[Trigger warning: Våldtäkt]

För sju år sedan, när jag var tjugofyra år gammal hittade jag det jag trodde var kärlek. Mannen jag träffade då blev liksom en del av mig. Typ som en extra arm, eller ett ben. Han var den jag skulle tillbringa resten av mitt liv med. Jag var säker. Och vi hade det verkligen SÅ bra. Tills en natt. DEN natten.

Vi har sex. Och det är en natt tidigt i förhållandet, ni vet, när man fortfarande lär känna varandra och det är sådär pirrigt att utforska varandra. Men mitt i samlaget börjar det kännas obekvämt. Till slut gör det så ont att jag måste ta en paus. Jag säger; nu måste du sluta, det börjar göra ont. Han svar är kort. Koncist. Men ordet han ger mig tillbaka skickar fortfarande rysningar genom min ryggrad. Jag blir illamående än idag när jag tänker tillbaka på det. Han säger nej. Jag hajar till. Liksom, va? Vadå nej? Jag ber honom en gång till att sluta. Bestämt, och lite oroligt den här gången. Han säger samma sak igen. Nej. Då försöker jag röra mig bort, komma undan honom. Det går inte. Så fort han märker att jag försöker slinka undan tar han ett hårt grepp runtom min rygg (jag sitter ovanpå) och klämmer fast mig i ett järngrepp mot hans bringa. JAG SKA INGENSTANS. Jag säger till honom en gång till, inget svar den här gången. Han fortsätter bara, helt enkelt. Trots att den han säger sig älska ber honom att sluta. Efteråt släpper han mig. Jag springer. Springer in i duschen, hjärtat bultar hårt i halsgropen. När jag ser att jag blöder får jag panik. Gråter. När jag kommer ut skrattar han lite grann och frågar vart jag tog vägen. Han tyckte nämligen det var lite komiskt hur jag bara rusade in i duschen. Jag skriker till honom, begär att få veta varför han inte lade av när jag sa att jag hade ont. Han har inget bra svar. Jag märker att han tycker att jag är besvärlig när jag gråter och ställer honom mot väggen sådär. “Förlåt för att du är ledsen”, säger han till slut. Det är allt jag får, allt han säger till kvinnan han just våldtagit.

Efteråt är det som att inget hänt. För honom. Och egentligen för mig också. Minnet av natten är som bortblåst. Borta. Jag visste inte det då, men det kommer ta mig fyra år innan jag ens minns vad som hände. När jag mindes var jag inte särskilt upprörd. Jag var inte det eftersom det tog mig ytterligare två år att erkänna för mig själv att jag hade blivit våldtagen. Det låter konstigt, men jag tror att om jag hade erkänt för mig själv att det som hänt mig var en våldtäkt, skulle det göra mig till ett offer. Och jag vill inte vara ett offer. Men det är jag. Och det var inte förrän jag gick med på det som jag kunde arbeta för att må bättre. Om sorgen är en buss och slutdestinationen är acceptans, har jag stannat vid precis alla hållplatser dessförinnan. Först hatade jag mig själv. Sen honom. Min kropp. Sex. Män. Och idag, var är jag idag? Jag vill tro att jag har klivit av vid acceptansen. Men låt oss vara ärliga, hur fan vet man när man är där?

Idag är vi ingenting för varandra. Ett gammalt minne och ett otrevligt sådant. Jag kan inte ens gå förbi hans lägenhet utan att få panik. När jag måste passera väljer jag alltid en omväg, även om det kostar tid. Ibland ser jag honom. Han och hans nya tjej brukar vara ute och gå med varsin barnvagn. Han har två barn nu. Döttrar. Och jag hoppas att de aldrig möter en man som sin far.

Det finns egentligen inget syfte med att skriva det här, annat än att bli hörd. Det jag behöver är kanske bara att berätta? De enda som vet om det här är min sambo och min bästa vän. Jag har inte berättat för någon annan. Kan inte. Men jag tror ändå att viljan börjar komma. Det kanske är det det här inlägget är? En början?

