Jag hatar Alla hjärtans dag

[Red Dykepi]

Jag hatar Alla hjärtans dag eftersom det är den dag på året då jag blir som allra mest påmind om att jag saknar (romantisk) kärlek och närhet. Jag är 31 år (32 senare i år) och har aldrig haft ett förhållande. Det är ytterst få människor som känner till det, för jag skäms så. Samtidigt vet jag vad den här ensamheten beror på, nämligen:

1) Jag har svårare än majoriteten att känna gemenskap med andra människor, vilket gör att jag ytterst sällan träffar människor som jag faktiskt får ut någonting av att umgås med.

2) Jag är homosexuell, och har därför färre människor “att välja på” än vad hetero- och bisexuella har. Det är en realitet att de flesta människor föredrar det motsatta könet.

3) Jag har aldrig känt mig hemma på Pride, gayklubbar, gaysajter et c. eftersom jag har upplevt att man där förväntas se sin sexuella läggning som en livsstil istället för just en sexuell läggning. Jag upplever att det har skapats en “gaykultur” med väldigt snäva normer, och jag känner mig helt malplacerad där. Jag har till fullo accepterat min läggning, och jag är till 100 procent öppen med denna, men för mig handlar det inte om någonting annat än att jag dras till kvinnor istället för till män.

4) De jag blir förälskad i, blir aldrig förälskade tillbaka eftersom de i 99 procent av fallen är heterosexuella kvinnor.

5) De som blir förälskade i mig, blir inte jag förälskad i tillbaka, eftersom de i 99 procent av fallen är heterosexuella män.

Jag vet inte ens vad jag vill med det här inlägget. Jag vill nog mest skriva av mig. Kanske finns det någon mer här som hatar Alla hjärtans dag?

hej modigt av dig att skriva om hur du känner, jag är bisexuell och känner samma ensamhet jag med. känns som det är en helt annan värld där alla verkar ha en relation. jag är 21 år och aldrig haft ett förhållande. den ensamheten är så jobbig. känner med dig.

kram

[Red Dykepi]

Anonym skrev:

hej modigt av dig att skriva om hur du känner, jag är bisexuell och känner samma ensamhet jag med. känns som det är en helt annan värld där alla verkar ha en relation. jag är 21 år och aldrig haft ett förhållande. den ensamheten är så jobbig. känner med dig. kram

Välkommen i klubben. Jag förstår verkligen att ensamheten är jobbig för dig. Är obesvarad kärlek en följetong för dig också? Hur upplever du HBTQ-sammanhang?

Red Dykepi skrev:

Välkommen i klubben. Jag förstår verkligen att ensamheten är jobbig för dig. Är obesvarad kärlek en följetong för dig också? Hur upplever du HBTQ-sammanhang?

Red Dykepi skrev:

ja det är det, jag faller in i kärlek väldigt snabbt och djupt men alldrig blivit besvarad. jag har varit på en träff inom HBTQ men blev för jobbigt så har inte gått någon mer gång, dudå?

Red Dykepi skrev:

Jag hatar Alla hjärtans dag eftersom det är den dag på året då jag blir som allra mest påmind om att jag saknar (romantisk) kärlek och närhet. Jag är 31 år (32 senare i år) och har aldrig haft ett förhållande. Det är ytterst få människor som känner till det, för jag skäms så. Samtidigt vet jag vad den här ensamheten beror på, nämligen: 1) Jag har svårare än majoriteten att känna gemenskap med andra människor, vilket gör att jag ytterst sällan träffar människor som jag faktiskt får ut någonting av att umgås med. 2) Jag är homosexuell, och har därför färre människor ”att välja på” än vad hetero- och bisexuella har. Det är en realitet att de flesta människor föredrar det motsatta könet. 3) Jag har aldrig känt mig hemma på Pride, gayklubbar, gaysajter et c. eftersom jag har upplevt att man där förväntas se sin sexuella läggning som en livsstil istället för just en sexuell läggning. Jag upplever att det har skapats en ”gaykultur” med väldigt snäva normer, och jag känner mig helt malplacerad där. Jag har till fullo accepterat min läggning, och jag är till 100 procent öppen med denna, men för mig handlar det inte om någonting annat än att jag dras till kvinnor istället för till män. 4) De jag blir förälskad i, blir aldrig förälskade tillbaka eftersom de i 99 procent av fallen är heterosexuella kvinnor. 5) De som blir förälskade i mig, blir inte jag förälskad i tillbaka, eftersom de i 99 procent av fallen är heterosexuella män. Jag vet inte ens vad jag vill med det här inlägget. Jag vill nog mest skriva av mig. Kanske finns det någon mer här som hatar Alla hjärtans dag?

