SAKNAR HENNE sååå fruktansvärt mycket…

God e.m. på Mind Forumet.

* Saknaden är gränslös…

* Saknar att träffa min f.d. vän sååååååå FRUKTANSVÄRT mycket…

* Fick kännslor för henne och vågade aldrig säga något till henne pga flera olika orsaker / anledningar…

* Hon betydde sååå fruktansvärt mycket för mig och den absolut enda person någonsin jag vågat prata ut med.

* Att sörja en sååå nära vänskapsrelation känns som ett STOR undergång in i det svarta hållet, indirekt döden…

* VAD gjorde jag för FEL eller MISSTAG etc som äter upp mig invertes, känns som jag inte har ens någon kropp kvar ???

* Gråter flera gånger i veckan i min ensamhet oavsett kvällar/nätter/dagar…

* Ser hennes dotters ansikte genom mitt fotografiska minne ihop med sin pappa som gick bort i en svår sjukdomsperiod och lider genom att jag hör då och då hans röst plus att han vill tala till mig, jättetufft.

* Ser varje dag ut och in hennes man på deras foton i deras gemensamma bostadsrättslägenhet, tavelfoton i deras familj som gör sååå ONT i mig, VARFÖR skulle jag bli det svarta fåret som blir DÖMD av hennes dotter när jag bara försökt vara en medmänsklig människa med mitt stora medmänniska hjärta, det är sååååååå fruktansvärt jobbigt att uppleva detta med sååååååå många bilder i mitt fotografiska minne och paranormala upplevelser SMÄRTAR mig varje dager…

* Önskade att jag fick möjligheten att träffa hennes dotter och säga ett par ord eller sååååååå skickar jag AVSKEDSBREVET till henne…

På återseende…

Har också förlorat en vän, han var en stor del av mitt liv och betydde mycket för mig. Tänker på honom varje dag, vi var så jäkla tighta och kunde snacka om allt, vet hur ont det gör att förlora någon.  Har du försökt att prata med din vän igen, det kanske går bättre nu?

Hej återigen här på Mind Forumet.

* NEJ, är LIVRÄDD att göra FEL eller någon form av MISSTAG etc eller t.ex. få på mig en Polisanmälan för jag vill inte höra att jag blir eventuellt kallad för t.ex. “stalking”, absolut inte någon sådan person överhuvudtaget alls etc…

* Många vill att jag INTE ska GE UPP HOPPET än men känner mig så uppgiven pga flera olika orsaker / anledningar…

* Flera tycker att jag ska maila eller ringa men jag vågar inte alls det, är alldeles för mycket ångest bara detta. Det tredje allternativet är manellt brev att skriva ihop och skicka till hennes adress och hennes dotters adress också om jag vågar…

* Kan inom kort bli av med mitt hem…

* Känner att hellre gå bort än leva vidare i detta lidande och påfrestande liv jag har…

Det låter väldigt tungt. Har du någon att prata med som förstår, familjemedlem, vänner?
Jag har pratat med andra vänner och så gick jag en sväng i terapi och det var skönt att kunna ventilera. Min vän hamnade i ett destruktivt umgänge och blev en annan person, det var svårt för alla att se
men det tog riktigt hårt på mig eftersom vi alltid varit så tighta. Jag sörjer än även fast det gått några år, kommer nog alltid att göra det.

Hej återigen här på Mind Forumet.

* Har vänner och de vet att jag mår ej bra på långa vägar…

* MEN mina anhöriga orkar jag inte alls ha med att göra med som också är en lååång historia här också, mår urdåligt.

* JA, har väldigt hög ÅNGEST numera…

* Känner mig sååå OERHÖRT maktlös, som en liten myra i en myrstack…

* Känner mig sååå oerhört uppgiven också.

* Känner att livet kommer gå åt skogen, alltså “AVSKEDSBREV” och sedan åka ditt jag har planerat ta mitt egna liv…

* Allt ska tydligen bara handla om “pengar” men vad gör man när man sitter i en hyresskuld hos fastighetsägaren, jag vill göra rätt för mig men har givit upp totalt nu och ser bara en väg att lämna alla nycklarna tillbaka till dem och sedan åka ut till den avlägsna plats jag tänkt att hoppa och sedan är mitt liv SLUT/ The End.

* SKAM och SKÄMS känslorna är oerhört höga pga kommer från en ekonomfamiljbakgrund… Är själv utbildad flera gånger om inom ekonomi och t.o.m. psykologi och psykiatri i flera… Därför känns det sååå fruktansvärt jobbigt att jag hamnat här. Skäms sååå för mig morfar även fast han hjärntvättade mig etc… Två sidor av myntet liv så att säga…

* Saknar sååå min kära mormor… Känner mig sååå OERHÖRT ensam…

Det är väl en bra ide att plita ner ett brev med hur du känner för din vän. Skicka för guds skull inget avskedsbrev till dottern bara som du skrev tidigare. Sånt är j***igt själviskt, ursäkta språkbruket. Hur jävligt man själv än mår.

Hej återigen här på Mind Forumet.

* Förlåt att jag är nere i affekt, mår urdåligt i min hälsa…

* OKEJ, alltså lovar på hedersord att jag INTE ska skicka något AVSKEDSBREV till dottern.

