Narcissistisk mamma

Jag känner mig så ensam. Det är jag och min mamma, bara vi två och har alltid varit under hela min uppväxt. Tyvärr så lever jag med en mamma som är narcissitisk och efter minst 15 år utav denna tortyren orkar jag inte längre. Jag skäms över hur det är hemma och håller det för mig själv och vill inte prata med någon om det, för det känns som om det är mitt fel.

Jag är trött på den ständiga psykiska misshandeln men också fysiska som förekommer. Är jag ensam med att ha det såhär? Och det är inte så lätt att bara flytta (bor hemma, är 23 år) för jag bor i Stockholm, där det är dels svårt att få tag på en lägenhet och speciellt hyreslägenhet…

Önskar bara jag hade någon och prata med, som kan relaterar och som förstår vad jag går igenom… Som kan känna min smärta, se min smärta utan att jag ska behöva uttrycka mig om den. För som det är just nu pendlar humöret mitt från att vilja dö till att leva. När jag är med henne vill jag inget annat än att dö, men sen när jag umgås med mina vänner inser jag hur mycket livet är värt.

Hmm usch vad jobbigt du har det och inget barn eller ungdom behöver lever med våld i hemmet. Oavsett om vad ens förälder lider av. Har din mamma fått någon diagnos?

Ja om du vill prata med någon så skulle jag rekommendera dig att ringa BRIS. Där kan du få konkreta råd om hur du som ungdom kan göra och där finns människor som är utbildade att prata med barn och ungdomar. .

Här i forumet är vi många som har erfarenhet av våld i hemmet så här kan du fortsätta att skriva ner dina tankar.  Jag tillhör dem som prenumererar på den trådar jag är intresserad av. Jag läser allt som publiceras och jag tror det finns fler än jag som följer trådar som vi skrivit i.

sedan finns det sidor där man som barn till personer med psykiska diagnoser kan chatta – jag kan ge dig länkar om du tycker att det behövs.

//Kram

Hej!

Jag förstår hur du har det! Jag är uppväxt med en narcissistisk mamma, något som jag inte förstått fören några år tillbaka. Jag började läsa boken ” Det är inte knäpp…det är din mamma” av Danu Morrigan. En ögonöppnare för mig. Alla kriterier för hur en narcissistisk person är stämde in på min mamma. Under min uppväxt hade jag aldrig någon att prata med och jag kände mig fast. Jag förstod att det var någonting som inte stämde med min och mammas relation med kunde inte sätta fingret på det.

Saker som: varför höjde hon mig till skyarna ena dagen för att sänka mitt självförtroende i botten nästa dag. Gjorde jag minsta fel enligt henne kunde hon skälla ut mig efter noter. Ibland visste jag inte ens vad det var jag hade gjort för fel. Men jag visste att det var något. Det kunde jag avläsa på hennes arga och sura humör. Ibland teg hon i dagar. Och jag ransakade mig själv utan och innan för att komma på vad det var jag kunde ha gjort som var fel. Oerhört självutplånande. Dessa saker och många, många fler var helt sjuka beteenden som hon hade.

Min uppväxt resulterade i att jag byggde upp skamkänslor och en ilska som var som en liten snöboll i bröstkorgen från början och sedan utvecklade sig till en stor lavin. Som jag nästan inte kunde styra vid tillfällen. Men det som har hjälpt under min väg, jag är 31 år nu är: Att jag kontaktade en psykolog vid 18 års ålder. Hade en coach när jag var 25 år. Tog ett leap of faith och reste själv till andra sidan gjorden när jag var 25. Stannade i 6 månader och fick äntligen den efterlängtade distansen jag behövde till min mamma och allt. Jag började läka. Började lita på människor. Och tog in att de ville väl.

När jag var 30år hittade jag av en händelse terapeuten Monica Emanell. Som bland annat är har utbildning i hur det är att leva med en narcissist. Googla henne! Många videor på youtube har även hjälpt, och självhjälpsböcker i allmänhet. Att hitta rätt terapeut är verkligen en nyckel till att börja läka. En terapeut som är inläst på hur de karakteristiska dragen för en narcissist är, istället för att de ger rådet att alla har det svårt med sina föräldrar någon gång i livet. Det har hänt att de jag fått hjälp hos tidigare  har sagt. Såna kommentarer hjälper inte.

