Hem > Forum > Relationer > Manipulerad eller bara inbilsk?

Manipulerad eller bara inbilsk?

Visar 6 inlägg - 1 till 6 (av 6 totalt)
5
  • Vet varken ut eller in längre. Är tillsammans med mina drömmars man sedan ett par år tillbaks och efter en riktigt tuff start (skrev inlägg om det tidigare) där jag svek honom och han vart väldigt hård mot mig så har allt lugnat ned sig och vi lever ett lyckligt familjeliv, utåt sett i alla fall . Oftast har vi det bra, vi bråkar sällan numera men under ytan gnager det i mig att det känns som att det är för att jag har anpassat mig till hans minsta vink och jag låter honom styra och bestämma allt. Det är inte bara mig han är så med utan även sina barn. Det är faktiskt dem, eller framförallt den dottern som får mig att ifrågasätta sundheten i det hela. Hon kretsar kring honom som en mal runt ljus och det känns inte normalt att en 20 åring gör så. Han är snäll ja, men kraven från honom är många: Jag måste ständigt vara allert och lyssna samt ge honom uppmärksamhet i allt, missar jag att lyssna på ett av många utlägg blir han arg och säger saker som ”du är så seg” och får mig att känna mig korkad, ibland bara tystnar han och tittar på mig suckar och när jag frågar vad han har sagt för att jag inte hört så svarar han inte samtidigt så lyssnar han sällan på mig och byter samtalsämne om jag pratar, ofta låtsas han bara som han inte hör. I början vart han arg ofta och jag får fortfarande ofta pikar om det förflutna och hur han äcklas över att jag har haft förhållande med andra karlar, han gör spyljud osv. Han kräver att jag inte ska ha någon kontakt med mitt barns pappa och säger att om jag har det så kan ju han börja kontakta alla sina ex, det går inte att förklara för honom att jag tänker på mitt barns bästa. Han talar om att han skulle klara sig utan mig men att jag aldrig kommer kunna få någon lika bra som han. I övrigt så är han väldigt fin med mitt barn och han kan behandla mig som en drottning, ger mig gåvor och visar sig alltid beskyddande. Han har aldrig slagit mig förutom i sängen, där hans våldsamma beteende har eskalerat. När barnen är hemma så är det inte så farligt men är vi ensamma så blir det värre och han kan slå mig både med händer och bälte etc. som lämnar rejäla blåmärken, han tar stryptag men har blivit lite försiktigare med det efter att jag fick blåa fläckar runt ögonen av syrebrist. Han säger att han tänder på att göra illa mig men jag skyller inte honom för det sexuella våldet då jag har inte sagt nej, vet inte varför. Jag har märkt att jag inte känner igen mig själv, jag har ofta ångest och jag har blivit paranoid då det känns som att han har koll på allt jag gör (han som jobbar som utvecklare och säger att han kan kolla upp alla mina digitala spår till minsta sms sedan så säger han att han ser när jag ljuger men låter det gå så länge), jag har ingen kontakt med större delen av min familj längre, mina vänner har jag också tappat kontakten med då han alltid har ”planer” för oss och det inte passar att jag pratar med dem ”just nu” för han behöver min hjälp med det ena eller det andra. Låter som en massa klagomål men han har ju en massa bra sidor och är alltid medelpunkten i alla sammanhang så han är en otroligt karismatisk människa, han är rolig och smart.  Det känns som jag inbillar mig och överdriver allt i mitt huvud och jag har ingen att bolla med så kanske är det bara jag som är dramatisk? Fast ibland känner jag mig bara som en kasperdocka i hans händer. Kanske ett väldigt rörigt inlägg men jag vet inte riktigt hur jag ska skriva det annorlunda.

    Hej,

    Oj, blir lite orolig när jag läser det du skriver. I mina öron låter det här ganska väldigt allvarligt? Tänker speciellt på det att han tänder på att göra illa dig i sängen. Hjälp. Också det om att känna sig som en marionettdocka tror jag inte är särskilt vanligt förekommande i sk. sunda relationer. Det låter som att det är gaslighting du är utsatt för? Tecken på just det är att man börjar tro att man inbillar sig och även kan fundera över om det kanske är man själv som håller på att bli galen. Det är inte bra alls!