Hej

Kan ju förstå att du hatar alla hjärtans dag,men kan tänka mej att det beror på att du tar det lite för personligt.Om man vill fira den här dagen,så måste det ju inte vara kärleken till en partner man fokuserar på.Förmodligen så har du väl andra saker i ditt liv som är viktiga.En nära vän kanske,eller ett husdjur.Det finns ju så många olika sorters kärlek i människors liv och den ena är ju inte mindre viktig än den andra.

På många sätt kan jag relatera till vad du skriver.Jag är ju en hel del äldre än du,heterosexuell och man,men jag har inte heller haft nåt egentligt förhållande och har väl accepterat att det antagligen aldrig kommer att hända.Men jag tycker att jag har ett rätt ok liv ändå.

Om man snöar in på det man känner att man saknar i sitt liv och upplever det som ett personligt misslyckande att inte ha en partner,normen säger ju att alla ska ha det,så glömmer man kanske bort att uppskatta det man faktiskt har.Vi matas ju överallt med bilden att den enda vägen till sann lycka är tvåsamhet,men det går faktiskt att dela upplevelser med andra än just en partner.

Att känna skam över att vara singel tror jag,tyvärr,är rätt vanligt och med tanke på hur många singlar det finns,så måste det ju finnas mycket skamkänslor i samhället idag.Men det måste väl ändå vara upp till var och en,hur man väljer att leva sitt liv.Det är väl egentligen inget som nån annan behöver ha åsikter om?Om man är ofrivilligt singel,så är det såklart jobbigt,men om man dessutom känner skam över det och tycker att man behöver be om ursäkt för att man är ensam,så gör det ju inte saker bättre på något vis.Risken är ju att om man tycker det liv man har är kass,så är ju chansen att nån annan vill dela det mindre,än om man tycker att det liv man lever är rätt ok.

Jag vet inte om det här har varit till nån hjälp för dej,men det är mitt sätt att tänka.Lycka till med livet och lev på.Alternativet är ju inget att stå efter egentligen.Ha det gott.

[Red Dykepi]

Anonym skrev:

ja det är det, jag faller in i kärlek väldigt snabbt och djupt men alldrig blivit besvarad. jag har varit på en träff inom HBTQ men blev för jobbigt så har inte gått någon mer gång, dudå?

Vad var det som blev jobbigt? (Du behöver inte berätta om du inte vill.)

Jag har varit medlem på HBTQ-sajter sedan jag var 14 år, varit på träffar hos RFSL, gayklubbar, flera pridefestivaler o.s.v. men jag har aldrig känt mig hemma där. För mig är inte den sexuella läggningen en livsstil, utan bara en sexuell läggning, och jag har aldrig trivts i den s.k. “gaykulturen”.

