Hem > Forum > Relationer > Vän som konstant behöver min hjälp
Vän som konstant behöver min hjälp
-
Jag har en vän som har hamnat i hemlöshet och inkomstlöshet pga att hans Soc gör avslag varje gång, är i stort sett oanträffbara och omöjliga. De har gjort likadant till många andra! De kommer med den ena dåliga ursäkten efter den andra för att göra avslag. Och flera andra människor har JO-anmält dem för tjänstefel.
Grejen är att denne vän vänder sig hela tiden till mig och är förtvivlad, har ingenstans att sova och ber mig sätta in pengar till härbärge, ber mig sätta in pengar till mat osv. Det är jättejobbigt att höra att en vän mår så dåligt, men jag har ledsnat rejält då denna person redan kostat mig ofantligt mycket energi och pengar! (Vi har bott ihop förut, men nu bor vi i olika städer).
Detta är en trogen och lojal vän, ska poängteras! Min äldsta och bästa vän. Jag är ganska ensam i mitt nya liv! Men jag blir så trött och på dåligt humör jämt, det påverkar mig så negativt på flera sätt. Dock är det den enda jag umgås med i samma ålder, och jag vill helst inte bryta helt, men det känns som att jag snart inte har nåt val! Vill inte bli ruinerad; mina sparpengar ska ju vara till MIG, eller hur?!
Jag anser att han inte rår för detta, utan att allt är Soc fel!
Jag måste börja säga NEJ, men HUR klarar man det??
Avregistrerad användareJag har en vän som har hamnat i hemlöshet och inkomstlöshet pga att hans Soc gör avslag varje gång, är i stort sett oanträffbara och omöjliga. De har gjort likadant till många andra! De kommer med den ena dåliga ursäkten efter den andra för att göra avslag. Och flera andra människor har JO-anmält dem för tjänstefel. Grejen är att denne vän vänder sig hela tiden till mig och är förtvivlad, har ingenstans att sova och ber mig sätta in pengar till härbärge, ber mig sätta in pengar till mat osv. Det är jättejobbigt att höra att en vän mår så dåligt, men jag har ledsnat rejält då denna person redan kostat mig ofantligt mycket energi och pengar! (Vi har bott ihop förut, men nu bor vi i olika städer). Detta är en trogen och lojal vän, ska poängteras! Min äldsta och bästa vän. Jag är ganska ensam i mitt nya liv! Men jag blir så trött och på dåligt humör jämt, det påverkar mig så negativt på flera sätt. Dock är det den enda jag umgås med i samma ålder, och jag vill helst inte bryta helt, men det känns som att jag snart inte har nåt val! Vill inte bli ruinerad; mina sparpengar ska ju vara till MIG, eller hur?! Jag anser att han inte rår för detta, utan att allt är Soc fel! Jag måste börja säga NEJ, men HUR klarar man det??
God Torsdagskväll här på MiND Forumet.
* Har läst hela ditt inlägg / skrivelse…
* Har Du i din hemhörande kommun någon form av samtalskontakt / samtalspartner / samtalsterapeut för dig själv och om dina egna problem Du har tagit upp i ditt inlägg / skrivelse ovan?
* Har Du möjligtvis en vårdkontakt hos Öppenvårdsmottagning i din hemhörande kommun eller grannkommunen?
* Din situation är komplext och förstår dig till fullo att Du måste komma till bukt med själva situationen som är LÅNGT ifrån LÄTT…
* Har god kännedom om hela Sveriges Kommuner, statliga myndigheter m.m. och vet att systemet är LÅNGT ifrån medborgarvänligt och medmänsklighet m.m. och Sveriges Socialtjänst/er behöver rejält uppgradering på flera nivåer men det gäller även övriga statliga myndigheter…
* Har flera idéer på ev. förslag här på avhjälpning via myndigheter…
* Vill gärna hjälpa dig med vägledning men först måste jag veta ovannämnda på mina frågor innan jag svarar mer ingående så att säga…
På återseende…
Avregistrerad användareÄr bara att bestämma sig och säga nej och sätta gränser kan vara svårt och ovant till en början men kan vara det bästa du kan göra för att själv må bättre …. lycka till
Purple Qequmi TrådstartarenÄr bara att bestämma sig och säga nej och sätta gränser kan vara svårt och ovant till en början men kan vara det bästa du kan göra för att själv må bättre …. lycka till
Men om det varit du, skulle du inte fått dåligt samvete? Över att veta att du SKULLE KUNNA hjälpa, men du tänker på dig själv?
