Psykisk misshandel?

[Pink Myhoki]

Jag har levt med min man sedan vi var unga. Nu har vi villa och tre barn. Jag minns inte att han var elak i sitt beteende innan barnen kom. Nu är det så att jag känner mig som utsatt för psykisk misshandel. När jag försöker läsa om om det så hittar jag dock sällan några historier som liknar min historia. Det brukar ofta beskrivas som att man säger olika kränkningar, typ idiot, hora m.m. Något som ofta också står är att personen som utsätts kontrolleras, att man inte får träffa vänner och familj t ex. Min man har ingenting emot att jag går ut och träffar vänner. Inte heller kallar han mig för kränkande nedsättande ord. Ändå känner jag mig så nedstämd och får ofta ångest över hur han beter sig mot mig.

Jag skulle egentligen vilja ha någon som jag delar med mig av vad som händer i min vardag och som kan hjälpa mig med perspektiv. Men till att börja med får jag nöja mig med det här inlägget.

Exempel: Jag hade varit ute och shoppat och var glad över det jag köpt. Ville visa för honom. När jag visar honom ett par byxor säger han “inga kvinnor borde egentligen ha grå byxor på sig. Det är så tantigt”. Han fortsätter att kommentera i negativa ord ett tag. Jag går därifrån men säger inget. Han märker nog att jag blir ledsen. Efter ett tag säger han i en lite otrevlig ton “blev du ledsen när jag sa så?” Jag sa nej varför skulle jag bli ledsen. För jag vet att hans nästa steg skulle vara att säga att jag är alldeles för känslig, att det inte går att prata öppet med mig om saker och att man inte ens kan säga vad man tycker till mig, jag blir ju ledsen och arg för allt.

Exempel: När han märker att jag är ledsen över något så ber han mig berätta vad jag är ledsen för. Om jag inte berättar blir han arg för att jag inte öppnar mig för honom. Om jag berättar så slutar det oftast i att han kritiserar mitt sätt att tänka och mitt sätt att känna och reagera och får mig att må ännu sämre.

Exempel: Jag brukar gå och lägga mig före honom och därför är jag den som går fram och säger god natt till honom, ger honom en kram och puss. Varje kväll. En kväll hade jag gått och lagt mig när han kom hem. Han ställer sig i dörren till sovrummet, säger god natt. Jag säger god natt utan att vända mig om. För det brukar inte han göra heller. Då står han kvar och tittar uttryckslöst på mig tills jag vänder mig om och frågar vad det är. Då säger han surt “jag blev bara förvånad att du inte vill ha en kram” Jag säger att det vill jag men måste jag verkligen be om det? Jag påminner honom om hur jag brukar göra men får aldrig något svar på det.

Exempel: All kritik mot honom (oavsett hur den sägs) från mig eller barnen vänds tillbaka mot oss att det är oss det är fel på. Jag får väldigt sällan några svar på den kritik jag velat framföra. Jag får också sällan eller aldrig höra ordet förlåt.

Jag har ansvaret för all tvätt, all städning och plock hemma, slänga skräp, ta hand om disken, tvätta fönster, det mesta av matlagningen, väcka barnen varje skoldag, se till att den minsta har med sig det som ska has med till skolan, läsa läxor med barnen. Det är oftast jag som skjutsar barnen till sina aktiviteter. Jag som stöttar den minsta när hon ska lägga sig på kvällen. Vi jobbar båda heltid. Sen får jag höra att jag är fel eftersom jag bara fokuserar på barn och jobb och inte ger honom någon uppmärksamhet. Har inte fått något svar på när jag föreslog att han hjälper till mer hemma så kanske det finns tid för oss också. Hans ansvar är att ta hand om bilar, trädgård och betala räkningar en gång i månaden. Han lagar mat nån gång ibland men bara när an själv känner för det eller när vi har gäster. För han njuter av uppmärksamheten han får när han lagat mat, och ingen annan vet att det bara är då…

