Hem > Forum > Relationer > retroperspektiv avundjuka

retroperspektiv avundjuka

Visar 2 inlägg - 1 till 2 (av 2 totalt)
1
  • Hej,

    Jag vill inleda med att säga att jag aldrig delat med mig av mina inre tankar/känslor på nätet förrut, så ursäktar om följande vägg av text blir svårläst.
    Jag tänkte också dela in följande mindre novell i 2 delar: ”Vad jag vet”, och ”vad jag känner” i ett försök att strukturera upp det lite för läsaren.

    Vad jag vet:
    Jag (29 årig man) har träffat en tjej nu i ca 1 års tid. Vi gör väl det dem flesta sysslar med i det tidiga dejtingstadiet såsom mkt sex, filmkollande, promenader etc. Vi har inte lovat varandra något, utan tar allting mer som det kommer, och det har kännts som det funkat bra hittills!
    Vi har blivit väldigt goda vänner och skrattar mycket tillsammans.

    Nyligen (en vecka sedan) fick jag via en gemensam vän reda på en sak som har hänt i hennes ”sexuella förflutna” eller vad man ska kalla det. Och som resultat lider jag nu oväntat, men ganska kraftigt av det som tydligen kallas för ”retroperspektiv avundsjuka – DVS svartsjuka pga din partners förflutna.
    Jag vill inte gå in för mkt i detalj ang själva incidenten, men jag kan säga att det rör sig om 2 killar samtidigt och henne på en båtkryssning, så får ni ”fill in the blanks”.

    Vad jag känner:
    Jag vill absolut mest av allt först klargöra att jag ABSOLUT INTE tycker att hon på något sätt har gjort något fel eller dåligt – utan att jag till 100% vet att den enda som gör något typ av fel i det hela är jag som reagerar på det här som jag gör.
    Jag känner mig frunktansvärt patetisk, ynklig, rädd, liten, ledssen, stressad, omanlig, elak, småsint, kontrollerande, dum etc. pga att detta har plågat mig så sen jag fick reda på det. Jag trodde inte att jag var en avundsjuk person, så dem här känslorna har faktiskt schockat mig och gjort mig oherhört besviken på mig själv.
    Samtidigt kan jag inte förneka faktumet att dem uppstår när jag tänker på detta, sorgligt nog…
    Jag har INGEN rätt att kunna bli avis på något som (vad jag tror) hände för åratal sen, lågnt innan jag ens kom in i bilden. Jag vet att detta bygger på svag självkänsla och osäkerhet från min sida, och det rent ut sagt äcklar mig. Jag förstår inte heller varför just detta skulle blåsas upp och bli ett sånt stort problem, jag vet ju tex att hon haft förhållande i flera år innan, vilket jag inte brytt mig om ett dugg.

    Jag känner mig lite som en ”sexistisk mansgris” som är så pass osäker på sig själv att han försöker ta kontroll på det helt okontrollerbara i ett försök att skydda sig själv från smärta. Någon som ”inte tycker det är ok” att kvinnor har haft ett liv innan en själv – och såklart provat en massa grejer.
    Jag blir en hypocrite eftersom jag genuint tycker självklart att alla människor har full rätt till sina kroppar och liv, och hade jag hört detta från någon jag inte var intresserad av hade jag inte kunna brytt mig mindre. Men nu, bara för att det indirekt drabbar just MIG så ska jag bli såhär?!

    Varför? Varför kan jag inte acceptera faktumet att det är en helt obetydlig händelse i det förflutna som inte spelar någon som helst roll i dag?
    Det mest plågsamma är att jag visualiserar detta framför mig – och det känns verkligen hemskt. En vidrig känsla av hjälplöshet och förtvivel.

    Jag har känt senaste veckan hur detta verkligen håller på att äta upp mig, och jag gillar verkligen inte den det känns att jag håller på att bli pga av det.
    Jag vill vara stark, förstående, kärleksfull och mogen – inte den här bekräftelsesökande fjanten som letar sig fram i mina mörkaste stunder.

    Jag skriver här för att jag inte vet vad jag annars ska göra. Jag vågar absolut inte berätta detta för henne, eller för någon annan jag känner – för jag är rädd för vad dem ska tycka om mig.
    Ska jag bara låta det va? låta tiden göra sin grej – så jag tillslut kan acceptera det här och gå vidare med mig själv?
    Ska jag prata med henne om det?
    Hur ska jag tänka och resonera kring detta? Det går inte att få ogjort, och det ska det inte heller behövas för det finns inget fel med att ligga med vem man vill (inte barn osv såklart) utan detta är ju som sagt inte ens mitt problem över huvud taget – men nu har jag typ gjort det till det.

    Råd, visdom, feedback skulle verkligen välkmomnas, framförallt gärna från andra män (helst äldre än mig) som kanske kan relatera/känner igen sig och vet hur man tacklar sånt här. Var gärna brutalt ärlig med mig, och helst kontruktivt – för jag vill verkligen förbättra mig själv i det här området och komma ut starkare.

    Ursäkta väggen av text, men jag var tvungen att lätta på mitt hjärta på nåt sätt.
    Tack för att ni läste!

    Trevlig helg!

    <3 Tycker inte du ska slå så hårt på dig själv pga. det här. Det låter som ett tydligt tecken på att du verkligen gillar henne och kanske skulle vilja ta relationen till en ny nivå? Kanske är det också lite osäkert när ni träffats så länge men inte blivit ett par – trots att det kanske vore naturligt?

    Hörde från någonstans att för män är det vanligaste att man tycker det mest förskräckliga oftast är när en kvinna de gillar har sex med någon annan. Medan kvinnor ofta kan tycka det absolut mest fasansfulla är när sin partner är kär i, investerar känslomässigt i andra kvinnor. Kanske är det något med biologin om att fortplanta sig det handlar om – även om jag kanske inte är helt förtjust i att kategorisera på det här sättet.

Visar 2 inlägg - 1 till 2 (av 2 totalt)
1

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.