Purple Qequmi TrådstartarenGod Torsdagskväll här på MiND Forumet. * Har läst hela ditt inlägg / skrivelse… * Har Du i din hemhörande kommun någon form av samtalskontakt / samtalspartner / samtalsterapeut för dig själv och om dina egna problem Du har tagit upp i ditt inlägg / skrivelse ovan? * Har Du möjligtvis en vårdkontakt hos Öppenvårdsmottagning i din hemhörande kommun eller grannkommunen? * Din situation är komplext och förstår dig till fullo att Du måste komma till bukt med själva situationen som är LÅNGT ifrån LÄTT… * Har god kännedom om hela Sveriges Kommuner, statliga myndigheter m.m. och vet att systemet är LÅNGT ifrån medborgarvänligt och medmänsklighet m.m. och Sveriges Socialtjänst/er behöver rejält uppgradering på flera nivåer men det gäller även övriga statliga myndigheter… * Har flera idéer på ev. förslag här på avhjälpning via myndigheter… * Vill gärna hjälpa dig med vägledning men först måste jag veta ovannämnda på mina frågor innan jag svarar mer ingående så att säga… På återseende…
Nej jag har ingen samtalskontakt. Haft ett 100-tal samtalskontakter genom åren, och tycker inte de gör ett skit för en! De är värdelösa!
Ja jag vill gärna ha förslag på avhjälpning via myndigheter- om det kan hjälpa hans situation? Jag själv har mat och husrum, så jag behöver ingen sån hjälp. Vill att min vän ska få hjälp!
Avregistrerad användareVilket oerhört svårt dilemma! En vän i nöd men att det inte verkar finnas ett konkret slut eller lösning på det hela? Så jobbigt och ansträngande för er båda tänker jag.
Finns det någon mellanväg man kan ta att du t ex minskar summan som kompisen ber om men att det inte resulterar i att denne blir utan härbärge? Går det även att prata om att du egentligen behöver de här pengarna längre fram och därför tycker det verkar rimligt att se det här som ett lån istället för pengar som du ger bort?
Borde inte kompisen säga också att den antecknar för alla gånger du fört över pengar och planerar i framtiden att betala tillbaka beloppet? Låter ju lite skumt att bara ta emot pengar sådär men inte känna så mycket skyldigheter till att återgälda det på något sätt? Åtminstone att kompisen är tydlig med att beloppet ska betalas tillbaka i framtiden, men att den under omständigheterna givetvis inte kan berätta när det är fullt möjligt?
Mitt råd är nog att ta det lite pö om pö det här med gränserna? Eftersom kompisen befinner sig i ett extremt skört tillstånd och är beroende av dig kan ju risken vara att den får en chock och blir hemskt psykiskt dålig av att bli avvisad just nu? Det kan ju i värsta fall påverka er relation för all framtid? Att h-n påminner dig om att du inte fanns där hela vägen när h-n behövde dig som mest?
Förstår att det här är svårt!
Purple Qequmi TrådstartarenVilket oerhört svårt dilemma! En vän i nöd men att det inte verkar finnas ett konkret slut eller lösning på det hela? Så jobbigt och ansträngande för er båda tänker jag. Finns det någon mellanväg man kan ta att du t ex minskar summan som kompisen ber om men att det inte resulterar i att denne blir utan härbärge? Går det även att prata om att du egentligen behöver de här pengarna längre fram och därför tycker det verkar rimligt att se det här som ett lån istället för pengar som du ger bort? Borde inte kompisen säga också att den antecknar för alla gånger du fört över pengar och planerar i framtiden att betala tillbaka beloppet? Låter ju lite skumt att bara ta emot pengar sådär men inte känna så mycket skyldigheter till att återgälda det på något sätt? Åtminstone att kompisen är tydlig med att beloppet ska betalas tillbaka i framtiden, men att den under omständigheterna givetvis inte kan berätta när det är fullt möjligt? Mitt råd är nog att ta det lite pö om pö det här med gränserna? Eftersom kompisen befinner sig i ett extremt skört tillstånd och är beroende av dig kan ju risken vara att den får en chock och blir hemskt psykiskt dålig av att bli avvisad just nu? Det kan ju i värsta fall påverka er relation för all framtid? Att h-n påminner dig om att du inte fanns där hela vägen när h-n behövde dig som mest? Förstår att det här är svårt!
