Kärlek och avundsjuka

Gick in på min första pojkväns facebooksida. Vi var ihop från kanske 6 års åldern fram till vi var 9. Han var så gullig och skickade små vykort till mig på den tiden. Jag minns honom med en enorm kärlek och värme. Vi sov över hos varandra och hade alltid kul. Det var fantastiskt att vara hemma hos dem. Hans storebror var ihop med min äldre syster. Vi mådde bra. Han är likadan idag som nästan 40 åring, tror jag. Vi är alltså gamla barndomskompisar och där våra föräldrar träffades på BB och blev bästa vänner efter det.

Hur som helst, han är gift idag, har två barn med en, vad det ser ut som, fantastisk kvinna. De har ett hus med sjötomt. Han har skrivit på sin sida som en kärleksförklaring till henne inför deras bröllop för några år sedan. Jag ser att han är lycklig. Tillfreds. Att livet lyft honom till oanade höjder genom den här personen som kom in i hans liv. Hela hans liv ser helt magiskt ut. Men också som att han ser förvånad ut över vart han hamnat i. Hur bra det kunde bli.

Han förtjänar det eller vad man ska säga, jag unnar honom det – det ska gudarna veta. Samtidigt kan jag inte låta bli att känna ett sting av tur. Han verkar ha haft sån tur. Det låter på honom som att den här personen bara av en slump kom in i hans liv och nu lever han ett fantastiskt liv med henne. De har bara byggt på det med barn, hus, och så vidare. Det är förstås mycket slit bakom men själva kärnan är inte skapat ur det.
Nu vet jag också att ni säkert är flera som sitter och tänker att saker och ting inte alltid är som de ser ut att vara, jag förstår er, men försök leva er in i fina relationer – där saker och ting faktiskt är så vackert som det också tenderar vara för vissa. Kärlek kan också vara rent och äkta. Stabilt och göra en lycklig på ett sätt man inte tidigare upplevt eller ens vågat drömma om.
Jag tror detta har hänt honom och det gör mig så avundsjuk. Som att han bara svepts med… Som en vind kommit över honom. Förflyttat honom in i den här världen som blivit hans nya liv.

Dessutom upplever jag den här kvinnan vara ganska lik mitt “barnajag”. Min populära version från barndomen. Det tog slut  mellan oss för att jag råkade ha tre pojkvänner och erkände det för honom. Han tog det bra och sa att han också hade en annan flickvän. Vi skrattade och fortsatte umgås.
På gymnasiet återsågs vi igen för vi råkade hamna i samma skola. Han blev ihop med en tjej i min klass. Men i hjärtat kände jag att han alltid hade en speciell plats. Han är så äkta och fin. Den här kvinnan han nu är gift med är förstås smart som valt honom. En så genuin man hittar man inte direkt sådär varstans. Någon som man kan luta sig emot. Som är så hjärtlig.

Jag antar att jag bara försöker säga att jag önskar lite medgång här i livet. Någon gång. Snälla, någon gång måste jag också få ha lite tur. Vill också snubbla över någon och säga “Oj, jag trodde inte sånt här hände annat än i sagorna”.

Man bara råkade svepas med.. Vill också presentera en sagolik värld på facebook för allmänheten. De vet att jag kämpat mig sönder och samman. Tänk att få göra den resan att man äntligen börjar presentera något vackert.  Det har aldrig hänt tidigare.

[Purple Cygojy]

Det låter som att ni har haft en jättebra och speciell relation. Det är fina minnen att ha!

Men jag tänker samtidigt att det här med slumpen, och att saker bara händer en, kanske är lite av en illusion? Tänker nästan att man själv kan välja lite hur man ska se på saker som händer. Fast jag vet också hur svårt det kan vara när man saknar något som man vet att man vill ha i livet.

Hoppas du får med medvinden du vill ha i livet!

Ja, du har så rätt.
Tror egentligen ganska lite på slump och tur över det stora hela i livet. Avundas nog att han har ett öppet hjärta. Att han varit öppensinnad och modig i att ge sig in i den här relationen och skapa sig det här livet. Det är som att jag för första gången på länge fick syn på hur man också kan leva och där jag känner att jag krånglat till det för mig. Gjort det så komplicerat. Blir påmind när jag ser honom att vi tidigare i livet stod på samma plats som barn, och nu är det som att han skapat det här medan jag jämför med mitt miserabla liv. Det blev så påtagligt hur fattigt mitt liv är. Samtidigt har jag blivit lite inspirerad och tänker; hur svårt kan det vara? Om han kan, då kan nog jag också.

[Purple Cygojy]

Det är nåt jag också kan ha lite, ja, olustiga (?) känslor inför. Att folk, “normala människor”, inte verkar ha några problem alls med att ge sig in i långsiktiga projekt, att de kan hålla modet uppe även om de stöter på motgångar. Du säger att du nog avundas hans öppna sinne och hjärta… om du erbjöds samma liv som han har nu, skulle du ta det då? Är det livet eller skapandet  som är det viktiga för dig? Eller både och? Det sista du skriver – kan han så kan du – är ju grunden att börja på, verkligen!

Själv tänker jag lite att det från mitt perspektiv verkar så lätt och naturligt för folk att skapa sina liv just för att det är såna liv de vill ha. Liv som är lätta att skapa i samhället. Visst spelar saker som mental och emotionell hälsa in, absolut… men jag undrar också hur många personer som verkligen frågar sig eller känner att de måste fundera på vad de egentligen vill? Jag har funderat på det sen jag var tonåring. Och jag ser inte att jag kommer sluta med det.

Det är så jäkla mycket frågetecken vad avundsjukan bottnar i egentligen.
När du ställer frågan om jag skulle vilja ha hans liv och det erbjuds, är nog det instinktiva svaret nej. Det är för “normalt”. Jag klarar inte av att leva sådär. Undrar om det inte är just kärleken och tryggheten, gemenskapen som lockar. Att han skapat dessa tre fragment och att den helheten blev så himla vacker. Men ärligt talat hade jag reagerat med att bli bra mycket mer grön av avund ifall någon satt i en häftig stuga med barn och levde mer ett bohemiskt/alternativt liv. Ett kollektiv där man stod utanför samhället.

Tack, vad bra att jag fick syn på det genom dina frågor. Är nog själva byggstenarna (ska man vara lite krass är det väl känslor just som det handlar om att få uppleva och känna i en vardag) – det som betyder något på riktigt, som jag avundas honom.

[Purple Cygojy]

Intressant… just kärlek, gemenskap och trygghet är ju sånt som kan ha väldigt olika innebörd för olika individer. Utanför samhället så beror ju sån saker mycket mer på just den rent mänskliga kontakten, vanorna, aktiviteterna. Då finns ju inte det här bekväma “vad ska vi göra nu då?” att falla tillbaka på. Det är nog därför ett sådant liv är så attraktivt.

Glad att jag kunde hjälpa lite. Jag tror det är lätt att avundas sånt som ligger lite under ytan hos andra. Inte just själva saken de gör, men snarare sammanhanget de är i kanske?