Trygg och lugn

Upptäckt att jag umgås och pratar mest med personer som är “spännande, intressanta och oförutsägbara” mer än att de skapar lugn och harmoni i mitt liv.

Efter jag kollat på Gift vid första ögonkastet sa någon expert där att i inledningsfasen när man dejtar kan man leta efter någon som tar en med storm, som är passionerad och överraskande, att man letar efter såna egenskaper. Därefter är det en person som uppvisar mönster av förutsägbarhet, trygghet och tillit som är de mest förekommande egenskaperna man söker efter vanligtvis. Det är attraktivt då. Alltså motsatsen egentligen till det första som händer.

Hade en konversation igår med en person där jag i timmar kände hur spänd jag var. Han gick på som ett ångvält och så är det oftast när jag pratar med honom. Det är spänning på en helt brutal nivå. Man vet heller inte om man är med i en skräckfilm eller i en romantisk film. Känslan är att det kan gå åt vilket håll som helst. Han kan verkligen säga precis vad som helst och jag vet aldrig vad det är. Och då är jag ändå en hyfsat okej människokännare? Så himla konstigt! Ofta tycker jag dock mönstret är att han först förolämpar mig, oftast på ett subtilt sätt att han generaliserar om någon grupp människor som han irriterar sig på (och som jag ofta kan falla inom ramen på), därefter säger han att han inte menade det så, följt av oj vad fel det här blev, jag som tycker så mycket om dig. Förlåt.

Så det är dubbla signaler i form av någon pik, eller projicering, en elak kommentar, om något som han stör sig på, därefter förmedlar han hur mycket jag betyder för honom. Det är väldigt förvirrande känslomässigt att ha en sådan konversation för man blir liksom ömsom kall och ömsom varm nästan samtidigt. Hmm.

En annan person har jag upptäckt landar heller inte i samtalet så att säga- jag blir inte lugn av honom utan det är fullt ös. Det här tror jag är orsaken till den hutlösa stressen jag upplever när jag “är social”. Det är passionerat, stora känslor, förutsägbart och spännande. Men lite väl spännande och intressant kanske?

Kom att tänka på att det finns väl också personer som gör en lugn? Visst är det så? Där man slappnar av när man umgås snarare än får upp pulsen. Inte så att man blir uttråkad, menar inte att umgås med trista personer, utan där man känner sig validerad och bara allmänt förstådd. Lugn och ro. Fan jag behöver ju lugn och ro.

Sedan tänker jag att jag själv nog är lite mer åt det “spännande hållet” jag också. Erbjuder jag förutsägbarhet och trygghet på längre sikt i en relation? Nej det tror jag knappast. Det får mig att få lite ont i magen när jag tänker på det. Hur jag inte alls lyckats ge det i kärleksrelationer. Absolut inte. Det kan inte vara lätt för andra heller att veta var de har mig eftersom jag kan bete mig så nyckfullt och bara sticka plötsligt. Jag har stora problem att kommunicera ut mina behov. Att kommunicera över huvud taget med det som skaver. Så jag försöker öva med de här personerna men det resulterar snarare i huvudvärk och ännu mer stress i kroppen.

Hur vet man vad som är en sund relation?

[Pink Hufehe]

Visst finns det folk som gör en lugn absolut , och tvärtom, jag har massa bekanta genom min pojkvän, och alla dem ger helt olika ”energier” eller vad man ska säga.En blir man helt slut av för den är så otroligt intensiv och hit och dit, en blir man typ galen av för den är så jäkla trög, och en blir man helt lugn av för den är så stabil och TRYGG i sig själv. Det är lustigt det där hur man påverkas liksom.

jag tänker på den här killen du pratade med kan det vara så att du är ”för snäll” och att han därför får ”lust” att vara lite förolämpande ,Du kanske är den enda han kan bete sig så med? Jag har sett det där förr att när jag ger ett blygt och försiktigt? (Menar inte nödvändigtvis att du ger det intrycket) intryck då ÄLSKAR  folk migför dem får liksom bete sig hur dem vill, dem är inte rädda och känner att dem kan bli ” Stora”  pratar gärna om sig själv och hur dem är och vad dem gjort och hur dem gjorde då och allt är så jäkla fantastiskt eller coolt,jag stör mig jättemycket på det när det händer,

en sund relation tycker jag är en som är genuin mot en, och vill en väl. Den bryr sig om dig utan att nödvändigtvis vara mesig eller tråkig,

drömmen vore ju nån som är både spännande och bryr sig om …

<3 Fick en ursäkt idag. Han var full igår. Det sade han ju också under tiden som vi pratade. Hans förklaring var att han kan bli lite provokativ när han är berusad och jag frågade lite kring det och fick då svaret att han gillade att få lite starkare åsikter och reaktioner från folk. Han sa också att han skämdes och kommer göra det under några dagar framöver.

