Jag fyller 43 i sommar och befinner mig kanske i någon sorts existensiell kris. Jag har ett snart 12 år gammalt barn varannan vecka. Jag blev lämnad abrupt av pappan när barnet var ett år och det har tagit många år för mig att komma över det. Sedan dess har jag längtat efter att träffa en ny man och även efter att få fler barn, men det har inte blivit så.
Nu står jag inför ett vägskäl pga ålder och har t o m tagit reda på om jag skulle kunna försöka få ett till barn på egen hand men då känner jag att det måste ske i vår. Eller så släpper jag detta och är nöjd med det jag har för jag har ju egentligen ett bra liv även om jag hela tiden längtat efter en man.
Nätdejting är jättesvårt och nu med Corona är det inte lättare. Har varit ute på lite promenaddejter ändå men inget klickar och nyss avvisade jag en man som var för påstridig och dominant,. Det känns som jag håller på att växa ifrån en sorts man som jag dragits till förut och det är en process, men jag vet inte vad jag letar efter, om jag kommer att finna rätt person och om jag ska fortsätta lägga energi på nätdejting.
Jag har en panik över att mitt barn blir äldre och vad jag ska ägna mitt liv åt och känner att jag blivit snuvad på kärnfamiljsdrömmen och måste förlika mig med hur mitt liv blev och är. i
Jag har i
ntressn isom ja skulle kunna ägna mig åt och utveckla men det är ändå en sorts sorgeprocess. Och kanske insikt om
att livet är ändligt och jag åldras. Funderar på hund för det vill mitt barn ha, men jag vet att frågan om vem som skulle rasta hunden på dagarna är ett problem och en kostnad.
