Mina föräldrar bryr sig inte om mig.

[Yellow Ganity]

Jag är 18 år, jag bor hemma hos mina föräldrar med mina 3 yngre syskon. Jag har varit deprimerad i 3+år (varit diagnostiserad i 3) och jag har alltid känt att dom inte bryr sig. Jag har gjort så mycket för att skrika efter hjälp men dom bryr sig inte längre. Dom prioriterar alla andra syskon över mig. Jag gör allt för att få höra någonting positivt men det händer nästan aldrig. Jag har försökt begå självmord X antal gånger och går igenom en ätstörning och kämpar med självskadebeteende. Men enda sen dom fick reda på det har dom bara fått mig att må sämre för att jag känner som jag gör. Jag är tjock och min yngre bror har gått ner väldigt mycket i vikt så han får höra hela tiden att han är fin och duktig. Men eftersom att jag försöker att inte få min ätstörning att bli värre så förblir jag tjock och dom hintar bara om att dom tycker jag ska banta.

utöver det så har jag så extremt med press på mig. Nu när jag fyllt 18 så är min mamma på mig hela tiden att jag ska ta körkort. Men dom kommer inte hjälpa mig med pengar eller något. Hon förväntar sig att jag ska skita i allt och bara fokusera på det, när hon vet att jag mår dåligt och kämpar med att ens kliva upp varje morgon och ta mig till skolan och allt jag vill är att sluta existera.

Jag orkar verkligen inte mer. Varje dag är en utmaning för att inte ta livet av mig. Jag vill verkligen inte mer. Jag vill bara sluta existera. Speciellt nu över jul… de har 4 andra barn så dom klarar sig utan mig, dom bryr sig ändå inte.

[Azure Lolado]

Yellow Ganity skrev:

Jag är 18 år, jag bor hemma hos mina föräldrar med mina 3 yngre syskon. Jag har varit deprimerad i 3+år (varit diagnostiserad i 3) och jag har alltid känt att dom inte bryr sig. Jag har gjort så mycket för att skrika efter hjälp men dom bryr sig inte längre. Dom prioriterar alla andra syskon över mig. Jag gör allt för att få höra någonting positivt men det händer nästan aldrig. Jag har försökt begå självmord X antal gånger och går igenom en ätstörning och kämpar med självskadebeteende. Men enda sen dom fick reda på det har dom bara fått mig att må sämre för att jag känner som jag gör. Jag är tjock och min yngre bror har gått ner väldigt mycket i vikt så han får höra hela tiden att han är fin och duktig. Men eftersom att jag försöker att inte få min ätstörning att bli värre så förblir jag tjock och dom hintar bara om att dom tycker jag ska banta. utöver det så har jag så extremt med press på mig. Nu när jag fyllt 18 så är min mamma på mig hela tiden att jag ska ta körkort. Men dom kommer inte hjälpa mig med pengar eller något. Hon förväntar sig att jag ska skita i allt och bara fokusera på det, när hon vet att jag mår dåligt och kämpar med att ens kliva upp varje morgon och ta mig till skolan och allt jag vill är att sluta existera. Jag orkar verkligen inte mer. Varje dag är en utmaning för att inte ta livet av mig. Jag vill verkligen inte mer. Jag vill bara sluta existera. Speciellt nu över jul… de har 4 andra barn så dom klarar sig utan mig, dom bryr sig ändå inte.

 

Du har mått väldigt dåligt under lång tid. 3 år är en evighet, jag vet för jag har också haft så långa depressioner. Du skq ha credd för att ha kämpat så hårt och länge. Men du måste fortsätta! Du uttrycker dig väldigt väl i text, kanske kan du berätta hur du känner i skrivna ord för dina föräldrar?

När jag är inne i depressionens mörker är det omöjligt för mig att förstå att människor runt mig ser och förstår så lite. Dels tror jag att mitt mörker gör att jag uppfattar världen genom ett filter och dels tror jag att rätt många “väljer” att lotsas att de inte fattar eller låta peppiga och käcka för att de inte kan hantera det mörker de anar. De vill avleda en med “andra saker att tänka på” och inte vara jobbiga utan “vara som normalt”. Fast det blir jobbigt för man känner hur det finns en massa outtalat i luften och att det skapar distans. Kanske känner du igen detta, jag vet inte, men det är min erfarenhet efter att ha genomlevt 4 långa depressioner. Men min erfarenhet är också att livet kan kännas helt annorlunda när depressionen äntligen ger sig. Så ge inte upp!