Jag lider fortfarande. Men lidandet är liksom okej, på något underligt sätt. En psykolog jag hade sade att hon trodde att det var mycket begärt att slippa undan lidandet helt. Hon trodde snarare på någon slags symbios. Det är där jag är. Lidandet är här, det är en del av mig, samtidigt som den ger glädjen jag delar tillsammans med min underbara sambo så mycket mer sötma. Jag lider, men jag är inte lidande. Jag är ett fruktansvärt lyckligt jävla offer.

TACK för att du läste. <3

Att läsa detta var som ett knivhugg. Hoppas att han får det han förtjänar. Du är inte bara ett offer, du är en kämpe. ❤️❤️❤️

[Azure Cudeka]

Sjukt starkt att du delar med dig! <3

Jag blev våldtagen när jag var 12 år (är 19 idag) och egentligen tycker jag inte om att säga ordet våldtäkt för det känns som om det inte var det som hände riktigt. Jag har tagit på mig skulden för det som hände, för det känns som om jag hade kunnat gjort mer för att få honom att sluta. Jag har inte pratat med någon om vad som hände och idag känner jag väll typ att jag använder sex för att skada mig själv typ. Ibland vill jag be killen att sluta för att det gör ont men jag känner någonstans att jag förtjänar smärtan och rädslan att han inte kommer sluta får mig att inte säga till. Det går snabbare om jag bara låter honom köra på tänker jag. Jag känner mig typ så äcklad av mig själv och jag har varit stupfull varje gång jag har legat med någon. Jag är tacksam att du delar med dig för då känns det typ okej att jag också delar med mig.

Tack för att du delade med dig <3

God Lördagskväll här på MiND Forumet.

* Både Du MiND Forumalias; “Olive Jonivu 5 dec, 2020 kl. 16:02” och “Azure Cudeka 5 dec, 2020 kl. 18:29”, är oerhört STARKT att ni tar klivet/steget ut och skriver av er anonymt som MiND Forumet är SÅÅÅ oerhört viktigt att det förblir så också..

* Jag känner SÅÅÅ igen mig även fast jag är man och har blivit SÅÅÅ oerhört många gånger gruppsexvåldtagen av mina lärare, idrotts & tränare och övrig skolpersonal, som liten pojke under lågstadiets årskurser…

* Och som inte ovannämnda vore nog så blev jag också sexuellt antastad av kvinnliga lärare under högstadieåren…

* GLÖMMER ALDRIG två tjejer från min skolklass under både låg- och högstadietiden som kom fram under skolrasterna och frågade mig HUR jag mådde… Jag svarade dem att det är BRA men i själva verket hade det helt och hållet rätt i att jag mådde TOTALT SÅÅÅ JÄVLA mycket åt fel håll i min hälsa då…

* Jag var en pojke under DÖDSHOT av dessa våldtäktsmän (det är ännu VÄRRE än det kanske låter här och vågar inte säga mer ingående detaljer än detta…) som var mestadels manliga lärare och därför har jag mestadels varit ALLTID RÄDD för män även fast jag själv är man…

* Nu hoppar jag: Jag fick förmånen att få en manlig lärare i gymnasietiden och denna man finns inte mer pga gick bort i cancersjukdom… Han var SÅÅÅ underbar och jag fick för första gången i livet någon att se upp till och jag fick förtroende tillbaka till manliga förebilder… Han var MÅNGAS STORA NALLEBJÖRN med massor av glädje och kärlek och respekt…Han arbetade med unga tjejer i landslaget inom två olika sportgrenar och var oerhört omtyckt som LEDARE och det var han också inom lärarkåren på detta specifika gymnasie där jag fick förmånen att bli hans elev… Nu kommer faktiskt tårarna till mig… GLÖMMER ALDRIG sista dagen på gymnasiet och han ville inte visa sig och säga ADJÖ fanns inte på kartan för honom, detta var VÄLDIGT känslomässigt för honom, dagarna innan var han som en helt annan människa och ville inte säga mycket ALLS… Ännu idag saknar jag honom MASSOR… Tänkt massor av gånger att jag vill lägga en blomsterarrangemang vid hans grav men inte blivit av… Han blev tillfrågad att bli högste rektor i gymnasiet men han tackade nej pga då skulle han själv bekosta den EXTREMT dyra rektorsutbildningen som var långt ifrån billig kan jag intyga… Som en lärarkollega till honom sagt till mig och var min favoritlärare också och sa följande: “ALLTID LUGN, ALLTID INSATT”, jag kan bara instämma helt och hållet fullt ut…