Oj det här blev långt. Hoppas någon orkar läsa. Tänkte mest bara höra om någon känner igen sig eller har andra tankar. Förstås så är det bra dagar emellan, annars skulle det kanske inte finnas någon relation längre

 

[Pink Myhoki]

Och nu kom han hem efter att dottern försökt städa skafferiet. Hon gjorde ett misstag och skulle ”tvätta” hans tabletter för hon tyckte de såg smutsiga ut. Hon försöker göra något bra men det blir fel. Fick då bara skäll av honom, inte en enda positiv kommentar om att hon städade åt oss…. Ångest

Förminskande är det ordet som poppar upp hos mig när jag läser det du skriver. Att t ex tala kritiskt om vad en kvinna bör eller inte bör bära för klädesplagg. Att negligera känslor och avfärda det som överdrivet/överkänsligt. Kritisera det som man tycker är fel och “glömma bort” att nämna eller peka på det positiva i sammanhanget (tänker på det dottern gjorde).

Får obehagsvibbar också och brukar få ångest när jag träffar på personer som är lik din man, tror jag. Haft framförallt kompisar som betett sig så och det har varit nedbrytande ärligt talat. Förstår att du inte alls mår bra av att vara runt och kring det här. Låter också som att det du tycker/känner/uttrycker är “jättekonstigt” enligt din man, medan hur han själv agerar och tänker betraktas som “väldigt logiskt”?

<3

[Pink Myhoki]

Tack för svar, det betyder mycket! Ja det är precis så. Jag pratar sällan om mina känslor numera då det bara vänds mot mig i kritik. Subtil kritik som uttalas i ansiktsuttryck, tonfall, kroppshållning och ord. Sen får jag till mig att det inte alls var kritik, och varför är jag så känslig? Jag blir alltmer tyst, tom och tråkig. Känner mig så trasig. Jag är inte intressant, inte rolig, inte värd att lyssna på.. Just nu funderar jag på att lämna men det är svårt då bara tanken på hur ledsna barnen skulle bli gör att jag får stark ångest.

Åh, tror verkligen det är din man som är den tråkiga i sammanhanget och absolut inte du <3 Jag menar om motparten inte vill veta ärligt om ens känsloliv och heller inte lyssnar på vad man säger – genuint respekterar och är lyhörd – så måste det vara omöjligt att framstå som spännande och intressant? Förstår att det är ett stort beslut att lämna. Samtidigt vill säkert barnen i långa loppet att sina föräldrar ska vara lyckliga och att alla i familjen ska må bra?

Känner igen mig i mycket av det du beskriver då jag själv fortfarande (och jag skäms så för att skriva det) i ett förhållande som bitvis innehåller mycket psykisk misshandel, manipulation samt sexuellt våld.

De bitar som får det att ringa i mina varningsklockor och som jag känner igen är att han får dig att framstå som för känslig, att du känner och tycker fel, klär dig fel, inte ger honom all uppmärksamhet. Det är en form av psykisk misshandel då han ger dig ångest och känslan av att något är fel.

Jag förstår ditt behov av att behöva prata ut om det, att reda ut dina tankar. Det är svårt att vända sig till vänner då man ofta känner skam i sådana här situationer. Jag vet att jag kände skam redan från början men tog mod att berätta för min då bästa vän som tyvärr valde att avsluta vår vänskap så länge jag var tillsammans med min man men att jag kunde höra av mig om jag behövde hjälp att avsluta relationen. Jag förstår henne på sätt och vis då vår relation är grövre än din men efter det vågade jag aldrig nå ut till någon vän igen. Med tiden har han tyvärr skärt av hela mitt kontaktnät så möjligheten finns inte idag. För att rädda mitt förstånd har jag börjat skriva en dagbok på en anonym blogg då jag inte vågar ha några dagböcker hemma eller på hemmadatorn. Men mitt råd till dig är att skriva ned allt som händer.. det är viktigt och om du har någon du litar på. Prata..tala om vad som händer eller visa dina anteckningar. Eller skriv mer på den här tråden så stöttar jag gärna dig :-).  Styrkekram till dig och barnen.