Svartsjuka för det förflutna

[Purple Qybajy]

Jag försöker och försöker att bara leva i nuet och tillåta mig själv att vara lycklig men snubblar alltid på något som sätter krokben för mitt välmående och trygghet. Jag skriver väl mest bara av mig här och hoppas på bra råd och tips för hur jag ska göra.

Jag har en jättebra och sund relation med min partner och vi planerar att flytta ihop. Jag har verkligen känt en enorm trygghet och stabilitet med min partner sedan vi träffades och jag känner mig mestadels lycklig i förhållandet.

Jag har dock märkt att jag får en rejäl ångest och osäkerhet när min partner berättar om sitt förflutna. Det finns en anledning till att det har triggats igång och det är för att min partner vid ett fåtal tillfällen tidigt i vår relation var, enligt mig, en aning för öppen. Min partner har berättat hur många hen har haft en sexuell relation med, pekade vid något tillfälle ut en tidigare sexpartner för att berätta hur dem hade legat med varandra och vart, ett annat tillfälle pekade min partner ut en plats min partner hade legat med någon, jämfört mitt utseende med en tidigare partner bland annat.

Jag har pratat med min partner om att jag inte uppskattat detta och min partner har varit väldigt förstående i efterhand och känt sig klantig. Jag är min partners första riktiga kärleksrelation. Jag kan ibland känna en oro över det och om min partner verkligen är färdig med sitt gamla liv och även tänka på hur mycket min partner tänker på sina tidigare relationer.

Jag har svårt att släppa bilderna i huvudet och hur många lösa kk/one night stand förhållanden min partner har haft innan mig. Jag vet att det beror på min egen osäkerhet och ingenting handlar om min partner i grunden. Alla har ett bagage, jag har också ett bagage och har haft mitt roliga. Men av respekt så pratar jag inte om det.

Jag är rädd för att allt vårt fina ska förstöras för att jag inte kan släppa detta och bara leva i nuet. Jag är rädd för att jag aldrig kommer att känna mig självsäker och trygg oavsett hur bra människor jag omger mig med, vad jag gör för att försöka göra det bättre osv. Jag är rädd för att min personlighet ska förändras gentemot min partner pga att jag inte kan släppa min partners tidigare liv innan mig.

Jag är medveten om att det är svartsjuka, avundsjuka jag känner. Jag har ingen lycklig grund i min uppväxt och jag är en ganska osäker kille men har ändå en trygg personlighet när jag bara mår bra och inte tänker så djupt på allt det här.

Jag vill bara sluta hänga upp mig på det förflutna oavsett vad det handlar om – om det är min partner, mina trauman i uppväxten eller något annat. Jag vill bara befinna mig i nuet och blicka framåt, fortsätta älska min underbara partner som säger att hen är så lycklig över att ha träffat mig och älskar mig. Jag är den första som hen har sagt dem orden till utöver familj.

Det känns bara så fruktansvärt jobbigt att det här ens är ett problem, men jag kan bara erkänna att det är ett problem. Jag vågar inte prata mer om detta med min partner, det ger bara tecken på att jag inte kan släppa saker så lätt.

<3 Tror att det är så att ju mer man vågar tänja på gränserna och ge motparten frihet desto mer brukar man få tillbaka. Det gäller både vänskaps- och kärleksrelationer. Hörde en person säga en gång att ifall inte jag kan bli krossad av min partner är det ingen relation jag vill vara i ändå (han använde det som måttstock att något måste stå på spel). Tyckte det var så klokt. En man som vågar älska med allt vad det kan innebära. Visst handlar det om var man vill lägga ribban, men är inte själva poängen att man ska känna sig extremt levande i en kärleksrelation? Att älska och bli älskad bortom alla gränsen? Vad går livet annars ut på?

Det är fullt naturligt också att vara avundsjuk och svartsjuk men kärleken behöver få vara fri. Så om jag hade varit dig hade jag försökt vända på dessa tankar och kanske till och med gått så långt att öva mig i att våga tänka i banor av att det är ganska fantastiskt att min partner fått uppleva dessa underbara minnen, jag unnar denne verkligen det. Erbjuda och skapa tillit. Ju räddare du känner dig desto mer ska du tänka på att ge frihet. Våga utmana dig själv där. Alltså att försöka undvika att se detta som hot utan som något snarare naturligt och positivt.

Hon valde trots allt dig.

Hon vill vara med dig.

Hon har valt att ha sin första kärleksrelation med dig.

Det är stort.

[Purple Qybajy]

Red Simyna skrev:

<3 Tror att det är så att ju mer man vågar tänja på gränserna och ge motparten frihet desto mer brukar man få tillbaka. Det gäller både vänskaps- och kärleksrelationer. Hörde en person säga en gång att ifall inte jag kan bli krossad av min partner är det ingen relation jag vill vara i ändå (han använde det som måttstock att något måste stå på spel). Tyckte det var så klokt. En man som vågar älska med allt vad det kan innebära. Visst handlar det om var man vill lägga ribban, men är inte själva poängen att man ska känna sig extremt levande i en kärleksrelation? Att älska och bli älskad bortom alla gränsen? Vad går livet annars ut på? Det är fullt naturligt också att vara avundsjuk och svartsjuk men kärleken behöver få vara fri. Så om jag hade varit dig hade jag försökt vända på dessa tankar och kanske till och med gått så långt att öva mig i att våga tänka i banor av att det är ganska fantastiskt att min partner fått uppleva dessa underbara minnen, jag unnar denne verkligen det. Erbjuda och skapa tillit. Ju räddare du känner dig desto mer ska du tänka på att ge frihet. Våga utmana dig själv där. Alltså att försöka undvika att se detta som hot utan som något snarare naturligt och positivt. Hon valde trots allt dig. Hon vill vara med dig. Hon har valt att ha sin första kärleksrelation med dig. Det är stort.

Så fint beskrivet och jag ska definitivt ta med mig detta! Jag brukar också skriva ner mina tankar i låsta anteckningar när det blir för mycket där jag istället får en chans att reflektera att inget av detta är så farligt egentligen och att det bara är naturligt. Tack så mycket <3