* Den enda riktiga person jag vågade prata av mig om känsliga ämnen om mitt förflutna om alla hundratals våldtäkter jag varit med om i skoltiden och har ett riktigt helvete hela tiden med urologiområdet och har ALDRIG vågat ha ett förhållande pga ovannämnda som jag blev OFFER för, blev nu på vuxen ålder min räddning att få en form av ventil som blev hos en specifik församling och fann en Diakon som samtalskontakt…

* Pga Covid-19 / Viruset / Pandemin så hände något och Diakonen blev tvungen att ta timeout på obestämd tid, med andra ord slutade sin tjänstgöring… Jag tänker VÄLDIGT mycket på min HELT MAGISKA underbara Diakon som jag hade förmånen att träffa genom ett tips av en sjukhuspräst jag en gång träffade… Denna underbara Diakon var också legitimerad Bildterapeut och gick till hen för att både ventilera av mig plus gjorde en drösse av bild-sessioner som jag fick möjligheten att prata av mig om, och det var VÄLDIGT känsliga bildinnehåll, kan jag intyga…

* Min diakon tyckte att jag skulle ge ut mina VÄLDIGT komprometterande / känsliga bilder i bokversion ihop med text så klart…

* Min ÄLSKADE mormor gick bort i en VÄLDIGT smärtsam cancersjukdom början på året 2016 och nu november månad gick min ÄLSKADE mamma bort i dubbla cancersjukdomar… Det är VERKLIGEN INTE LÄTT att vara anhörig och se sina anhöriga tyna bort… 😢…

* Jag vill säga till er båda här att ni är jätteduktiga och starka och modiga 🙏 att ni tog er friheten att skriva ner / diktera om ert tuffa minne som ni bär på er och jag vet med säkerhet att det är LÅNGT IFRÅN LÄTT (jag bär ännu på dessa tunga händelser / minnen.) och vill säga att om ni vill ha någon att ventilera av er med, så ställer jag upp här via MiND Forumet till hundra procent och om ni eventuellt vill ha tips och råd vad man finner hjälp och stöttning så kan jag nog vara behjälplig där med / också…

* Jag önskar er båda två på var sitt håll en fortsatt trevlig kväll och var rädd om dig och ta hand om dig också…

😍🥰💛

På återseende…

Hej Olive Jonivu!

Vilken chockartad upplevelse att bli våldtagen av sin egen partner! Den som man ska kunna lita på som allra mest och som brukar stå en känslomässigt närmast. Vilket enormt svek från hans sida! Otäckt också att han tyckte det var så lustigt att du sprang iväg till duschen och sedan att över huvud taget ha noll insikt och empati för vad han gjort och på vilket sätt det påverkade dig. Förstår verkligen att du inte mindes händelsen förrän flera år senare! Det säger allt om hur traumatiskt det varit.

Tycker precis som alla andra att det är så himla starkt av dig att prata om det!

Hur känns det efter du skrivit om det här? Har du fått en lugn känsla eller känns det lite oroligt/stressigt och som att traumat blivit mer verkligt igen? Om du vill säga.

Kram

Jag var med om nästan samma sak en gång. Vi var inte tillsammans, men kände varandra och jag gick frivilligt med hem till honom. Minns inte hur många gånger jag sa nej den natten, men han vägrade lyssna. Förstår din smärta