    Har ni känt varande längre än ni varit ihop? Hur är hans föräldrar? Ibland kan man ju få ganska bra ledtrådar därifrån ifall personen man inte förstår riktigt fullt ut möjligtvis är lik någon av dem?

    Jag träffade en period en kille och var även väldigt kär i honom, mycket gåtfull man. Det visade sig att han var en dubbelnatur. Hans bra sidor var makalösa, helt, helt fantastiska. Vilket djup! Men hans mörka sidor var extremt skräckinjagande. Jag tror han hade ett sexmissbruk också. Det är vad jag tror.

    Hur som helst är ett råd till dig att dokumentera din vardag när du känner dig förvirrad. Jag tror det är viktigt att du håller förankringen till verkligheten eller hur jag ska uttrycka det? Liksom lita på din instinkt och skriv som en dagbok om du inte redan gör det, om vad du upplever. Det kan man ha stor hjälp av när man tvivlar på sin verklighetsuppfattning.

    Var rädd om dig!

    Jag läste även din tidigare tråd och blir så klart bekymrad över din situation, som har pågått länge. Det finns massor i det du skriver där jag känner igen mig själv, då jag levde tillsammans med en man som manipulerade, kontrollerade och misshandlade mig. Han hade massor goda sidor, var väldigt karismatisk och bekräftade mig ofta. Men sen hade han ju de andra sidorna också…

    Det är för mig fullt förståeligt att dina tankar snurrar runt. Jag tror att du vet att det enda rätta är att du inte utsätter dig själv och barnen för denna situation längre. Det som hjälpte mig i slutändan var kontakt i form av samtalsstöd via kriscentrum för kvinnor. Ingen sa till mig vad jag skulle göra, men jag fick möjlighet att prata med en kunnig och erfaren person. I dialogen (flera träffar) fick jag stöd i att ”sortera” mina tankar och successivt komma fram till vad jag ville göra.

    Jag vet inte hur det är för dig, men ett av mina hinder var att jag drog mig för att avsluta det destruktiva förhållandet eftersom jag i så fall också var tvungen att släppa hoppet och drömmen om det förhållande som jag önskade att det skulle vara.

    Om du inte vill avsluta förhållandet, så skulle jag verkligen rekommendera er att ta samtalsstöd.

    Var rädd om både dig och ditt+hans barn!

    Vilken sits du sitter i! Låter hemskt. Du har blivit isolerad av honom och han kontrollerar dig fullt ut. Du säger att du tvivlar på dina tankar…. det låter som att han försöker ändra på dina tankar och den du är..

    Inte bra alls. Detta är inte hälsosamt på något sätt. Din magkänsla säger något och jag tror du ska lita på den.

    Lita inte på hans spel… när du börjar tvivla kommer han bli snäll och sen stannar du kanske kvar lite till… sen kommer de elaka orden och slagen bli värre….

    En kvinna på en kvinnojour sa en gång till mig ”räcker det att kontrollera en människa med ord så kommer inga slag”… Jag kommer alltid minnas det. För om du lyder hans ord så slår han inte dig…. men säger du emot så kan slagen komma..

    Ta all hjälp du kan få! Kram kram <3 Du förtjänar att bli behandlad sååå mycket bättre!

    Du har träffat mardrömmarnas man, en elak narcissist. Dom brukar tyvärr även använda sig av sadistiska inslag för att känna makten. En sådan är även värre att ha en relation med än en psykopat, i den meningen att en narcissist har baktankar med sitt beteende som en psykopat oftast inte har. Känner du dig ofta nedstämd när du är i närheten av din partner? Att du inte kan vara dig själv, utan måste tänka efter vad du gör och säger när personen är i närheten? Då kan det vara en narcissist du har att göra med. Ser tecken på ”gaslightning” som Red Simyna tar upp, men även ”stonewalling” genom att han ignorerar dig när du vill föra ett samtal. Dom har ju inga känslor förutom när det kommer till sina egna, och känner oftast förakt när man visar det gentemot dom och som dom gärna drar fördelar av för egen del på olika sätt. Ser även andra tecken, som att kapa banden till familj och vänner, ”gåvor” då personen ska visa sig omsorgsfull för att du inte ska lämna, snällheten mot barn för att dom kan användas emot dig vid något tillfälle då du kommer framställas som ”den dåliga”… Dom har ju även en förmåga att samla på sig av sin partners misstag för att sedan straffa dom, i all oändlighet. Att ”svika” en narcissist och sen ge personen en andra chans är som att ge dom en kula till pistolen. Med skillnaden att den gången kommer dom inte missa det skottet, som dom gjorde innan.
    Det är INTE du som är eller gör fel. Du är tillsammans med ett ”barn” som har fastnat på vägen, känslomässigt, och tyvärr inget du kan fixa på något vis. Och precis som med alla barn måste man även här vara konsekvent, No matter what! Något annat språk förstår dom inte.