När jag blivit intresserad av någon så har det alltid varit utanför HBTQ-sammanhang, men då har de jag blivit intresserad av råkat vara heterosexuella. :/

[Red Dykepi]

Anonym skrev:

Hej Kan ju förstå att du hatar alla hjärtans dag,men kan tänka mej att det beror på att du tar det lite för personligt.Om man vill fira den här dagen,så måste det ju inte vara kärleken till en partner man fokuserar på.Förmodligen så har du väl andra saker i ditt liv som är viktiga.En nära vän kanske,eller ett husdjur.Det finns ju så många olika sorters kärlek i människors liv och den ena är ju inte mindre viktig än den andra. På många sätt kan jag relatera till vad du skriver.Jag är ju en hel del äldre än du,heterosexuell och man,men jag har inte heller haft nåt egentligt förhållande och har väl accepterat att det antagligen aldrig kommer att hända.Men jag tycker att jag har ett rätt ok liv ändå. Om man snöar in på det man känner att man saknar i sitt liv och upplever det som ett personligt misslyckande att inte ha en partner,normen säger ju att alla ska ha det,så glömmer man kanske bort att uppskatta det man faktiskt har.Vi matas ju överallt med bilden att den enda vägen till sann lycka är tvåsamhet,men det går faktiskt att dela upplevelser med andra än just en partner. Att känna skam över att vara singel tror jag,tyvärr,är rätt vanligt och med tanke på hur många singlar det finns,så måste det ju finnas mycket skamkänslor i samhället idag.Men det måste väl ändå vara upp till var och en,hur man väljer att leva sitt liv.Det är väl egentligen inget som nån annan behöver ha åsikter om?Om man är ofrivilligt singel,så är det såklart jobbigt,men om man dessutom känner skam över det och tycker att man behöver be om ursäkt för att man är ensam,så gör det ju inte saker bättre på något vis.Risken är ju att om man tycker det liv man har är kass,så är ju chansen att nån annan vill dela det mindre,än om man tycker att det liv man lever är rätt ok. Jag vet inte om det här har varit till nån hjälp för dej,men det är mitt sätt att tänka.Lycka till med livet och lev på.Alternativet är ju inget att stå efter egentligen.Ha det gott.

Hej!

Jag beklagar att du inte heller har träffat någon. Men bra att du tycker att livet är helt okej ändå!

Jag försöker också acceptera bristen på romantisk kärlek, och har som du tänkt att jag antagligen aldrig kommer att träffa en partner (Det känns i alla fall extremt osannolikt, nästan overkligt, att det skulle hända.) men jag lider tyvärr väldigt mycket av min ofrivilliga partnerlöshet. Jag behöver kärlek och närhet och jag längtar så mycket efter att få dela mitt liv med någon.

Jag känner absolut inte att jag måste be om ursäkt för att jag är ensam, och jag vet också att jag har väldigt mycket att ge en eventuell partner. Skammen uppstår framför allt när folk i min närhet börjar prata om sina nuvarande eller före detta relationer, knasiga dejter et c. och jag inte kan berätta om mina. Jag är tacksam så länge folk inte frågar efter mina berättelser, men när någon gör det så blir det riktigt jobbigt. För jag har ju i princip ingenting sådant att berätta. När det gäller kärleksrelationer och dejting känns det som om jag är på en 12-13-årings nivå. Jag går omkring och funderar på hur det egentligen är att vara tillsammans med någon, eller hur det skulle kännas att hålla handen på bion. Det är en sådan kontrast till mitt i övrigt vuxna liv. Jag är dessutom inte känslomässigt omogen för min ålder, utan har bara så extremt svårt att finna ömsesidig kärlek.

Red Dykepi skrev:

Vad var det som blev jobbigt? (Du behöver inte berätta om du inte vill.) Jag har varit medlem på HBTQ-sajter sedan jag var 14 år, varit på träffar hos RFSL, gayklubbar, flera pridefestivaler o.s.v. men jag har aldrig känt mig hemma där. För mig är inte den sexuella läggningen en livsstil, utan bara en sexuell läggning, och jag har aldrig trivts i den s.k. ”gaykulturen”. När jag blivit intresserad av någon så har det alltid varit utanför HBTQ-sammanhang, men då har de jag blivit intresserad av råkat vara heterosexuella. :/

 

jag har varit på en träff inom RFSL men jag kände inte mig hemma, håller med dig att det är en sexuell läggning och inte en livsstil. kanske därför jag känt mig hemma under träffar och så, andra ser det som en livstill känns det som och därför kanske det blir jobbigt för mig, vet inte. mina föräldrar har aldrig accepterat min läggning och därför blir det extra jobbigt när jag heller känner mig hemma i gaykulturen. dom flesta jag träffat som ser det som en livsstil har alltid varit elaka om dumma.

