Jag har hittat en kille som jag ska träffa snart, jag är nog mest rädd för mig själv i allt detta. Det var 10 år sedan sist jag hade någon, och jag är rädd för att hoppas för mycket i allt detta. Jag är en sådan som lätt rycks med i hopp, och blir ofta extremt besviken när saker inte händer. Jag är rädd att allt är för bra för att vara sant, eller att det inte funkar. Jag och han verkar klicka bra på många nivåer, och är rädd att allt jag hoppas går i kras. Jo men enkelt sluta hoppas, men inte så jävla enkelt alltid. Vill sluta hoppas, vill stänga alla känslor ute tills jag vet. men endå så känns det som det skulle funka, blir så arg på mig själv att jag hoppas ens en gång. Sure inget fel med det men känns tufft, vad händer om det faktiskt fungerar, det är en läskig känsla efter alla år som otagen. Klart tror jag han känner kanske lite samma, men samtidigt är han yngre än mig. Han har inte alls samma erfarenheter kanske, och kanske inte alls vet hur tröttande saker kan vara. Han verkar hoppas o jag rycks väl med i detta, ibland känns det som jag bara vill sluta helt o stänga av o inte tänka på det. Men samtidigt kan man inte sluta leva utan hopp heller, så sjukt förvirrad över mig själv och hoppas innerligt att inget går fel.
