Hem > Forum > Relationer > Våldsam relation

Våldsam relation

Visar 1 inlägg (av 1 totalt)
0
  • Hej, jag måste bara få skriva av mig lite,
    (stor trigger warning på denna, våldtäkt, misshandel osv)

    Jag är en tjej född 98 till två människor som aldrig skulle ha blivit föräldrar. Jag har en drös diagnoser som jag inte riktigt vet vad jag ska göra av, EIPS, ADHD, GAD, depression, osv. Jag har aldrig känt mig trygg, jag har ansvarat för mina syskon, jag har agerat medlare för mina föräldrar och mina syskon, relations-terapeut till min pappa och hans flickvänner och kurator till alla.

    Jag och min pappa har alltid haft en väldigt turbulent relation och bråkat massor, jag har rymt hemifrån otaliga gånger. Min mamma och jag känner knappt varandra trots att jag bott hos henne lika mycket som jag bott hos pappa, hon är som inte riktigt här.

    ”HISTORIEN” BÖRJAR HÄR
    Hur som helst… januari 2021 träffade jag en kille som jag föll ”pladask” för, han var lång och snygg, charmig och spännande. Jag visste aldrig var jag hade honom men när vi var tillsammans var det som magi, jag som alltid haft koll på allt och varit väldigt självgående (med grov ångest och djupa långa depressioner) glömde lixom bort att man kunde må dåligt, så länge jag var med honom. När jag var utan honom kände jag mig inte hel. Så när han slog mig första gången så tänkte jag att det bara var en del av vår dynamik, han var oförutsägbar, dominant, drivande och rolig och jag var… Hans. Sen nån gång under vägen glömde jag helt bort att jag inte var till för att han skulle få göra vad han vill med min kropp.
    Jag har alltid varit väldigt öppen för nya upplevelser och har velat prova typ allt en gång även sexuellt men hade tidigare kommit fram till att jag inte gillade analsex så det var i princip min enda gräns det enda jag bad honom att inte göra. Så det var ju förstås det han gjorde en natt, han våldtog mig analt när jag låg och sov. Jag vaknade innan han hade lyckats komma in i mig men, han var stor och stark och jag var i underläge så efter att han hade gjort sitt så låg jag som förstenad och kall i sängen brevid honom och lyssnade på hur hans andning lugnade sig och hur han gav mig ”uppmuntrande” ord. ”Fan vad nice det där var, det gör vi igen. Du skulle försökt kämpa emot lite mer bara. Du får göra det nästa gång men skit najs iallafall, du borde nog gå och tvätta av dig nu. Det blir så kladdigt i sängen annars”

    Jag gjorde som han sa och satt i en halvtimme på det kalla porslinet i badkaret och försökte förstå vad som precis hänt och undrade om det någonsin skulle sluta blöda. Sen gick jag och la mig i sängen brevid honom och sa att jag nog inte ville göra det igen och som svar fick jag ”vi får väl se, du vill ju bara leka fin nu. Vi vet båda att du gillade det egentligen”

    Så då gjorde jag det till historien i mitt huvud ”jag gillade det” För om jag inte gjorde det till historien så hade jag ju blivit våldtagen och det vill ju ingen bli. Så när han berättade att vi hade haft anal”sex” för några av sina (kill)kompisar under en fest så höll jag bara med när de sa att det var -Najs-

    Vi gjorde slut en vecka innan min födelsedag och jag var förkrossad. Jag hade känt på mig att han började tröttna på mig och jag hade bett honom att inte göra slut innan min födelsedag för jag ville ha åtminstone en födelsedag där jag inte var självmordsbenägen. Men han hade blivit kär i någon annan och var klar med mig.
    Sen ringer han på min födelsedag och skrattar och frågar vad det var jag fyller igen och om jag har en bra födelsedag, jag svarar ärligt och säger att jag blir ledsen över att han inte ens kan komma ihåg hur gammal jag är och att jag mår dåligt just nu men att jag inte kan fortsätta ha kontakt med honom och lägger på. Alla gånger innan när han gjort slut med mig så hade jag låtit honom dra mig tillbaka in men den här gången var annorlunda för den här gången hade jag tillslut fattat att han misshandlade mig, att det inte var okej att han ströp mig tills jag tappade medvetandet, att han slog och knuffade mig så jag fick ljuga för vänner att jag trillade i trappan, att han låste ut mig i nästan inga kläder för att han hade lust och att han inte ”bara hade sex med mig när jag inte ville” utan att han faktiskt våldtog mig, att det var våldtäkt.

    Trotts att jag visste vad fysisk och psykisk misshandel var innan jag utsattes för det så var det som att jag glömde bort det när jag faktiskt utsattes. Det var inte förrän jag satt och tittade på en dokumentär om våldsamma relationer med min bästa vän som jag insåg att min och hans relation inte var okej, jag förstod det för att hon inte kunde förstå hur någon stannar i en sån situation och jag förstod precis varför man stannar.

    Jag anmälde aldrig honom för att jag visste att det inte var någon poäng att göra det eftersom att jag inte hade några bevis. Idag önskar jag att jag åtminstone fick vara del av statistiken istället för mörker-talen. Men framförallt önskar jag att jag inte var rädd för att ha sex med män för jag tyckte så mycket om det förr. Jag önskar att jag inte började totalt ifrågasätta min tillit till mig själv och jag önskar att jag inte behövde vara rädd varje gång jag rör mig i området där han bor. Jag önskar att jag inte fick ont i kroppen och panikångest varje gång någon rör mig lite för hårt eller drar handen lite för nära… Och ibland för ingenting alls.

    Jag saknar honom, trotts allt, trotts att jag nu förstår hur dålig han var för mig så saknar jag honom för att han var mitt allt, och han var iallafall i början min enda trygga punkt någonsin. Och jag skäms, inte över det jag utsattes för, jag vet logiskt sett att det inte var mitt fel men jag skäms över att jag saknar honom att jag oroar mig för att han var min stora kärlek och att jag aldrig kommer känna mig så trygg och omhändertagen som jag gjorde några få stunder under tiden jag var med honom.

    Och jag är så oändligt trött på alla som ”beklagar” att jag varit med om allt dåligt som hänt i mitt liv, och jag är så oändligt trött på alla som håller sig från att tala om sånt här för att det är obekvämt. Och mest tröttsamt av allt är alla män som säger ”inte alla män”.

Visar 1 inlägg (av 1 totalt)
0

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.