* Det är väl då bättre att dö utan någon vet om det… Ingen vill iallafall höra om mig, jag har VERKLIGEN GIVIT UPP NU…

Vem som helst kan hamna i en sådan situation så var inte för hård mot dig själv. Läkare behöver vård, psykiatripersonal behöver terapi och människor med ekonomiutbildning behöver ibland hjälp att reda upp ekonomin. Det betyder inte att det är kört, det betyder bara att du är mänsklig. Det tog många år innan jag vågade prata om den skam jag bar på, men jag tror att det är en bra början. Sakta så kan man börja lösgöra sig från den bördan samt de stora krav man ställer på sig själv.
När det känns som att problemen är fler och större än det finns lösningar så är det lätt att det känns mörkt. Jag har varit där själv om än för väldigt länge sedan. Vi på forumet finns här och lyssnar och vi kan prata med varandra.

Anonym skrev:

Det är väl då bättre att dö utan någon vet om det… Ingen vill iallafall höra om mig, jag har VERKLIGEN GIVIT UPP NU…

Hej! Det låter verkligen som du har det riktigt jobbigt just nu. Självmordstankar är in te ovanligt när man mår dåligt, men det är viktigt att du tar dem på allvar. Det går att få hjälp och har man självmordstankar behöver du prata med någon om dem. Det kommer inte att vara så här jobbigt konstant. Har du konkreta självmordsplaner behöver du komma till akutpsykiatrin. Ett steg på vägen som verkligen kan vara värdefullt är att kontakta Självmordslinjen på 90101 eller mind.se/sjalvmordslinjen. Där kan du anonymt ringa eller chatta dygnet runt med någon av Minds utbildade volontärer. Det kommer att vända, men du behöver få hjälp. Vi tror på dig

Godmorgon här på Mind Forumet.

Till MiND Moderatorerna/Volontärerna;

* Då kan jag upplysa återigen som jag har både skrivit i en annan tråd här på Mind Forumet om hur OTROLIGT SVÅRT det är att komma fram till “90101”, jag har ringt i flera dagar oavsett på dygnet 06:00-24:00 (på era öppettider.) utan kommit fram överhuvudtaget alls, lönlöst helt enkelt och fått reda på att ni har tydligen mindre resurser för att ta emot telefonsamtal än att ta emot chatten, alltså personer som  skriver vid en datorskärm.

* Vad är POÄNGEN med att varje gång höra samma utomatiska kvinnliga röst hela tiden jämt och ständigt varje gång man ringer att man ska lägga på och ringa om en stund pga det är återigen hänvisningen att många som ringer, varför kan man inte istället fixa en telefonkö???

* ÅTERIGEN; Varför ska man behöva KÄMPA för att överhuvudtaget komma fram till er självmordslinje 90101, inkl. jag som mår dåligt tröttnar sååå??????

* Jag har iallafall totalt givit upp hoppet om LIVET och känner mig sååå ledsen inombords samtidigt bara längtan till dödens utväg…

* Jag personligen känner INTE att någon tror på mig överhuvudtaget alls även fast jag har vänner… Jag vill bara bort…

Godmorgon här på Mind Forumet.

* Tack för dina ord men inget hjälper mig nu…

* Igår natt ville min mamma FV / Förvaltare som bor i Norra Västmanland hjälpa mig per telefonvägen. Hon blev verkligen orolig och har ett VÄLDIGT stort medmänskligt hjärta. Ringde till 112… Samtalet med henne handlade mera om min mammas situation i ett specifikt ärende som jag varit involverad i under en lååång period pga juridisk kunskap och kontakter etc…

* Hon vet om att jag mår långt ifrån bra och sa nej till att medverka på ett möte i början av Maj månad pga då finns inte jag längre i livet, så ser jag på det iallafall…

* Äter mindre för var dag… Har ingen aptit… Dricker hellre… Skönt att få bli av med sina smärtsamma bilder i huvudet när man går bort… Jag ser bara detta som utväg…

* Självklart vet jag om att sköterskor, undersköterskor, läkare, överläkare, enhetschefer, verksamhetschefer, advokat, och Poliser och så vidare i olika yrkeskategorier kan hamna i svåra livshistorier, öden och må så klart också som jag, alltså urdåligt och också ev. känna känslan av att vilja ta livet av sig…

* Jag verkligen brydde mig om HENNE sååå fruktansvärt mycket och blev kär i henne… MEN kommer nog ALDRIG nu våga säga rakt ut till henne hur mycket hon verkligheten betydde för mig…  Jag ska ju iallafall gå bort en dager inom kort…

Hej vad trevligt att se dig här. Det är tråkigt att du mår så dåligt, din text är verkligen ledsen idag.

Hur går det med alla möten som du har bokade? Har du varit på dem? Det var hyresvärden? Mansjouren…

Att du tänker dig att svälta dig till döds… det får mig att tro att du någonstans har ett hopp som gör mig glad – för varje minut och dag som du är vid liv är ju en vunnen dag. För man mår inte illa 24-7 resten av ens liv. Även nu i det här mörkret har jag sett att ditt mående är sämre visa dagar och bättre visa dagar.

Du har ju så mycket kvar att göra – skriva biografin över din vän och starta den palliativa avdelningen du drömmer om. Det är projekt som aldrig blir av om du bestämmer dig för att försvinna och jag tror ärligt att det skulle kunna vara tråkigt om det inte blev av…