Jag är i ett förhållande med en kille sedan ett år tillbaka. Rent ut sagt en destruktiv relation där han behandlar mig så fruktansvärt illa. Han minimerar mig, sätter alltid sig själv och sina egna behov först. Är snål, egocentrisk och kan slänga ur sig de mest elaka kommentarerna. Han har allt, ger inget tillbaka. Inte nog med det erkände han nyligen att han hoppat i säng med en tjej när jag var bortrest för att “han kände sig ensam” och “han skulle ändå göra slut” osv.
Jag har lämnat honom tidigare och gett varningen och skrikigt, osv osv för att få honom att förstå allvaret. Jag är ingen mesig person utan kan stå på mig och säga vad jag tycker. Nu är jag dock helt förstörd efter hans otrohet och han har bett på sina bara knän att jag ska förlåta honom. Det har jag inte gjort, men relationen har flytit på ändå… han är glad medan jag fortfarande är känslomässigt sårad. Och då mår HAN dåligt över att se mig ledsen. Som sagt.. återigen hans behov i fokus.
Jag känner ett sådant hat för denna mannen, men ändå lämnad jag inte honom? Har knappt några vänner och ingen att prata med.. pluggar 180 mil hemifrån och lider av ångest och obeslutsamhet…
Den största anledningen är att min svartsjuka kommer ivägen. Rädd för ensamheten, vilket är helt sjukt..
