Har vi gått sönder?

Jag har varit deprimerad (upp och ner) sedan två år tillbaka. I somras blev min partner också deprimerad. Jag var riktigt dålig då. Jag fick extrema panikattacker som i princip pågick i 5-6 timmar, skrek, bankade huvudet i väggen, sprang iväg ut, självskadade … Min partner mår liksom lite mer ”tystlåtet” dåligt så det blev som att jag ”tog över”.

Det blev lite bättre efter sommaren. Jag fick en bättre medicin och min partner också. Men jag vet inte, nu känns det som att någonting har gått sönder. Det är inget fel på relationen mellan oss i sig (frånsett sjukdomen), men jag har en hemsk känsla av att förhållandet tog en så hård törn att det inte går att laga … Kan det bli så? Det känns som att jag har förbrukat min tid att vara ledsen, för jag har varit det för många gånger.

Min partner är världens finaste och försäkrar mig hela tiden om att så inte är fallet. Men jag blir inte kvitt känslan av att jag är jobbig/dramaqueen/för dålig på att hantera känslor. Jag försöker verkligen jättehårt att hantera de här känslorna. Är det nån som har varit med om nåt liknande? Jag vill inte att vår relation ska gå sänder för en jävla depressions skull. Jag älskar min partner och hon älskar mig. Vad ska vi göra???

Anonym skrev:

Jag har varit deprimerad (upp och ner) sedan två år tillbaka. I somras blev min partner också deprimerad. Jag var riktigt dålig då. Jag fick extrema panikattacker som i princip pågick i 5-6 timmar, skrek, bankade huvudet i väggen, sprang iväg ut, självskadade … Min partner mår liksom lite mer ”tystlåtet” dåligt så det blev som att jag ”tog över”. Det blev lite bättre efter sommaren. Jag fick en bättre medicin och min partner också. Men jag vet inte, nu känns det som att någonting har gått sönder. Det är inget fel på relationen mellan oss i sig (frånsett sjukdomen), men jag har en hemsk känsla av att förhållandet tog en så hård törn att det inte går att laga … Kan det bli så? Det känns som att jag har förbrukat min tid att vara ledsen, för jag har varit det för många gånger. Min partner är världens finaste och försäkrar mig hela tiden om att så inte är fallet. Men jag blir inte kvitt känslan av att jag är jobbig/dramaqueen/för dålig på att hantera känslor. Jag försöker verkligen jättehårt att hantera de här känslorna. Är det nån som har varit med om nåt liknande? Jag vill inte att vår relation ska gå sänder för en jävla depressions skull. Jag älskar min partner och hon älskar mig. Vad ska vi göra???

Godmorgon här på Mind Forumet.

* Har läst hela ditt inlägg / tråd här ovan.

* Är själv INTE i någon form av relation men är olyckligt kär i en äldre kvinna ännu som jag inte kan alls släppa överhuvudtaget alls.

* Jag tycker Du skulle ta professionell hjälp via Öppenvårdsmottagning inom Psykiatrivården och få en remiss ifrån vårdcentralen (=VC.) eller Husläkarmottagningen i det län du bor i.

* Hör genom dina ordformuleringar här på Mind Forumet att Du behöver “lufta lungorna”, prata ut med någon form av vårdkontakter så som t.ex. en psykolog eller psykiatrisk sjuksköterska eller läkare?

* Har ni ev. provat s.k. familjerådgivning / parterapi?

Om Du behöver prata ut så får Du mer än gärna återkomma till mig här på Mind Forumet.

Var rädd om dig och ta hand om dig också.

Kram…

På återseende…

Anonym skrev:

Godmorgon här på Mind Forumet. * Har läst hela ditt inlägg / tråd här ovan. * Är själv INTE i någon form av relation men är olyckligt kär i en äldre kvinna ännu som jag inte kan alls släppa överhuvudtaget alls. * Jag tycker Du skulle ta professionell hjälp via Öppenvårdsmottagning inom Psykiatrivården och få en remiss ifrån vårdcentralen (=VC.) eller Husläkarmottagningen i det län du bor i. * Hör genom dina ordformuleringar här på Mind Forumet att Du behöver ”lufta lungorna”, prata ut med någon form av vårdkontakter så som t.ex. en psykolog eller psykiatrisk sjuksköterska eller läkare? * Har ni ev. provat s.k. familjerådgivning / parterapi? Om Du behöver prata ut så får Du mer än gärna återkomma till mig här på Mind Forumet. Var rädd om dig och ta hand om dig också. Kram… På återseende…

Jag har kontakt med psyk, gått i terapi där, är sjukskriven sen 1,5 år, men systemet suger tyvärr så nu får jag noll vård för tillfället förutom mina vanliga mediciner. Så har inte direkt nån där att prata med. Det är delvis därför som det blir så stor press på min partner i relationen 🙁