När ska det någonsin ta slut med elände?.

[Indigo Gufyti]

Förbered er på en lång text..

Föddes för snart 30 år sedan. Föddes in till en värld med 2 föräldrar som hade missbruk, var periodare med väldigt täta perioder i slutet. Har sett och upplevt så mycket som barn, som inget barn någonsin ska behöva vara med om. Det har varit misshandel, otrohetsaffärer, bråk, fylla, slagsmål, fulla människor hemma hos oss.. Ja, alldeles för mycket.. Har nog förträngt det allra mesta.

När jag var i tonåren så fick jag själv en väldigt allvarlig sjukdom, då kopplades socialen in. Men trots att allt kom upp till ytan så hände ingenting. Det har kommit in många orosanmälningar, jag undrar varför ingen gjorde något. Kanske för att mina föräldrar var väldigt snälla människor som nykter, så man trodde väl inte att det var så illa.. Men men..

Tillslut när jag fyllde 18 flyttade jag, träffade tillslut min nuvarande partner. Blev så lycklig, kände äntligen att livet betydde något. Jag märkte direkt vilken omtänksam och fin kille jag fått. Jag undrade hur jag skulle kunna berätta om mitt liv till honom, att blotta mitt redan så trasiga hjärta. Tillslut så berättade jag för honom och han tog emot det på ett bra sätt.

 

Men nu till problemet, redan i början av förhållandet så såg jag att han hade kvar nakenbilder på sitt gamla ragg som hon skickat till honom när dom höll på. Blev så klart väldigt arg och ledsen. Men vi gick vidare. 6 månader in i förhållandet skriver hans kompis till mig och berättar att hans tjej och min partner hade haft sex på toaletten på en fest. Min sambo nekade till detta, jag trodde aldrig honom men jag förlät ändå. Åren går och en dag upptäcker jag att han har haft en sexuell relation med sin bästa kompis ex bakom min rygg i över 1 år. Det kändes som att varenda del av en dog, det var det absolut värsta sveket(trodde jag, tills nu). Men kan ni tro, jag förlät honom. Sen har vi verkligen haft det så bra i flera år. Vi väljer att skaffa barn och vi har verkligen en fin relation. Sen händer detta..Han sårar mig igen, denna gången känns det som att hela min värld går under då vårat barn inte ens är 1 år. Ett svek mot sitt barn och partner.

 

Jag älskar honom så otroligt mycket. Han har nu sökt hjälp för sitt beteende och utredning, så det känns ju som att han verkligen vill förändra sig. Han är djupt ångerfull. Men räcker det? Jag tänker på vårat barn tillsammans.. Jag vet ingenting just nu. Snälla, döm mig inte för att ha stannat kvar i alla år.

För att tillägga så för några år sedan dog min ena förälder pga missbruk, det tog hårt på mig. Trots att dom orsakat så mycket smärta, fanns det fina minnen också. Dom var inga monster.. Ett par år senare dog andra föräldern, det tog riktigt hårt på mig. Har även ett syskon som dött. Som med allt annat måste livet gå vidare, hur tufft det än är. Så som ni förstår så har livet inte varit enkelt. Men för vem är det det..

 

Men nu detta. Det enda som betyder något är att mitt barn mår bra.. Vi har varit tillsammans sååå många år, delat och upplevt så mycket fint tillsammans. Jag är så kluven. Mitt hjärta vill verkligen ha honom, vill så att vi kan vara en familj…Han är en väldigt fin pappa…

<3 Det låter som att han kan behöva övertyga dig i ett par år framöver att han på djupet har förändrats och absolut inte skulle kunna vara otrogen igen? Att söka hjälp är ju inte samma sak som att ha “läkt” eller blivit en “bättre person”. Förstår absolut att du innerst inne är orolig över om ni kan hålla ihop framöver när han svikit ditt förtroende så många gånger tidigare, inte konstigt fina du.

Tror du att han känner att han kan förlora dig, alltså att det här är på riktigt, att du kanske inte skulle orka stanna kvar om han gjorde samma sak igen? Annars tror jag det kan vara jättebra att kommunicera det till honom? Kanske också det gör att han blir ännu mer motiverad i sin behandling? <3

Stor kram

[Indigo Gufyti]

Red Simyna skrev:

<3 Det låter som att han kan behöva övertyga dig i ett par år framöver att han på djupet har förändrats och absolut inte skulle kunna vara otrogen igen? Att söka hjälp är ju inte samma sak som att ha ”läkt” eller blivit en ”bättre person”. Förstår absolut att du innerst inne är orolig över om ni kan hålla ihop framöver när han svikit ditt förtroende så många gånger tidigare, inte konstigt fina du. Tror du att han känner att han kan förlora dig, alltså att det här är på riktigt, att du kanske inte skulle orka stanna kvar om han gjorde samma sak igen? Annars tror jag det kan vara jättebra att kommunicera det till honom? Kanske också det gör att han blir ännu mer motiverad i sin behandling? <3 Stor kram

 

 

 

Ja, jag vet ingenting just nu. Det känns riktigt tungt och jag vet inte hur man ska orka gå vidare. Har mitt barn att tänka på som är min största och viktigaste prioritering. Vi får väl se hur allt blir..