    Trådstartaren

    Tack för svaren jag har fått <3,

    Det betyder oerhört mycket för mig att få höra andras syn på det hela.

    @Red Simyna – Jag har känt honom sedan vi var tonåringar, han var redan då medelpunkten i alla kretsar och den killen alla tjejer sprang efter. Han fick mig redan då att känna mig speciell då han alltid hållit kontakten med mig och visat intresse trots alla andra kvinnor. Hans mamma lät sina föräldrar och syskon ta hand om honom och hans syskon större delen av hans uppväxt och tyvärr så bestod uppväxten hos den familjen dagligen av både psykisk och fysisk misshandel vilket kan förklara en hel del om hur trasig han är och det är ju en sak jag har tyckt så synd om honom för och försökt få honom att må bra på alla sätt när han haft ångest. Sexmissbruk har han också gått i terapi för men det slutade med att han hade sex med terapeuten :-(. Bra idé med dokumentation, ska bara komma på ett ställe där jag kan ha dokumentationen då jag är paranoid att han ska hitta vad jag skrivit. Har tex inte kunnat svara på den här tråden förens idag när jag kom till jobbet för det känns som en trygg dator.

    @Olive Gecalo – Jag gick på KBT ett tag men då inte ett kriscentrum för kvinnor och det hjälpte inte ett smack, jag kom aldrig ens så långt att jag tog upp mina tankar gällande mitt förhållande, vågade helt enkelt inte.. och sedan lugnade allt ned sig och jag har mer och mer trott att jag bara inbillat mig allt men jag ska försöka ta reda på vart jag kan vända mig. Vet ju också att om jag lämnar honom så kommer jag garanterat aldrig mer att få träffa hans barn och särskilt den yngsta skulle nog knäckas totalt av det. Terapi skulle han aldrig gå med på då han inte ser några problem med vårt förhållande.

    @Green Jolala – En kvinna på en kvinnojour sa en gång till mig ”räcker det att kontrollera en människa med ord så kommer inga slag” När jag läste dem orden så träffade dem verkligen, jag gör ju precis allt han säger och om jag inte gör det direkt så behöver han ju bara ändra sin ton eller frysa ut mig så knyter sig magen på mig. Kram <3.

    @Teal Cutedi – Jag känner igen allt du skriver. Jag måste försöka ge upp drömmen att jag kan fixa honom och oss. Sedan måste jag också inse att jag inte behöver skämmas för att erkänna det här, vilket jag tyvärr gör i dagens läge. Jag känner mig misslyckad och har svårt att se en framtid utan honom men jag vet ju någonstans att det går. I dagsläget känner jag mig jättestressad när jag är någon annanstans än på hemma hos honom eller på jobbet för jag vet att han kan ringa och svarar jag inte i telefon så blir han antingen arg eller så ignorerar han mig i flera timmar och han har koll på hur lång tid det tar för mig att ta mig från ställe till ställe så han ifrågasätter om det tar för lång eller för kort tid. Och trots denna stress eller kanske på grund av den så blir jag oftast helt apatisk när jag är ensam i min egen lägenhet, vilket jag är max 1 gång per vecka resten av veckan spenderar jag med honom, jag har inga vänner att ringa och är för trött för att hitta på något alls utan känner mig bara tom, trött och har lite ångest.

    Återigen tack för svaren <3  Ikväll ska jag hem till min lägenhet och skriva, tänka efter och försöka hitta rätt hjälp, något jag inte gjort utan att ha läst det ni skrivit.

    <3 <3 <3

Visar 6 inlägg - 1 till 6 (av 6 totalt)
5

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.