Hem > Forum > Relationer > Nyfunnen kärlek backar

Nyfunnen kärlek backar

Visar 6 inlägg - 1 till 6 (av 6 totalt)
5
  • Trådstartaren

    Hej,

    Här kommer en mindre roman. Vet inte vad jag förväntar mig att få ut av detta, behövde framförallt skriva av mig.

    Är en kille på 36. Inledde kontakt med en tjej på en dejtingsajt i somras. VI hade en riktigt fördjupande och bra kommunikation direkt och vi klickade väldigt bra enligt båda. Efter ganska mycket kontakt via sms och dylikt bestämdes en träff och känslorna vi hade för varandra så långt blev bara bekräftade och starkare.

    Vi bodde en bit ifrån varandra och hon med en dotter sen tidigare förhållande varannan vecka så dejtandet fortsatte med att vi träffades när tillfälle gavs.

    Båda var väldigt glada över att ses när vi väl fick tid och att vi lyckats stöta på varandra. Väldigt fin kontakt, både mentalt och fysisk. Vi pratade om allt, om saker båda inte tidigare förmått oss prata om i relationer, om drömmar och om rädslor. Hon nämnde vid flera tillfällen att hon aldrig tidigare kunnat prata på det sättet i en relation och att upplevelsen var något väldigt nytt för henne.

    Vi kände att relationen nu började växa till något som faktiskt skulle kunna vara ”det där” och tillslut bodde jag i princip hemma hos henne. Dagarna gick, fantastiska sådana. Jag for mellan jobb, min lägenhet och hennes. Vi pratade om att det kanske va lika bra att jag flyttade in, visst det hade gått fort men varför inte, Det kändes ju så rätt. Jag var oerhört säker på att detta var något jag ville satsa helhjärtat på och hade inga betänkligheter. Detta var något vi pratade om och som jag uppfattade det kände hon likadant.

    För ca en månad sedan nämnde hon att hon började känna sig orolig. Hon förklarade att hon började svikta i sin identitet, som till stor del bestod av henne som mamma. Hon upplevde att kontakten med dottern hade förändrats, att hon kände att hon tappat den. Detta gjorde henne rädd, stressad och nere. Det hade ju varit ”dom”. Jag lyssnade och förstod henne i detta.

    En vecka senare hade jag precis flyttat in mina sista grejer. Vi pratade och helt plötsligt säger hon att hon vill backa. Hon tycker inte att jag ska flytta in längre. Jag blir såklart väldigt ledsen och rädd, rädd för vad det skulle leda till i längden, jag var ju så säker på att jag ville detta. Jag lyssnade och förklarade att jag förstod hennes behov i detta och att jag också förstod att det gått väldigt fort. Vi kom fram till att jag skulle flytta tillbaka till mig och att hon skulle få tid till att hitta tillbaka till hennes dotter och sig själv.

    Fredagen samma vecka hade vi vår sista helg tillsammans innan flytten. Jag höll på å packa ner grejer när hon och dottern kom hem. Jag var ganska ledsen och trött av allt packande, lite introvert. Huxflux säger hon i förbifarten att ”detta var ju inte lönt”. Hon packade ner grejer, tog dottern i hand och sa att de skulle gå till hennes föräldrar där de skulle vara över helgen. Jag förstod ingenting. Vad är inte lönt? Hon gav sig av utan att säga någonting mer.

    Jag kände mig oerhört handfallen och förvirrad. Jag skrev till henne för att försöka få reda på vad som hände utan några direkta svar mer än att hon behövde vara själv och att hon inte klarade av att prata med mig när dottern var där. Hennes upplevelse var att jag varit arg, ledsen och att jag knappt hade hälsat på hennes dotter. Jag svarade att jag kunde förstå hennes upplevelse men att jag absolut inte varit arg, däremot att jag varit ledsen av allt packande under dagen. Hon kunde förstå detta men menade på att ”vi inte var där” i relationen för att kunna prata om det här. Hon skrev att hon blev stressad och behövde tid.

    Den helgen blev jag således ensam kvar i hennes lägenhet för att packa ner mina grejer, flytten skulle gå veckan därpå. Jag skrev till henne och frågade om vi skulle ses något mer innan flytten gick. Hon svarar att hon skulle komma hem på tisdagen. Jag svarade att jag inte kommer att kontakta henne, om hon ville fanns jag där för henne tills vi skulle ses. Detta uppskattade hon.

    På tisdagen när jag kom hem efter jobb var hon hemma, det kändes som att hon var glad att se mig. Vi gav varandra en lång och varm kram. Under kvällen pratade vi igenom vad som hänt, det kändes bra trots omständigheterna. På torsdagen gick flytten och de två dagar vi haft själva kändes bra, om än lite sorgset att skiljas.

    Nu har det gått ytterligare någon vecka sedan flytten. Efter att ha pratat lite här och där med henne har jag nånstans bestämt att jag vill ge henne tid, att försöka sitta lugnt i båten. Hon säger att hon behöver tid att hitta tillbaka till sig själv. Jag har sagt till henne att jag är vill att ge henne detta.

