Hem > Forum > Relationer > Lämnad av sambo

Lämnad av sambo

Visar 7 inlägg - 1 till 7 (av 7 totalt)
6
  • Min sambo lämnade mig för drygt 1 vecka sen. Det var hennes lägenhet så jag blev tvungen att flytta hem igen då det kom utan förvarning. Min ekonmiska situtation är inte den starkaste så jag kan inte köpa en egen lägenhet hur som helst. Vi har bara varit tillsammans knappt ett år så detta kan låta löjligt, men vi har alltid pratat så mycket om framtiden, vår framtid. Nu vet man att de tankarna förblir tankar. Jag var deprimerad när jag träffade henne, därför anser hon att mitt välmående hänger på henne. Inte att jag har lagt fram det som något krav men jag kan hålla med. Själva orsaken till att det tog slut är inte självklar, allt hände på 1 vecka (från frid&fröjd till att det var slut). Jag känner att jag inte riktigt kan hantera detta, samtidigt som jag vet att ”tiden läker alla sår” och att det fortarande är tidigt. Men jag får små panikkänslor över var jag ska ta vägen, inte fysiskt, men psykiskt. Jag vet också hur svårt det är att ge ”tips” i såna här situationer, men jag är tacksam för minsta lilla.

    Hej Teal!
    Det var tråkigt att höra det som hänt dig. Men jag känner så igen mig då likande sak hände mig för några år sen. Och JA, det är svårt när man inte får alla svar. Utifrån min egen erfarenhet, är att det blir bättre, samtidigt som det kan även bli värre. Det kommer tyvärr gå i vågor det där. Däremot är det väldigt viktigt att söka hjälp, prata av sig som du gjort här för annars blir man galen! Jag gjorde inte det och kan lova det inte är värt det.

    Du behöver även få svar. För att lugna dig/hjärnan att verkligen förstå varför det blev som det blev, speciellt då framtidsplaner var inberäknade. Har ni någon kontakt ännu? Så du kan få ställa dessa frågor, återigen!
    Hur ser det ut runt omkring dig? Har du familj/vänner som stöttning? Det är viktigt för de kmr vara din pelare från och med nu!

    Hoppas din dag idag blir bättre än igår och hör av dig bara när du behöver få lufta ut dit. Jag finns här, kanske inte har några lösningar men lyssnar gärna! 🙂

    Trådstartaren

    Hej.

    Jag har idag en telefontid hos en kurator på vårdcentralen. Tanken var att jag skulle få hjälp med att hitta glädje i mig själv, inte bara genom henne. Nu tog det ju slut så känns som att man kommer ha hur mycket att prata om som helst.

    Jag har hört av mig till henne ett par gånger med alla frågor jag har. Tex om hon känt länge att hon vill lämna, det hade hon tydligen inte. Vi har inte bråkat mycket, bara 3-4 gånger och då om småsaker som vi släppt ganska snabbt. Samma sak denna gången, hon tyckte jag skulle prata med någon angående hur min uppväxt var (problem med min pappa efter föräldrarnas skilsmässa), detta är dock inget jag går och tänker på och har inte gjort på väldigt länge. Alltså förklarade jag för henne att jag inte känner ett behov av att prata med någon om det. Efter det tog det hus i helvete. Jag tycker det är märkligt man ska ge upp på så mycket så snabbt för en så liten grej. Därför känner jag att det kan ligga något annat bakom, hon fyllde nyss 30 och det vara bara dagarna efter som detta började. Vet inte om det ev kan va någon form av ålderskris, det vill jag egentligen låta vara osagt. Men som sagt jag förstår inte hur man kan ge upp så snabbt och lätt.

    Familjen känner jag finns där för mig men just nu känns det inte som det hjälper tyvärr. Det enda som kan hjälpa är att jag får tillbaka henne, vilket jag inte har några förhoppningar om, om än önskan.

    Hej igen!
    Ja, jag förstår. Inte så konstigt du känner som du gör när det kom plötsligt och det inte riktigt ger de svar du vill ha!
    Hur gick det hos kuratorn?

