Hem > Forum > Relationer > Självmordstankar finns

Självmordstankar finns

Visar 4 inlägg - 1 till 4 (av 4 totalt)
3
  • Hej allihop, jag hade behövt lite råd och stöd angående min sambo.

    Lite backstory.
    Vi tampas båda med psykisk ohälsa. Hon har diagnostiserad GAD och ångest, jag är bipolär 2. I våra 6 år tillsammans har vi varit varandras pelare, en stark vägg bakom, som vi alltid kan lita på lyssnar, förstår och tröstar. Hennes pappa är obotligt sjuk i cancer, bara 56 år gammal, så den senaste perioden har varit extra tuff, båda har varit deprimerade, ångestfyllda och en generell avsky på livet. Men genom det senaste året har vi ändå pratat med varann som vanligt, tröstat och lyssnat.

    Vi var förra helgen på Mallorca, vår första utlandssemester tillsammans. Allting var magiskt fram tills sista kvällen innan hemfärd. Jag mådde inte så bra, så jag gick tillbaka till rummet tidigt, hon stannade kvar på baren nån halvtimma. När hon kommer tillbaka är det något som inte står rätt till och vi sitter på balkongen tills hon bara ställer sig upp och hade hoppat om jag inte hunnit stoppa henne. Jag behövde använda hela min fysiska styrka för att hindra henne, hon var bestämd, det skulle ske. Efter mycket om och men berättar hon att hela resan för henne gick ut på att lämna mig med bara bra minnen. Som sagt, vi brukar alltid prata med varann när saker är jobbigt, men detta kom från klarblå himmel. Hon har haft tankar på självmord tidigare men aldrig aktivt försökt, tills nu. På något sätt lyckades jag prata ner henne och fick med mig henne hem, på villkoret att jag inte berättade för någon vad som hänt. På resan hem skyllde hon det mesta på att hon druckit en del alkohol och inte tänkte klart, men hon verkade extremt klar i huvudet vid tidpunkten.

    Det värsta är bakmotivet till resan, mitt hjärta är brustet och jag har aldrig känt mig så sårad i hela mitt liv. Jag är så arg, ledsen och orolig över vad som kommer näst. Hon beter sig som att inget har hänt, 1 vecka efter hemkomst och jag vet inte vad jag ska göra. Jag har ingen aning om hon fortfarande är benägen eller inte, vågar inte riktigt ta upp det för att inte göra något värre.

    Jag är fullt medveten att jag på något sätt måste prata om det med henne, men hon sa på mallorca den kvällen att hon inte vill gå till någon mer läkare, hjälpen hon får gör ingen nytta tycker hon. Vi går till samma vårdinstitut för hjälp med sjukdomarna, funderade på att hinta hennes sköterska om det, men vill inte bryta det enda löftet jag gav för att få med henne hem..
    Så nu sitter jag här, i ett mörkt rum när hon är på jobbet och vänder mig till er. Någon som har en hjälpande hand att ge mig?

    Hej,

    Tänker att det här måste varit en totalt traumatisk upplevelse för dig att varit med om att rädda livet på sin egen flickvän. Så otäckt att behöva använda all sin fysiska kraft för att hon inte skulle dö framför ögonen på dig. Det låter ärligt talat horribelt och helt, helt fasansfullt och som tagit ur en skär mardröm.

    Vet samtidigt av erfarenhet att när man är anhörig, i närheten av någon som mår så pass dåligt och som försökt ta livet av sig, har man sällan möjlighet att ta hand om sin egna känslor och reaktioner – det får skjutas på framtiden när det stabiliserat sig. Vet inte om du känner så också?

    Blir även påmind om hur en person som mår så pass dåligt ofta tappar förmågan att förstå vad den utsätter sina närmaste för. Hon gör garanterat inte det här med flit, tror jag.

    Utan det låter som att hon är djupt, djupt desperat för att slippa känna sin egen bottenlösa smärta i livet – och det outhärdliga i att hennes pappa är döende.

    En tanke är att du försöker ta upp det här med henne i framtiden, hennes del i hur hon får dig att må. Tror inte hon är mottaglig alls just nu. Däremot fokus på att ge henne stöd är a och o i det här läget. Jag hade tagit upp det igen. Vågat prata om det.

    Självmordsförsök kan inte normaliseras och ses som en fyllegrej. Folk gör knappast sånt på fyllan. Du fattar vad jag menar.

    Stor kram

    Trådstartaren

    Tack så jättemycket för ditt svar!
    Ja, just nu tänker jag inte mycket på mina egna känslor. Tänker att det är inte jag som försökte dö, så länge det är fallet kan mina grejer vänta.

    Jag tror inte heller hon vet vad hon orsakade, jag försökte få henne o förstå det i stundens hetta men osäkert om det gick in.. Mitt fokus har varit att inte lämna henne ur min syn och försöka vara så stödjande jag kan, men sånt får ju inte bli för mycket heller. Jag stör mig också på att jag lovade o inte berätta för någon nära. Jag och hennes mamma står väldigt nära varann, vi har kunnat prata om allt när det känts tufft och hon finns alltid där för oss båda. Så att inte berätta vad som hänt hennes dotter, känns som att jag gör henne och mig själv besviken.
    Måste våga ta upp det med sambon, men när är en bra tidpunkt liksom.. Får väl helt enkelt bara göra det, spela roll om det är rätt tillfälle..

    Tack för dina tankar, det hjälpte enormt

    <3 Förstår verkligen att det är jättehemskt att gå runt och bära på det här som en hemlighet när det är så viktigt att fler få veta så hon kan få hjälp – och även att du slipper känna det här ansvaret ensam. Kanske går det att prata om det med sambon som att hon själv ska försöka lyfta att hennes mående har eskalerat på sistone? Att hon inte behöver berätta för exempelvis sin mamma vad som hände (om hon inte är redo för det) utan mer uppmuntra henne till att prata om att hon mår verkligen extremt dåligt just nu?

Visar 4 inlägg - 1 till 4 (av 4 totalt)
3

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.

Vi har gjort en säkerhetsuppdatering på Mind forum som innebär att logga in-förfarandet har ändrats. Du kommer i samband med att du loggar in få ditt lösenord skickat via e-mail.

Vissa användare kan för närvarande uppleva att inloggningen tar lång tid. Vi jobbar på problemet och hoppas att kunna åtgärda detta inom kort.