt på sjukhuset istället för att gå till dem. Det kanske har ändrats över 18 månader, men jag vågar inte fråga igen.

Jag känner att jag redan börjar bli en nagel i ögat på det här forumet. På ett dygn har jag skrivit fyra gånger, långa texter om saker som oroar mig. Det känns som jag tar all uppmärksamhet. Och så går jag såklart och kollar på mobilen konstant för att se om någon har svarat.

När jag känner mig självmordsbenägen ringer jag akutlinjen. Men hade jag ringt utöver det hade det varit sjukt själviskt, att ta telefontid från personer vars liv är i fara.

Så vart går jag? Vad ska jag göra? Det känns som att alla dörrar är stängda. Det känns som jag kommer explodera.

Tyvärr kan en del vänner enbart vilja ha det positiva ur en relation, dem som vill få något av det och inte har samma vilja av att ge när det är mer negativt. Även om ensamheten utan vänner är fruktansvärd, kan den ibland vara bättre än att vara omringad om människor man inte känner bryr sig. Då blir det lätt att man eftersöker bekräftelse, eftersom människorna inte bekräftar deras kärlek i handlingar vill man gärna öppna möjligheter för dem att visa det.

Besök din läkare för intyg om psykologbesök, då kan du med detta intyg personligen söka psykologer som samarbetar med ditt landsting (ber om ursäkt om informationen är missvisande eller felaktig).

Det är en självklarhet att man vill att folk ska visa att dem bryr sig, vissa i naturen mer än andra – men ofta mer när omgivningen visar det mindre, eftersom ens behov blir större då jämfört med om man får den bekräftelsen man behöver. Kanske så kan dina inlägg här hjälpa andra att veta att dem inte är ensamma, därför behövs dem och påverkar positivt!