    Tror du det finns någon chans att ni kan hitta tillbaka till varandra? Eller är det tvär nej på det nu? Tänker om hon är hundra säker, så borde hon åtminstone ge dig lite mer konkreta svar på varför hon tagit detta beslut när som du beskriver; knappt varit bråkigt, haft framtidsplaner osv.

    Sen måste jag även vara lite jobbig mot dig och få dig att inse att det finns en stor chans att det inte blir ni två igen. Den tanken måste du ha i bakhuvudet, för bara på det tankesättet kommer du kunna ta dig vidare. Speciellt då om du får mer svar som gör dig nöjdare i dina misstankar.

    Detta är inget som är lätt, det är ungefär som när bebisar lär sig att gå eller barn lär sig att cykla. Man blir tvungen att börja om. Men mår man inte bra själv, livet känns hårt, inget går ens väg men på något sätt måste man hitta den lilla gnistan i en att orka med vardagen och på nåt sätt hitta något som gör att man orkar en gnutta till varje dag.

    Sen förstår jag att det känns meningslöst allt nu, eller att familjen/bekanta inte hjälper som man skulle önska, men oftast är det för man är inne i annat tänke och ser inte dom som faktiskt alltid är där. Jag vet inte. Jag kanske pratar skit med men man måste försöka orka andas varje dag…livet är dock inte alltid så lätt…tyvärr!

    Trådstartaren

    Jag fick boka om min tid till telefontid pga sjukdom. Så det blev inte riktigt samma sak antar jag, ny tid inbokad på måndag.
    Nej jag ser absolut ingen möjlighet till att hon ska hitta tillbaka till mig iaf. Som sagt jag har inte haft någon förhoppning på det, bara önskan.

    Hon verkar så himla säker på sitt, och det känns som att hon har gått vidare till 200%, skönt för henne absolut. Men då önskar jag som du säger att hon kunde vara ärlig och säga vad som egentligen är fel, exakt hur hon känner nu osv.
    Alla jag pratat med, även utomstående som inte känner mig eller henne tycker det låter som att hon har funderat på detta en längre tid, men inte sagt något för att inte förstöra något om hon ångrar sig.

    Jag är fullt inställd på att vi pratat med varandra samt träffats (förutom om man stöter på varandra ute) för sista gången. Jag har lärt mig att det är bättre att se negativt på saker från början, då slipper man bli besviken och förstörd en andra gång.

    Jag förstår, däremot tycker jag inte du ska ställa in dig på all negativt. Oavsett om ni blir ihop igen eller inte, eller om hon förklarar allting så du förstår helt eller inte…någon gång måste du ändå börja ställa in dig på positivt liksom, att till ex; du kommer börja må bättre, det kanske slutar med att du/hon blir bra vänner till slut, att du träffar någon ny eller för den delen att ni hittar till varandra igen…inte säkert något utav det händer exakt så men dom är ändå möjligheter och den viktigaste utav dessa är att du börjar må bättre, med hjälp av psykolog eller utomstående…för mår inte du bra kommer du nog inte kunna ta dig vidare, med henne eller någon ny…

    Det som alla säger till dig, om ditt mående, att det kan bara därför hon gjort så här…är det något som de märkt på dig/henne? Tänker det kanske kan ligga något i det…för mår man inte bra själv så blir det jobbigt för dom som är nära…vet inte det var bara en tanke jag fick…

    Hur mår du idag då?

    Trådstartaren

    Hej. Såklart inser jag att jag måste släppa det. Jag har inte kommit dit där det är möjligt bara.
    Varken jag eller någon annan har märkt något som skulle tyda på att ens något var dåligt. Bara 2 veckor innan allt hände satt vi hos min familj och då var allt frid och fröjd, framtidssnack om barn och annat boende etc. Så antagligen har hon spelat väldigt bra utåt.

    Idag mår jag sämre än dom andra dagarna, det går verkligen rakt neråt bara. Varje dag är jobbigare än den föregående.
    Det känns dock bra att kunna prata såhär.

Visar 7 inlägg - 1 till 7 (av 7 totalt)
6

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.