Hejsan,
Någonting som jag inte förstår är hur relationer ska kännas exakt inom en individ för att de ska betraktas som “bra”? Är det ett lugn som ska infinna sig?
Är det att få lite dopaminkickar när det plingar till i telefonen? Spänning och en känsla av att man är förankrad i något större än sig själv?
Någon säger något kul som man skrattar lite åt?
Handlar vänskap om att ha “ett pågående samtal”?
Hur djupa samtal ska det vara? Vissa tycker ju också att sånt är navelskåderi och ältande?
Ska man inte umgås med sådana personer? Betyder det att det i stället ska vara lite ytligt och glatt? Blir man lugn av det?
Hur tillfreds kan man förvänta sig/kräva att bli med den som man umgås med?
Vad är egentligen sociala relationer? Hur många såna ska man ha för att uppleva att man inte längre är ensam utan har en social gemenskap?
Som jag minns det på exempelvis gymnasiet var detta med ensamhet inte ett problem (fast helt nöjd var jag ju inte..?). Jag hade dock kompisar att umgås med på helger, högtider (nyår) och i skolan varje dag.
Är ensamheten botad när man inte längre tänker på det som ett problem i ens liv?
Det är bara lite som skaver, men lugnet har brett ut sig inom en – man är inne i själva kokongen? (är det definitionen av gemenskap?)
