oförmögen att ha relationer

[Blue Rulono]

Sedan jag varit liten har jag haft problem med ångest och en stor smärta inombords. Jag har alltid önskat att jag visste varför jag kände såhär. Jag önskade att jag var sjuk, brutit benet, att någon dött osv för att få en förklaring för denna smärta.

Jag har känt att det är “nått fel på mig”. Och att jag “inte passar in i denna världen”. Jag har ofta känt mig utanför, drabbats av många och långa episoder av depression och stark ångest som i sin tur har gjort att jag inte kunnat ha sunda relationer med vänner och partners. När denna smärtan kommer så är jag elak mot de jag älskar. Jag drabbas av panikattacker och raserianfall vilket jag gjort så länge jag kan minnas. Jag har mycket svårt att hantera mina känslor när det gått så långt. Jag känner inte att någon förstår mig. Det jag vill göra då är att försvinna eller självskada.

För att inte hamna i dessa situationer har jag många regler och begränsningar för mig själv. Men jag märker att dessa regler inte fungerar om jag lever tillsammans med någon eftersom jag vill vara till lags och bli älskad så jag kliver över mina egna gränser och till slut så blir det för mycket. Jag har oerhört svårt för att veta när jag klivit över en gräns utan ser det endast efteråt i form av panikattacker och raserianfall. Därför så är mina regler och begränsningar för mig själv många för att jag i största möjliga mån inte ska hamna i situationer jag inte klarar av. Men det är inget liv att leva med alla dessa begränsningar.

Jag har gått i terapi och ätit antidepp under lång tid. Ibland är mitt mående bättre i perioder ibland sämre. Depressionerna kommer alltid tillbaka, självmordstankarna kommer tillbaka, smärtan kommer tillbaka. Detta gör att min partner mår dåligt. Det känns som jag förstört honom. Jag har inga direkta nära vänner. Min familj har fullt upp med sitt. Jag känner mig som ett barn som inte kan klara sig själv trots att jag är över 30 år.

Jag drömmer om att avsluta alla mina relationer och leva själv och anonym för resten av mina dagar. Samtidigt är tillhörigheten och meningsfulla relationer är det som jag längtar efter.

Jag vet inte hur jag ska komma ut ur detta, hur jag ska sluta spela offer, var jag ska börja för att kunna fungera normalt. Jag har tappat hoppet.

<3 Så jättejobbigt! Just det där att förstå i tid när en känsla behöver regleras övh är så himla svårt i tunga perioder – relaterar till det. Begränsningar suger också – i hear you! Hemskt också när man känner att man skadar andra fast det ju är det sista som man vill (och behöver, alltså det är väl då man om någonsin är mer än i stort behov av sina närmastes emotionella stöd)?

Låter som att du hamnar i en negativ spiral där du anklagar dig själv väldigt mycket och det skapar ännu mer depression och spär på ångestproblematiken? Kan man tänka sig att du behöver få en mer positiv självbild? Menar inte att skriva det som något hurtigt utan jag skriver det för jag har upptäckt nyligen att jag definitivt desperat behöver ha en bättre självbild för att inte fullständigt falla igenom och ner i självmordstankarnas avgrund.

Tror det är så himla viktigt att orka och våga se sina styrkor. Vet inte hur du känner? Är det här med självbild något som du reflekterar över – om du vill säga?

Skickar en stor kram

[Blue Rulono]

Indigo Fijylo tack för ditt svar! Ja det är väldigt svårt att se när man ska bromsa och ta hand om sig själv eller när man ska köra på. Helt plötsligt är jag helt slutkörd och orkar och vill inte träffa nån eller göra nått alls och går in i nått slags zombie läge.

Relaterar mycket till det du skriver om självbild. Jag bryr mig extremt mycket om vad andra tycker och tänker om mig och mitt beteende. Och vad jag själv tycker och tänker vet jag knappt för jag så lätt dras med i andras åsikter osv. Min självbild är till stor del uppbyggd vad andra tycker om mig, om jag är värd nått i andras ögon. I mina egna ögon är jag oftast inte värd så mycket. Jag har försökt jobba på detta under de senaste åren att hitta mina egna värderingar, det jag är bra på och helt enkelt försöka vara snäll mot mig själv. Då jag har varit väldigt hård mot mig själv i många sammanhang förut.

Men det känns inte riktigt som jag kommer till botten med detta utan det känns mest som jag skrapar på ytan och inunder ligger ångest och depression på lur.

Du skriver att du upptäckt att du behöver en bättre självbild, hur har du gjort? Har du några tips att dela med dig av?

Tack återigen för ditt svar,

Kram

<3 Känner att jag inte kommit så långt i detta utan är fortfarande famlandes med självbilden men har börjat översätta tanke till känsla, alltmer.

Exempelvis när jag tänker “den här personen tycker nog såhär om mig (en egenskap), försöker jag i stället nå min känsla: det skrämmer mig att den här personen kanske inte förstått vem jag är. Alltså är jag rädd och kanske sårad men det spelar mindre roll vad jag tror att den andra har för åsikter om mig när det förmodligen är fel (enligt mina åsikter), eller något som jag inte tycker stämmer. Brukar även påminna mig själv också om att folk generellt inte är så himla vassa på att uppfatta en rätt 😉 Så såhär försöker jag hålla på hela tiden för det tycker jag på något sätt tar mig tillbaka till mig själv, att jag för tillbaka uppmärksamheten på vad som pågår i min inre värld, snarare än att jag fokuserar så mycket på att läsa av och förstå den andra.

Jag har nu en relation eller vad man ska säga där jag inte alls förstår vad motparten håller på med. I stället för att försöka anpassa eller lirka i det försöker jag ta hand om mig själv. Klappa på mig själv, tala lugnande till mig själv. Hitta känslan att jag är ledsen och behöver tröst. Sedan varför motparten gör som denne gör spelar egentligen ingen roll. Det här tycker jag bidrar till att självbilden växer, att man också blir mindre beroende av bekräftelse från andra för man försöker i stället ge bekräftelsen till sig själv. Jag ställer även frågor till mig själv på samma sätt som jag hade gjort till en kompis som mådde dåligt eller var orolig för något. Märkt att man kan få precis lika bra svar av sig själv som om det vore någon man kände som ställde dem, hehe! Typ: Blev du ledsen? Känner du dig besviken? Vad exakt hände där? Och sedan visar jag förståelse, alltså självempati som det ju så fint heter.

Sammanfattningsvis tänker jag att det kan handla om att ta hand om sig själv, värna om sig själv, vara rädd om sig själv.

Nåt sånt!