    Jag kontaktar inte henne utan låter henne ta initiativ till kontakt. Hon hör av sig sporadiskt med korta meddelanden som innehåller hjärtan- och kyss-smileys. Väldigt få telefonsamtal. Hon har tidigare sagt att hennes mående inte beror på vår relation eller mig. Att hon har allt hon önskar sig i mig. Att hon inte letar efter annat.

    Det händer att hon skriver att hon ska höra av sig men sen inte gör det mer än att skriva godnatt och ett hjärta.

    Jag känner mig oerhört förvirrad av detta då jag kan se hennes behov i att ta avstånd för att kunna få det hon behöver men det som gör mig tveksam är det faktum att jag inte känner det hon skriver. Jag slängs mellan hopp och förtvivlan då det är en helt annan relation än den vi hade. Jag vet att jag själv måste avgöra hur länge jag vill ”vänta” på att hon hittar tillbaka, om hon hittar tillbaka.

    I förra veckan sa hon att gärna ville ses nu till helgen, vi bestämde att hon kunde komma till mig under lördagen för att sova över till söndagen. Nu får jag indikationer på att detta inte alls är bestämt utan att vi ”eventuellt” kommer ses.

    Mina värsta farhågor om att ”backa” har börjat besannats och jag känner att hon verkligen inte prioriterar ”oss”. Jag kan ju förstå att prioriteringarna blir annorlunda och konsekvensen av att man backar men jag hade nog inte föreställt mig till den här graden.

    Min rädsla och sorg över att förlora henne, det vi hade, och fortfarande skulle kunna ha, är stor och påtaglig. Jag tycker ju så väldigt mycket om henne men jag börjar fundera på om hennes sporadiska prioriteringar gör mig väldigt sargad.

    Jag har funderat över om hon ställer in helgens träff, att jag ska förklarar för henne att jag inte orkar planera in och se fram emot att träffa henne för att hon i sista stund ställer in. Att det i så fall är bättre att vi inte hörs av mer, lägger detta på is, men att hon kan kontakta mig när hon känner sig redo för att möta mig i en jämlik relation så ser vi vart jag står i det då.

    Det är stressande när man inte vet vart man har den man tycker om. Jag känner samma sak med en man jag varit tsm med i 6 år…Han ville alltid träffa mig stod inte ut en dag utan mig. Men nu är det bara jobbet som prioriteras(eller barnen när han har dom ) jag får oxå hjärta, en emoji och ett godnatt men inga frågor om hur jag mår eller att han längtar efter att se mig, bara saker som hänt på jobbet .Vi har iofs sagt att vi har en paus nu men det är ändå väldigt sorgligt att det har blivit så.En person som man står så nära bara glider en ur händerna.När jag vet hur trevligt vi skulle kunna ha det men så sitter jag ensam med allt mitt fina julpynt, nystädade hem och mysiga adventsbelysning  utan honom. Bara jag som ser det. Det gör mig ledsen.Jag får sitta ensam på advent och äta mina hembakta saffransbullar oxå.

    Trådstartaren

    Det är stressande när man inte vet vart man har den man tycker om. Jag känner samma sak med en man jag varit tsm med i 6 år…Han ville alltid träffa mig stod inte ut en dag utan mig. Men nu är det bara jobbet som prioriteras(eller barnen när han har dom ) jag får oxå hjärta, en emoji och ett godnatt men inga frågor om hur jag mår eller att han längtar efter att se mig, bara saker som hänt på jobbet .Vi har iofs sagt att vi har en paus nu men det är ändå väldigt sorgligt att det har blivit så.En person som man står så nära bara glider en ur händerna.När jag vet hur trevligt vi skulle kunna ha det men så sitter jag ensam med allt mitt fina julpynt, nystädade hem och mysiga adventsbelysning utan honom. Bara jag som ser det. Det gör mig ledsen.Jag får sitta ensam på advent och äta mina hembakta saffransbullar oxå.

    Det är stressande när man inte vet vart man har den man tycker om. Jag känner samma sak med en man jag varit tsm med i 6 år…Han ville alltid träffa mig stod inte ut en dag utan mig. Men nu är det bara jobbet som prioriteras(eller barnen när han har dom ) jag får oxå hjärta, en emoji och ett godnatt men inga frågor om hur jag mår eller att han längtar efter att se mig, bara saker som hänt på jobbet .Vi har iofs sagt att vi har en paus nu men det är ändå väldigt sorgligt att det har blivit så.En person som man står så nära bara glider en ur händerna.När jag vet hur trevligt vi skulle kunna ha det men så sitter jag ensam med allt mitt fina julpynt, nystädade hem och mysiga adventsbelysning utan honom. Bara jag som ser det. Det gör mig ledsen.Jag får sitta ensam på advent och äta mina hembakta saffransbullar oxå.

    Ja visst är det. Jag tänker att jag förmodligen hade mått bättre och varit mer avslappnad i detta om hon inte slängt ur sig artighetsfraser då och då, istället lät det gå längre tid mellan kontakten fast med inlevelse och viljan till diskussion och samtal. Verkligen ta tiden till att mötas när hon väl hör av sig.