Det var betydelsefullt för mig att få en ursäkt för jag tycker det helt spårat ur med folk jag umgåtts med att oavsett vad de gör så får jag aldrig någon ursäkt efteråt i regel (möjligtvis när relationen tar slut och jag är på vippen att be de dra åt helvete). Tänkte på det i förmiddags innan han sade något att han tycker väl att det här var helt i sin ordning… ett normalt beteende liksom. Men tydligen inte. Han skrev också att han inte skulle göra likadant i framtiden.

Jag är så less på att bli liksom “misshandlad” (det här var ju inte det men känslan är ju att man hela tiden blir utsatt av känslomässig smärta på de flesta fronter i livet och det är väldigt tärande). Fick självmordstankar igår pga. det. Hur det är övermäktigt att inte kunna göra nåt utan att bli skadad på vägen.

Det är nåt med det där att man måste verkligen utstråla styrka för att inte bli uppäten. Det är så sant! Men jag orkar inte? Jag orkar inte gå runt och se nästan arg ut för att bli respekterad. Hade inte jag markerat till honom igår och ifrågasatt hans beteende, satt gränser är jag helt säker på att han hade fortsatt och ursäkten hade också uteblivit, tror jag. Så man måste säga till direkt – ifrågasätta när man blir ledsen. Det verkar så, tyvärr.

[Pink Hufehe]

Samma här jag orkar inte heller gå runt och vara arg, det tar ju otroligt mycket energi,  suck..människor alltså… djur är bättre på det sättet, de är ju otroliga då tänker jag främst på hundar.

Idag kände jag mig helt uttömd på energi efter att varit ute, för att inte hamna i mörka tankar tände jag en lampa och typ stirrade på den , ljusterapi …klent tips men ..

jag såg en så fin tavla med ett citat nånstans det stod ”do more of the things that makes you happy ”  man kan ju skriva ner saker som gör en glad ” vad gör mig glad” dansa , spela golf ,när jag åker till min sommarstuga ,vad det nu är man gillar

Låter inte bra att du fick självmordstankar, men du vet att du är omtyckt här iallafall.

<3 Tack! Tycker det var gulliga tips (just för att jag vet att de är välvilliga när de kommer från just dig. Tack för att du finns förövrigt) <3

Plöjt en bok idag som heter “7 gyllene regler för en lycklig kärleksrelation” av John Gottman. Det står jättemycket där om hur man kommunicerar välvilligt och hur man pratar för att trappa upp en konflikt (vilket inte är bra då förstås så det ska man undvika). Ganska intressant faktiskt. Jag ska göra så framöver att om han gör det här igen, alltså går in för att förnedra/förödmjuka mig så kommer jag be honom att utveckla det, att vi ska prata igenom det på djupet (jag kräver en ärlig förklaring, eller så får jag lirka fram vad det bottnar i..) – alltså vad det handlar om egentligen.

Kan inte bara gå med på att en enda gång till är mönstret så att han först beter sig dåligt, kanske ber om ursäkt och sedan är varm och så igen är det som att vara med i ett smärtsamt drama – oftast när man minst anar det också – han är liksom elak på ett oväntat sätt och som känns helt orimligt och faktiskt totalt som en blixt från en klar himmel. Det är för mig en intensiv känslomässig press och leder till att jag saktar drar mig undan – avslutar relationen emotionellt inom mig.

Har även kommit på att det knäppa med det här är att när vi varit som mest nära, när jag har känt att jag absolut hade kunnat bli kär i honom om jag tillät mig själv att bli det, det är då han liksom vrider runt kniven i hjärtat på mig. Det här påminner, tycker jag, väldigt mycket om hur narcissistiska personer brukar hantera närhet (genom att skada den som kommit för nära), vilket är jättetraumatiskt för mig att behöva uppleva igen. När man är som mest sårbar.. 🙁

Nä jag hör ju själv att jag kanske behöver avsluta det här. Mitt liv är hemskt nog ändå. Jag ska nog dock ge honom en chans till. Det verkar kanske så att jag börjat lära honom att be om ursäkt. Det är konstigt om han inte lärt sig det tidigare. Som att jag måste föregå med gott exempel och så verkar han anamma det. Men frågan är om inte detta är för toxiskt ändå. Det får tiden utvisa.

Märker att jag har enorma problem att veta vad som är normalt att ha liksom konflikter om och när det övergår till något dysfunktionellt. Alltså vad personer som har sunda relationer har för nivåer av “smärta” i sina bråk och när det gränser till att man skadar varandra. Mitt mönster är ju definitivt att jag inte sätter tillräckligt med gränser och även slätar över grejer folk har gjort. Känner mig helt förvirrad. Jaja.