Hem > Forum > Relationer > Omyndigförklarad

Omyndigförklarad

Visar 1 inlägg (av 1 totalt)
0
  • Har läst många av trådarna här men det är första gången jag själv skriver något. Tog mig ur en destruktiv relation för några år sedan med en manipulerande och kontrollberoende partner. Vi har barn tillsammans och levde ihop i många år. Jag vet att många har svårt för ordet hen, men jag kommer använda det eftersom personen ifråga hotat mig verbalt efter att jag utryckt min förtvivlan på ett annat forum där hens nya partner också är medlem. Är tacksam att det används ”alias” här. Två av barnen bor med hen, kommunikationen kring dem fungerar inte. Nu till mitt problem hen har vid flertalet tillfällen beställt banktjänster till barnen som inte är myndiga. Papper har skickats hem till mig om att hen uppgett att jag gett muntlig fullmakt, vilket är helt fel. Detta har pågått i snart 2,5 år. Fick ett nytt brev från banken i slutet på förra veckan, ringde dit idag och sa att jag aldrig godkänt den muntliga fullmakten hen uppgett. Jag bad om att få hem skriftlig blankett då jag inte vill ha mer skit från barnen eller x-et. Men det gick inte, jag vill att barnet ska ha den här tjänsten. Så enligt bankpersonen jag pratade med så var jag ju överens med x-et om att barnet skulle ha kvar tjänsten. Annars hade jag fått säga upp den och lämna en notering om att jag inte godkänner framtida beställningar av bankens tjänster från x-ets sida till barnen. Jag känner mig så överkörd igen och omyndigförklarad. Har mått fruktansvärt dåligt i två års tid och han äntligen börjat må bättre genom kbt och antidepressiv medicin. Hen hotade att knäcka mig psykiskt och ekonomiskt när jag gick ifrån allt. Vi var överens om att barnen skulle bo växelvis, jag var dum som trodde på det. Går back varje månad och har flyttat till ett boende jag har råd med, vilket gör att barnen inte vill bo hos mig för de ställer krav på egna rum. Kommunikationen kring barnen och att vi skulle stötta varandra i föräldrarskapet har inte fungerat. Jag hoppas en dag att barnen inser att jag alltid kommer finnas där för dem, men att mitt eget mående är lika viktigt för mig som de är. Har haft suicidtankar och varit inlagd, vill må bra. Ska det någonsin bli bättre? Vill ha ett fungerande liv och inte ge upp. Men när saker som de här sker rasar jag ihop och vill ge upp. Tack vare riktigt goda vänner som finns för mig när jag mår så här så håller jag mig kvar. Gråter, pratar och gråter. Vill bara ha ett fungerande liv och känna mig fri.

Visar 1 inlägg (av 1 totalt)
0

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.