Känner mig uppgiven

Jag vet ej var jag ska börja…jag lever med en sambo som är hemma sedan 8 år utan inkomst, jag jobbar heltid och för tillfället studerar jag efter jag vill utvecklas. Detta vill inte sambon, han tycker jag gör inte tillräcklig för honom och hjälpa till.

Min åsikt är att jag anser en person över 50 har eget ansvar om man inte ha en psykiatridiagnos/kontakt och söker på så sett hjälp.

Största problemet nu är min tonårig dotter (hon är mitt fjärde barn) som kan vara ganska irriterande men jag som gick genom detta tre gånger tidigare vet att det går över, hon vill frigöra sig med 15 och jag finns där för att stötta och hjälpa till (trots att man ibland vill explodera). Nu är sambon helt förbannat sedan ett tag, skriker att jag dalta med henne, att hon manipulerar mig osv. Jag som jobbar inom psykiatrisk vård anser detta som myt och i slutänden är det vi som inte pratar mer med varandra. Flera säger kasta ut honom men min skuldkänsla säger det kan jag inte eftersom han har inte någon inkomst alls.

Jag blir nu mer och mer ledsen och har svårt att inte gråta hela tiden pga. egentligen hans beteende där han säger saker som jag inte kan och vill acceptera i ett förhållande. Hans sitter helst bara vid dator eller lulla lite runt i trädgården men när dottern sitter vid datorn ska hon sluta sitta bara och “glo” och gör ingenting eftersom skolan är ingenting enligt honom.

Ja, vad kan jag göra? Vad kan man vända sig? Vem kan man prata med? Är det kanske mitt fel att jag framkalla bråk hela tiden om en situation som jag annars skulle skratta åt? Jag har nu sedan tre år verkligen försökt med allt och ändrat mig, det som är kvar att gör mitt och strunta i honom totalt (eller kasta ut honom ut huset)

Har någon några idéer eller kan ge mig stöd i min “krig”…kanske behöver jag bara skriva av mig för att ser det svart på vit…så går det inte

Jag håller definitivt med dig om att en vuxen person har ett eget ansvar. Det kan inte vara lätt att hitta arbete när man är över 50 år och varit arbetslös åtta år redan men det finns många andra sätt att ta ansvar. Han kan hjälpa till mer hemma och stötta dig som är den som drar in pengarna till hushållet. Utifrån sett är det lätt att fråga sig vilken hjälp han förväntar sig att få av dig.

Det är ett mycket svårt beslut att slänga ut honom men jag tycker du ska sätta upp rimliga krav för att du ska känna att relationen fungerar och att du inte behöver be honom flytta. Det kan vara att han hjälper till mer med hushållet och inte lägger sig i din dotters uppfostran. Apropå uppfostran låter det som att du har full koll på läget och vet vad som fungerar och inte fungerar med din tonårsdotter.

Jag har ingen egen erfarenhet av parterapi men kanske en parterapeut kan hjälpa er att hitta fram till hur ni vill att er relation och ansvarsfördelning ska se ut.

Lycka till!