[Red Dykepi]

Anonym skrev:

jag har varit på en träff inom RFSL men jag kände inte mig hemma, håller med dig att det är en sexuell läggning och inte en livsstil. kanske därför jag känt mig hemma under träffar och så, andra ser det som en livstill känns det som och därför kanske det blir jobbigt för mig, vet inte. mina föräldrar har aldrig accepterat min läggning och därför blir det extra jobbigt när jag heller känner mig hemma i gaykulturen. dom flesta jag träffat som ser det som en livsstil har alltid varit elaka om dumma.

Jag förstår precis hur du menar. Jag accepterar och respekterar de människor som ser sin sexuella läggning som en livsstil, men jag har inte alltid känt att de har respekterat att jag inte ser min sexuella läggning på det viset.

Vad jobbigt att dina föräldrar inte accepterar din läggning. Då förstår jag verkligen att det blir extra jobbigt när du inte känner dig hemma i gaykulturen. Där har jag nog haft tur. Min familj har alltid accepterat min läggning. Jag har kunnat tänka att jag inte måste känna mig hemma på t.ex. Pride, utan att jag kan välja andra sammanhang som passar mig bättre. Problemet då blir förstås att det är svårare att träffa en partner. Om jag hade känt mig hemma i “gaykulturen” hade det nog varit enklare.

Red Dykepi skrev:

Jag förstår precis hur du menar. Jag accepterar och respekterar de människor som ser sin sexuella läggning som en livsstil, men jag har inte alltid känt att de har respekterat att jag inte ser min sexuella läggning på det viset. Vad jobbigt att dina föräldrar inte accepterar din läggning. Då förstår jag verkligen att det blir extra jobbigt när du inte känner dig hemma i gaykulturen. Där har jag nog haft tur. Min familj har alltid accepterat min läggning. Jag har kunnat tänka att jag inte måste känna mig hemma på t.ex. Pride, utan att jag kan välja andra sammanhang som passar mig bättre. Problemet då blir förstås att det är svårare att träffa en partner. Om jag hade känt mig hemma i ”gaykulturen” hade det nog varit enklare.

Red Dykepi skrev:

 

 

precis, och när man bär på en så djupt längtan om att träffa en partner så blir världen utanför en bubbla och man blir sin egen värld. jag har aldrig känt mig hemma på pride o så för att jag känner att ingen förstår denna längtan om en partner. känns som två olika världar.

 

ja det är jättejobbigt att inte föräldrarna förstår. tur att det finns sodåna här sidor på nätet där man får vara sig själv.

 

[Red Dykepi]

Anonym skrev:

 

precis, och när man bär på en så djupt längtan om att träffa en partner så blir världen utanför en bubbla och man blir sin egen värld. jag har aldrig känt mig hemma på pride o så för att jag känner att ingen förstår denna längtan om en partner. känns som två olika världar. ja det är jättejobbigt att inte föräldrarna förstår. tur att det finns sodåna här sidor på nätet där man får vara sig själv.

Jättebra beskrivet! När jag träffar par i min bekantskapskrets, eller när jag ser par gå hand i hand på stan, så känns det som en avlägsen och nästan overklig värld som jag (vad det känns som) aldrig kommer att få vara en del av.

Ja, det är tur att det här forumet finns! Det är skönt att kunna skriva om sina hemliga tankar utan att behöva uppge sitt namn.