    Tråkigt att höra… hur länge har ni haft paus? Var det ett gemensamt beslut?

    Ja det var ett gemensamt beslut. Han märkte oxå att han inte var närvarande med mig när vi sågs.Han kan sitta o kolla mobilen den lilla tiden vi hade och han glömmer av vad jag sagt så jag måste upprepa allt flera ggr. Det blir gräl till slut…jag mådde skit varje gång vi sågs. Längtade efter samtal.  Längtade efter att höra ”hur mår du, kan jag hjälpa dig med något?” Sa aldrig att maten jag hade lagat var god. Fast jag vet att den var det, för han åt den. Men han sa aldrig något sånt.Frågade inget om mig. Det är bara jag som gör allt det, Hjälper honom. Frågar honom. Är närvarande. Det är bara det att jag inte kan sluta längta efter honom ändå…Efter att han ska ändra sig, som han sagt så många ggr att han ska göra. Och jag har trott på honom. Investerat allt i honom.Detta måste ha med barndomen att göra, även med din partner. Dom söker avstånd när dom kommer för nära. läste i boken ”hemligheten”  att det är otrygg undvikande anknytning. Jag gav honom testet en gång och det visade mkt riktigt att han var just det! Tråkigt….Vi har varit ifrån varandra i en månad.Vi ska ses nästa helg pga  en aktivitet som är bestämd sedan tidigare Då bryts pausen och då vet jag inte vad som händer. Men vi har pratat om att han ska sova hos mig den helgen. vet inte om det blir båda dagarna,förmodligen inte. Han kommer säga att han inte hinner eller något ditåt..

    Trådstartaren

    Ja det var ett gemensamt beslut. Han märkte oxå att han inte var närvarande med mig när vi sågs.Han kan sitta o kolla mobilen den lilla tiden vi hade och han glömmer av vad jag sagt så jag måste upprepa allt flera ggr. Det blir gräl till slut…jag mådde skit varje gång vi sågs. Längtade efter samtal. Längtade efter att höra ”hur mår du, kan jag hjälpa dig med något?” Sa aldrig att maten jag hade lagat var god. Fast jag vet att den var det, för han åt den. Men han sa aldrig något sånt.Frågade inget om mig. Det är bara jag som gör allt det, Hjälper honom. Frågar honom. Är närvarande. Det är bara det att jag inte kan sluta längta efter honom ändå…Efter att han ska ändra sig, som han sagt så många ggr att han ska göra. Och jag har trott på honom. Investerat allt i honom.Detta måste ha med barndomen att göra, även med din partner. Dom söker avstånd när dom kommer för nära. läste i boken ”hemligheten” att det är otrygg undvikande anknytning. Jag gav honom testet en gång och det visade mkt riktigt att han var just det! Tråkigt….Vi har varit ifrån varandra i en månad.Vi ska ses nästa helg pga en aktivitet som är bestämd sedan tidigare Då bryts pausen och då vet jag inte vad som händer. Men vi har pratat om att han ska sova hos mig den helgen. vet inte om det blir båda dagarna,förmodligen inte. Han kommer säga att han inte hinner eller något ditåt..

    Ja jag har också läst om det fenomenet, Eva Ruiz (tror jag hon heter) kallade det för ”anden i flaskan”. När personen får mer och mer att förlora väljer dom att förgå istället för att riskera att förgås, drar, poff som anden i flaskan…

    Men huruvida hon har svårt att knyta an kan jag inte med säkerhet säga, även om tanken slagit mig… Hon har ju vid ett flertal tillfällen sagt att hon inte visste att en relation kunde innehålla och vara lik vår. Hon upplevde den som frisk. Ovant och läskigt antar jag, även om hon har bagage med sig så undrar jag utifrån det huruvida hon överhuvudtaget har formulerat för sig själv vad hon skulle vilja ha i en relation, vad som är viktigt, och när hon väl hittar det våga stanna kvar även när det är jobbigt.

    Jag har frågat min partner den frågan många gånger, vad han anser att en relation ska innehålla.Det verkar som han inte kan koppla ihop det med praktisk handling. Han går ofta iväg eller är tyst när jag blir upprörd. Han verkar inte kunna ta in andras känslor och känna dem i sig själv.Det märker jag även med hans barn, när han har dom hos sig. När de råkat göra något farligt/olämpligt skäller han på dom istället för att vara där och trösta. Jag brukar trösta barnen om det händer dom något, tycker det är självklart även om det inte är mina barn.Nu har jag inte sett barnen på typ två månader eftersom vi har en paus.. Jag skulle  bara vilja vara där med dom någon dag, trots att jag inte är särskilt barnkär. Men jag känner dom här pojkarna sedan de var småbarn.Jag tycker synd om dem, de kan ju inte förstå hans ångest och dåliga mående.Jag skulle vilja träffa dom men det går ju inte, då måste jag åka till honom.

Visar 6 inlägg - 1 till 6 (av 6 totalt)
5

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.