Jag är en kvinna på 47 år, skild sedan 8 år tillbaka med två vuxna barn och en sladdis på 10 år. Har varit ensamstående med den lilla de sista åren fram till för 1,5 år sedan. Då träffade vad jag tror är den rätte för mig.
Den rätte har tre barn, den äldste sonen har brutit kontakten med honom pga något oklart och med sina yngre barn ( 13 och 15 år) har han sporadisk kontakt. De har inte bott med sin pappa de senaste 5 åren då pappan valde att bosätta sig ombord i en båt.
Jag och mina tre barn har en god kontakt och god relation med varandra. Med särbons barn fungerar det bra när vi ses ( sällan eftersom de ofta dissar sin far, till hans stora frustration och sorg)
Jag märker att särbon mår dåligt av att se att mina familjerelationer fungerar och inte hans och att han blir påmind om det när han är hos oss ( min lilla gillar särbon och han henne)
Nu på senaste tiden har det känts som att han kan dra sig ur vår relation för att slippa ta tag i sina egna bekymmer/ brister med sina egna barn och detta gör mig ledsen och orolig och väldigt fundersam.
Finns det några kloka reflektioner där ute??
