Hem > Forum > Relationer > Svår vänskapsrelation

Svår vänskapsrelation

Visar 1 inlägg (av 1 totalt)
0
  • Jag är runt 30 år. Jag har aldrig haft så många vänner, vissa perioder i livet inga alls. De få vänner jag har är viktiga för mig, inget jag tar för givet och jag är rädd att de ska lämna mig. Eller vänner och vänner, det är bara en riktigt nära vän jag har. Vi har känt varandra drygt tre år men kommit mycket nära. Gått igenom mycket eld och vatten tillsammans, båda har haft psykisk ohälsa av olika slag. Det är mest jag som ställt upp för hen eftersom hen varit hårdast drabbad och jag har stor tendens till självuppoffrande. Vi har haft väldigt roligt ihop, kan samtala om djupa grejer och pratar ofta religion, filosofi, politik, mänskliga rättigheter osv. Även roliga och viktiga projekt ihop. Det finns ingen jag älskar så mycket som hen. Jag har gått, och går, hos psykolog för mina självkänsle-problem. Har ju mycket med min självkänsla att tampas med.

    Det här året har hen blivit friskförklarad och kommit igång med sitt liv igen, och det är då hen börjat förändrats. Innan har vi alltid stöttat varandra i vått och torrt men det känns som hen tröttnat på mig nu när hen är frisk. Jag kan liksom säga saker som ”Snyggingen på Tinder ville inte ses, fan vad besviken jag är” eller ”Jag är så nervös inför mitt tal på lördag” eller ”Min brorsas hund är sjuk, jag är så orolig”, liksom ganska normala grejer att vara orolig eller ledsen för… så började hen direkt dra upp att min psykolog varit för dålig, att jag borde inse hur psykiskt sjuk jag är, att hen skulle dra med mig till psykakuten fortast möjligt. Jag kunde inte ge uttryck för någon negativ känsla utan att hen drog igång en lång harrang… det om något gav mig ju ångest när hen höll på så. T o m en gång när jag skrev och delade positiva nyheter och saker som gått bra började hen ”Ja, tänk på det nästa gång du mår dåligt” och skickade mig självmordsstatistik. Sedan har jag ångest och nedstämdhet också, jag förnekar inte det, men jag är nöjd med min psykologhjälp hittills och känner att jag är på rätt väg… jag tar mig an utmaningar för att träffa fler vänner, är väldigt motiverad…. men min vän lyssnar inte på det, hen tycker min psykolog är för dålig och att processen går för långsamt, att jag borde börja med massa mediciner och bli inlagd, få ECT osv. För bara för att det hjälpt hen så bra så verkar hen tro att det är den enda rätta vägen att må bättre. Men hen hade självmordstankar och självskadebeteende när det var som värst, jag är inte alls så djupt nere, långt ifrån. Men det känns som jag kommer bli av att hen håller på såhär! Det är så destruktivt för mig att ha kontakt med hen när hen beter sig såhär, jag mår så jävla dåligt av det.

    Sedan kan hen göra helt andra grejer också, som att bara skita i att höra av sig på flera dygn fastän vi bestämt att vi ska göra upp planer hen ställer in träffar i sista minuten utan att förklara varför eller ens be om ursäkt, för någon vecka sedan skulle jag delta i en tävling som var väldigt viktig för mig och hen skulle komma men bara någon timme innan skrev hen och sa att hen inte tänkte komma (ingen förklaring varför). När jag säger ifrån att jag inte tycker hens beteende är ok får jag bara höra att det inte är hen det är fel på, det är nämligen min ångest som gör att jag blir ledsen av det. Och ja, jag kanske är jävligt känslig, men det är som hen tycker hen kan dissa mig hur hen vill och sedan bara skylla på MIN ångest. Hen verkar inte ens fatta att hen själv beter sig dumt. Eller är det som hen säger, att jag överreagerar?

    För snart blir det ju som hen verkar vilja, jag känner ju hur jag sänks av detta. Om hen vill att jag ska vara värre psykiskt sjuk än jag är så kommer hen ju lyckas. Jag fattar inte varför hen blivit såhär. Jag blev så glad när hen blev friskförklarad och kom tillbaka till livet liksom, men jag hade aldrig kunnat vänta mig detta. Vi kan fortfarande ha sjukt kul när vi ses, men det har blivit mer och mer sällan.

    finns det något jag kan göra som inte innebär att säga upp vänskapen? Jag ville inte det, jag vill att det ska vara som det var förr. Men jag orkar inte detta. Jag älskar hen fortfarande men hen gör mig så illa. Eller är det bara jag själv som gör mig illa? Och ensamheten jag skulle känna utan hen skrämmer mig. Jag har ju många bekanta som jag börjar komma lite närmare eftersom det är en av alla grejer jag jobbat på nu i år, men har liksom ingen på den djupare vänskapsnivån än. Detta gör så jävla ont. Jag saknar hen så mycket, jag saknar det vi hade. Senast för någon dag sedan umgicks vi och i några timmar kändes allt som förr. Sedan är det samma sak igen, med dissningar och gliringar.

Visar 1 inlägg (av 1 totalt)
0

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.