Jag vet inte hur din situation ser ut rent ekonomiskt. Samt om du jobbar eller pluggar. Men att komma bort är en annan nyckel till att börja läka. Skulle du kunna tänka dig att åka iväg på en språkresa någonstans i världen. Eller att söka en utlandstermin ifall du studerar. Eller bara åka iväg på en längre nöjesresa. Klättring, vandring, surfring m.m. För att omge dig med människor som är positiva och nyfikna på livet och kunskap. (Rekommenderar inte backpacking resor med dricka och festa som enda motiv).

Hör av dig så delar jag gärna med mig av fler tankar för att hjälpa dig ta dig ur din situation.

 

Anonym skrev:

Jag känner mig så ensam. Det är jag och min mamma, bara vi två och har alltid varit under hela min uppväxt. Tyvärr så lever jag med en mamma som är narcissitisk och efter minst 15 år utav denna tortyren orkar jag inte längre. Jag skäms över hur det är hemma och håller det för mig själv och vill inte prata med någon om det, för det känns som om det är mitt fel. Jag är trött på den ständiga psykiska misshandeln men också fysiska som förekommer. Är jag ensam med att ha det såhär? Och det är inte så lätt att bara flytta (bor hemma, är 23 år) för jag bor i Stockholm, där det är dels svårt att få tag på en lägenhet och speciellt hyreslägenhet… Önskar bara jag hade någon och prata med, som kan relaterar och som förstår vad jag går igenom… Som kan känna min smärta, se min smärta utan att jag ska behöva uttrycka mig om den. För som det är just nu pendlar humöret mitt från att vilja dö till att leva. När jag är med henne vill jag inget annat än att dö, men sen när jag umgås med mina vänner inser jag hur mycket livet är värt.

 

Hej Pink Johuna!

Såg att det var 2 år sedan du skrev, hoppas din situation är bättre nu! Jag pratar gärna mer med dig om du vill ha någon som förstår din situation med din narcisstiska mamma. Jag är lika gammal som dig och tror att vi kan ha en väldigt lik upplevelse då jag också är dotter till en narcisstisk mamma. Det är så svårt att försöka få andra att förstå vad man varit med om och just huuur mycket det påverkar en om man inte själv har varit/är i situationen själv. Jag vet hur det är att känna sig fast och livrädd hemma med henne och ifrågasätta hur ens mamma kan vara så otroligt elak och kall mot en. Hon är expert på att dölja sitt beteende och visar en helt annan fasad utåt. Det får dig att tvivla på dig själv och din egen upplevelse och det är det värsta av allt. Att du inte kan visa för någon hur hon är mot dig.

Håll ut, det kommer bli bättre! Men det du behöver just nu är total distans från henne. Om det inte går att flytta fysiskt, så flytta mentalt. Vi har inte haft kontakt på snart 4 år, förutom två gånger då jag träffat på henne med andra i familjen. Hon har betett sig otroligt kallt och elakt mot mig hade världens charmigaste, härliga fasad utåt vilket gjorde att ingen trodde på mig när jag berättade så jag förstår din känsla.

Stor kram !!

Har en syster som är sån, kan vara charmig och skrattar utåt till andra men sa hemska saker till mig  som barn, förlöjligat och kränkt mina känslor, ofta inför andra i familjen, så de skulle skratta åt mig. Hon sa att hon bara skämtade, det var hennes sätt att legitimera att vara elak. Ingen sa något, någonsin.Jag var bara ett blygt och snällt barn och det har jag fått så mycket skit för…I vuxen ålder fortsatte det. När jag tex pratade med mamma om något jag tyckte om var hon där direkt och smutsade ner…så det skulle låta som mina val, åsikter, min smak mm var löjliga och imbecilla. Tråkigt nog höll mamma med henne, men bara i hennes åsyn.. Jag fattar inte varför mamma, som var en  person som verkligen kunde ryta ifrån åt andra, inte sa ett knyst till min elaka syster!…Systern sa inte ens hej just till mig, när vi sågs vid olika familjesammankomster. Bara det var obegripligt. Hennes barn har alltid hälsat på mig, frågat hur jag mår osv, men hon ignorerade mig totalt. Jag har aldrig gjort något elakt mot henne,hon är mycket äldre än mig så jag har inte kunnat göra mycket skada , jag var en bebis när hon var tonåring. Hon är inte det enda syskonet som varit elakt, men hennes  var värst eftersom hon alltid fick med sig andra i hånskratten, jag hade inte en chans att försvara mig. Hon verkade älska att sänka mig, få mig att skämmas…Det var först när min mamma var gammal som hon erkände hur bisarr den här människan är, fast hon kunde ändå inte säga ifrån ändå, och jag har alltid undrat varför. För mamma hade inga problem att säga ifrån på skarpen, när det gällde andra i familjen.