Jag vet inte vart jag ska ta vägen, hur jag ska hantera alla känslor. Det är för många. De gör för ont. För att rymmas i mig. Jag är rädd för att vakna, för jag kan inte hantera att känna.
Jag och en av mina närmaste vänner inledde en relation i början av november. Till saken hör att, han hade precis gjort slut med sin tjej, tumultartat. Det var ingen av oss som hade planerat att vi skulle inleda något. Det blev bara så. Och det kändes så rätt. Det kändes helt jävla fantastiskt. I december var jag lyckligare än jag någonsin varit förut. Han kändes hemma för mig. Och jag såg verkligen hur vår framtid skulle bli, hur jävla bra vi skulle vara. Och jag tänkte att, det är nu livet vänder.
Jag kände allt detta trots att han i början av december avslöjat att han hade legat med sitt ex vid ett tillfälle efter stt de gjort slut. Bär han berättade det så berörde det mig inte så mycket, jag vet att min första reaktion var att “fan vad stökigt”. Men han försäkrade mig om att det inte var något som skulle hända igen, att han hade kommit till vägens ände med henne. Att det var en dum grej. Jag trodde honom och ägnade ingen mer energi åt det.
Vid nyår började han ta avstånd. Den 2/1 ringer han mig och säger att han tror det är bäst att vi inte ses på några månader, för han måste få komma över henne helt. För att VI ska kunna bli något. Och han säger så mycket fint om mig och säger det som att han verkligen gör det här för oss, för han vet också, att vi skulle vara så jävla bra.
De tre kommande veckorna mår jag skit. Jag har konstant ångest. Eftersom vi har en öppen kommunikation så säger jag som det är, att jag är livrädd för att när jag inte längre distraherar honom, så kommer han gå tillbaka till henne. Han menar att jag är mer än så, och att förnuftet i honom vet stt han inte bör gå tillbaka till henne.
19 januari. Han skriver han han har träffat henne igen. Han har inte kunnat ta modet att ringa dlr han skäms så mycket. Jag ringer upp. Vi pratar i 2h. Han kan inte säga varken ut eller in. Han är vilsen. Jag tvingar honom att säga att han inte vill vara med mig. För jag kan inte finnas i ingenmansland. Han fortsätter säga hur mycket han tycker om mig och att man inte vet vad som händer i framtiden och att han vet att det skulle varit annorlunda om vi setts vid en annan tidpunkt.
Men fakta är. Jag älskar någon som älskar någon annan. Han känner för henne som jag känner för honom.
Till min historia hör att jag i somras blev blixt-från-klar-himmel-dumpad av någon jag var kär i. Jag var förstörd. Och en stor del av det som fick mig stt må bra efter det var han. Jag hade aldrig kunnat känna som jag kände för honom, om det inte hade varit han.
Jag orkar inte känna mer nu.
Jag har försökt så mycket, med allt, i min 29 år I livet. Men jag blir inte lycklig i mig själv.
Hur fan gör man. Med all världens jävla smärta i bröstet. Vetandes om att man inte finner någon lycka i sig själv. Vetandes om att man har förlorat sin kärlek och sin närmsta vän.
Om jag måste leva det här livet ensam, då vill jag inte leva.
Eloge om du läst enda hit.
