Adhd utredning

Jag missade alla röda flaggor och låter alla människor trampa över mina gränser, har fan ingen självbevarelsedrift, Har förstått att jag är medberoende och har suttit fast i ett förhållande där jag blivit fysiskt och psykiskt misshandlad i nästan 10 år. Den vanliga historien, allt börjar bra men efter en tid finner jag mig själv i att sköta allt i hemmet från städning, mat, inköp, hunden och var den som gick och arbetade samt stod för försörjningen. Under tiden låg han på soffan, söp, skräpade ner hemmet, tog dit skumma människor, hade inga gränser, tömde kontot så vi inte kunde betala räkningar, hyra varpå vi tog lån (i mitt namn då han redan hade skulder, hur kan man vara så naiv och dum att man gör så mot sig själv och utsätta sig för något sådant) för att fylla hålen men när dagen kom för återbetalning fanns där återigen inga pengar på kontot och skulderna växte. Han har knäckt min näsa, försökt strypa mig och sagt att nu ska du dö, kallat alla möjliga själsord och brutit ner en till ingenting, sparkat sönder min rygg och i svanskotan har fortfarande nervproblem smärta. Kylen stod till slut tom och när jag kom hem kunde han ha sålt grejer av värde från hemmet. Blev hemlös, fick ingen hjälp från socialtjänsten. Till banklånen kom räntan och alla inkasso avgifter. Jag lever idag på existensminimum med skulder. Har gått totalt in i väggen med panikångest attacker. Jag har varit arbetsnarkoman, självmedicinerat struntat i min kropps signaler och mig själv. Lider av ångest, ätstörning, tvångstankar, social fobi. Jag är idag sjukskriven från min anställning och inväntar remiss till psyk för utredning. Jag tror jag kommer från en ganska dysfunktionell familj. Det verkar så nu när jag blivit äldre men har alltid fått höra från föräldrar och syskon att det är likadant för alla. Själv tänker jag att alla är olika. Hemma var det alltid spänd stämning där man fick tassa på tå beroende å vilket humör eller stämning som rådde. Tror jag kan ha en narcissistiska föräldrar där jag är det svarta fåret i familjen och min lillasyster “the golden child”. Det är främst därför jag skriver och undrar om någon befinner sig i en liknande situation eller kan ge input från hur dem ser det från sitt perspektiv. Jag hatade skolan. För mig var det ångest innan, under och efter. Jag hatade hemma. Gick i ärvda avlagda kläder, fick håret kortklippt trots att jag ville ha det långst. Min lillasyster har alltid varit tjock som resten av min familj. Själv är jag och har alltid varit smal. Trots detta aldrig några fina kläder som skulle passa. Att lära sig om personlig hygien, smink och hur grejer fungerar i samhället får man ta reda på själv då “det är likadant för alla”. Min familj har aldrig varit särskilt kärleksfull. Minns att det alltid var bråk hemma. Mamma och pappa skrek ofta på varandra och även på mig. Till slut räckte det att min syster skrek något till mig när ingen såg så fick jag för det. När jag säger det idag skrattar hon åt det. Det är många saker som inträffat jag tar upp med dem idag som de totalt blånekar till eller inte minns vad som hänt och säger att jag är känslig , överreagerar, analyserar allting och suckar nu får DU sluta, håller du fortfarande på och älter det. Själv känner jag mig ärrad av allt hänt och vet inte riktigt var jag ska börja för det är så mycket. Blev ofta dragen i håret, avsliten kläderna, biten i näsan så det knakade och jag fick näsblod, utkastad ur en bil säkert 7-8 år gammal några kilometer hemifrån ute på en trafikerad huvudled och frånkörd utav resten av familjen. Det var alltid skrik och bråk hemma. Jag brukade bli kallad jävla slyna och jävla snöra av mina föräldrar innan de slog mig. Uttrycket -Jaha nu ät denna dagen också förstörd hörde man ofta henne vräka av sig surt. Jag har inget självförtroende, känner mig osäker och vet inte om jag kan ha en ambivalent anknytning. Mina föräldrar har aldrig sagt jag älskar dig och är inte typen som kramas men är det något man gör till sina barn ? Skolan var pest då jag inte fick någon ro hemma och ingen ro i klassrummet fick inget gjort på lektionerna eller hängde med på genomgångar och liknande vilket ledde till att jag efter skolan satt med mängder av skolarbete främst matematikuppgifter som jag suttit tyst och fylld av ångest inte fått gjort i skolan redan i lågstadiet, mellanstadiet. Vad jag kommer ihåg var det jag som utstod behandlingen medans min syster blev helt annorlunda behandlad. Idag minns hon inte när jag frågar. Tycker synd om henne som bara satt tyst och teg. Jag har även en äldre halv storasyster min mamma fick med en alkoholist innan hon mötte min far. Vi syskon har bara “fått” välja det som mamma valt. Till och med när det kom till att välja språk, skulle vi läsa tyska för det hade mamma gjort. Trots att det var både franska och spanska vi hellre ville läsa. Förklaringen till detta var att annars kan vi inte få någon hjälp av henne inte kunna klara av det. Vi har aldrig fått någon läxhjälp av henne ändå. De timmarna jag satt med läxor efter skolan skrek hon att pappa minsann fick sitta där med mig för hon orkade inte med det. Jag satt kvar med samma matteuppgift och skrev något och suddade och suddade. Total ångest. Mellan varven kom hon ut i köket och påpekade hur länge jag suttit med det och hur mycket klockan hade hunnit bli och nu var den snart slut och att jag skulle lägga mig för att gå dit igen och komma hem för att sitta likadant. I högstadiet skilde sig mina föräldrar och jag gick in i vad jag förstår idag är en depression, där man inte finner någon glädje i något, tungt, kommer inte upp ur sängen, självmordstankar och självskadebeteende där jag skar mig. Jag minns att syokonsulenten sa att det är du som ska välja inte dina föräldrar vad du vill/ska gå då kan det bli så fel, idag förstår jag vad hon menade. Detta sa jag tydligt till mamma när jag skulle välja gymnasieinriktning men hon bara fnös och gjorde en av sina missnöjda miner och svarade nej det är likadant för alla. Gymnasiet blev inte mycket bättre jag skulle välja vårdprogrammet precis som mina föräldrar. Idag förstår jag inte hur man kan rekommendera någon inte minst sina barn ett jobb inom vården med de tuffa arbetskraven till den lönen och hur det sliter på kroppen. Jag gick klart andra året men tog inte studenten. Jag har idag läst upp mina betyg och har min USK utbildning. Jag är inte ett dugg intresserad av det och har alltid vantrivts på jobbet. Jag berättade det för pappa och han svarade att det är likadant för alla. Då undrar jag varför man inte väljer något man vill och trivs med. Jag undrar varför vi aldrig har varit i någon som helst kontakt med bup. Det är så mycket jag skulle behövt bolla med någon just bara för att få deras perspektiv på det hela för till slut blir det sånt rundgång i huvudet att man känner att det går inte mer. När jag upptäckte alla termer som gaslighting, lovebombing, hoovering och den narcissistiska förälderns familjekonstruktion med rollerna barnen får såsom the black sheep, the lost child, the clown and the golden child, hur misshandeln kan ta sig uttryck i familjen, på arbetet och i relationer så var det som att läsa ur en bok och poletten trillade ner. Undrar om ni tror att det kan stämma eller om det är likadant för alla ? 

Finns det någon med liknande upplevelser ?

Tacksam för svar Med vänlig hälsning