Tack för dina tankar! Jo, kompisen har för avsikt att betala tillbaka allting (jag har lovat att han ska få betala tillbaka pö om pö), men just nu ser det inte ut som nån ljusning.. Soc har förstört för honom så in i Norden och för flera vi känner och träffat, som de gjort inkomstlösa!
Det som känns helt galet är att hans yngre syster har ett toppjobb och tjänar bra, men att de har en lite ansträngd relation + hon är “lite speciell”. Han har aldrig fått sova över en enda natt i hennes lägenhet ens! (Hon har väldigt litet, vad jag förstår). Bör/kan jag kräva av min vän att han vänder sig till sin syster i fortsättningen istället för till mig? Hon har för övrigt ett ganska stabilt och ordnat liv. Medan jag själv håller precis på och kommer på fötter. Kan tillägga att systern förut hjälpt mig med småsummor här och där, för att hon tycker synd om mig som får försörja hennes bror, antar jag. Men inga större summor. Inte hans mamma heller. Jag har haft stora utgifter pga honom. Vi har förr varit ett par och har ett barn ihop, som ingen av oss har hand om. Men det var längesen vi var ett par! Och jag orkar snart inte vara vänner längre ens, om det ska fortsätta såhär!! 😟🥺. Tänk om min hund blir sjuk och måste till veterinären; då måste jag ju kunna ha en slant undanstoppad till det! Har varken råd eller lust att försörja vännen med cigaretter, kaffe, mat och boende och allt vad det kan vara!
Kan jag typ inte bara säga: “Du har en mamma, en styvfar och en syster, du får vända dig till dem istället!”
Purple Qequmi TrådstartarenPS. Som ni kanske förstår: Jag har ALLTID haft SJUKT SVÅRT att säga nej till folk jag bryr mig om! Redan i småskolan, när en kompis frågade om jag ville byta bort en sak.. Jag ville verkligen inte, men visste inte hur jag skulle säga det! Och jag kände att jag “måste” säga ja, annars blir hon ju ledsen!
Avregistrerad användareJag har också haft en vän som tagit energi och lånat pengar och jag har liksom du haft svårt att säga nej vilket jag gör idag , förstår självklart att det är en knepig sits absolut men för att orka med måste man hitta en balans även vänner emellan och som jag skrev tänka på sig själv för att hämta energi . Jag vill bara dela med mig av mina tankar
Avregistrerad användareJag tycker du kan säga så som du skrev om att be honom vända sig till sin ursprungsfamilj istället. Kanske är det så också att eftersom han haft dig så har mamman och systern också kunnat backa och hålla sig lite i bakgrunden? Tycker det verkar kunna vara ganska vanligt förekommande när det handlar om det här med ansvar att när någon annan kliver undan så automatiskt brukar någon tredje part kliva in? Att det blir som ett växelspel och där man oftast innan det skett tror att en person kommer stå utan hjälp när man själv slutar engagera sig? Lång harang nu här från min sida märker jag. Försöker mest säga att jag tycker det är en jättebra idé att be honom vända sig till sin familj nu. Inte minst också för att du också hjälpt honom under en så pass lång period, låter det som. Det borde också hans mamma och syster förstå inte är hållbart i längden.
Purple Qequmi TrådstartarenÄr bara att bestämma sig och säga nej och sätta gränser kan vara svårt och ovant till en början men kan vara det bästa du kan göra för att själv må bättre …. lycka till
Men var din vän också hemlös och inkomstlös, eller? Jag tycker din svar är ganska okänsligt!
Om min vän dör är det myndigheternas fel, men du skriver som om det var hans eget!?
Avregistrerad användareHej var inte alls så jag menade … självklart ska du hjälpa och stötta din vän ❤️ det jag menade är att man kan bli medberoende i viljan att hjälpa . förstår att det är en svår sits detta och hoppas att det löser sig för din vän ❤️
Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.