För mycket

Förlorade en anhörig i förra veckan. Det nya denna vecka är istället att min moster verkar drabbats av demens. Min mormor har alzheimer och är väl på väg att dö. Hon är nästan 100 år. Och mitt syskon ska skilja sig.

Jag tänker så mycket på vänskapsrelationer som inte längre finns. Kommer på mig själv med att tänka tankar som att “det här vill jag berätta för min tjejkompis “S” – exempelvis när jag fått insikter om sådant vi brukade prata massor om. Eller ett roligt skämt. Jag undrar även hur hon har det, vad som händer i hennes liv. Eller det här som hände nu är en klassisk grej jag direkt hade skrivit till min killkompis “D” och berättat. Han hade skrattat. Jag hade även så gärna velat uppdatera en fd. kompis “R” om allt som hänt under de senaste två åren och velat höra om hans liv. Vi hade förstås pratat i timmar, jag kan så lätt leva mig in i det. Våra samtal. Nattliga samtal. Hans trygga röst så nära – jag kan fortfarande förnimma den. Men så är det inte nu. Ingen av dessa tre vänner är kvar. Och det beror väl delvis på mig. Det har varit jag som valt att avsluta dem. Det var för smärtsamt och kostade på för mycket emotionellt att umgås. De skadade mig för många gånger och det ledde till att det negativa övervägde det positiva. Jag orkade tillslut inte gråta mig till sömns längre. Ha ont. Vädja om något svar eller kontakt. Så jag bröt.

Jag är heller inte mottaglig övh när det gäller folk i allmänhet. En annan kompis “N” tjatar om att ses. Jag vill inte. Jag vet inte längre ens varför. Det är som att jag är så ledsen, har så mycket sorg i min kropp nu att jag valt att titta bort. Bort från människor. Från relationer. Som att jag blivit sviken en sista gång att jag inte ens vet om jag har det i mig att ha fler vänskapsrelationer.

Blickfånget är dock kanske på kärlek. Jag har förstått att kärlek är när en människa vill tillfredsställa en annan människas behov. Att man vill göra så den mår bra och därför agerar efter det. Kanske är det så att jag fått mina törnar nu i vänskapsrelationer att jag ska släppa det. Läka i stället. Man brukar ju säga att man inte har mer än kanske fem gånger i sig vad gäller långa kärleksrelationer under ett helt liv. Fler gånger än så klarar inte folk i regel av. De fem gångerna har jag nog på pricken nu gällande nära, nära vänner. Kvoten är fylld. Folk som plötsligen går in för att skada och göra illa. Men jag känner mig inte förstörd i kärlek. Nära band mer kroppsligt.  Jag har faktiskt inte varit ihop med någon som betett sig så. Jag kanske får försöka hålla fast vid det.

I helgen mötte jag mitt ex av en slump. På en bro. Han drog en barnvagn. Jag på cykel. Jag tittade bort.

Det är som att vänskaper som inte längre finns också är som dödsfall (höll på skriva dödsfällor?). De världarna finns inte längre. Vi hör inte längre varandras röster och det vi en gång haft är bara tomma ledsna ekon av en sprungen tid. Det måste man nog också sörja.

Beklagar<3 Låter som att det är mycket tråkiga händelser/situationer som händer på samma gång. Är det nån av de personerna som du skriver om som brukar vända sig till dig för typ stöttning och hjälp?

Utifrån det du skriver om dina gamla vänner så tycker jag att det låter rimligt att de inte är dina vänner längre. Om en relation fullständigt slukar ens energi och välmående är det något som är i obalans. Men det är självklart en sorg att behöva släppa taget om människor som man också kanske gillar delar av. Du saknar ju allt som var bra med personerna tänker jag? Och ja, jag tror också att man behöver sörja vissa vänskaper som tagit slut.

Det är okej att inte vara mottaglig. Om du inte känner saknad av att hänga med vänner behöver du inte pressa fram något bara för att. Vänskap kräver ändå en del, så om du inte har tid och ork för det just nu så låt det vara.

De du träffat som gjort dig illa mår förmodligen skit. Jag tror i alla fall att man alltid är snäll när man mår bra och gillar sig själv.

Men du är öppen för kärlek? Då kanske det ger dig mer energi att dejta just nu? Bara kolla utbudet lite.

<3 Ja absolut, alla de här tre vännerna vände sig till mig för stöttning och hjälp. De påstod allihopa att jag var den enda de kunde prata med om vissa saker. Däremot min moster och mormor har jag inte haft kontakt med någonsin egentligen. Mormor är någon form av iskvinna och mostern är dessvärre inte så himla mycket bättre hon. Ändå är det sorgligt att generationerna dör ut. Han som dog i förra veckan var nog en sociopat. Det är knäppt. Jag grät ändå på bussen den dagen. Kände en enormt sorg. Någon jag umgåtts med sedan jag var ett litet barn. Han blev 85 år. Men det är just att känna sig avskuren sin historia och uppleva folk försvinna en efter en, som gör ont, tror jag. Och som att det blir så uppenbart att livet förändras, inget är bestående. Såklart. Och det är väl något med släktingar som gör att döden kommer en så nära. Min pappa som satt vid hans dödsbädd. Den enda personen som tog sig till sjukhuset när han bara hade timmar kvar. Det är något i det också som är så tragiskt. En ynka person. Och de var ju knappast “best friends”, men min pappa stod inte ut med att låta honom dö ensam.

Jag tror att de här kompisarna har väldigt svårt för att visa värme i nära relationer med andra. De klarar inte av att bryta sig loss från sina egon utan vill ständigt få sin vilja igenom. De ursäktar sig sällan. Det dåliga samvetet kommer aldrig – åtminstone inte på djupet. Det är något med alla de tre som jag upplever vara underligt. Som att det saknas ett par bitar av “mänsklighet” (empati förmodligen) i dem. Sådant som andra lite mer friska personer har i sig naturligt. Men samtidigt är de väldigt fascinerande som personer. Man har väldigt kul. Det är så jäkla dubbelt.

Tack för att du skrev!

Nu har det hänt en hel del grejer till.

En av de här kompisarna har jag “tagit tillbaka”. Stod inte ut med tomrummet som uppstod att vara utan honom. Så vi pratar litegrann med varandra igen. Han försökte även kontakta mig någon vecka innan så vi saknade väl varandra, antar jag.

Kompisen som är gift.. Honom skrev jag nog aldrig om. Men vi träffades ute i helgen. Han försökte kyssa mig. Alltså vara otrogen. Nu är jag helt förvirrad kring hur jag ska kunna träffa honom avslappnat fortsättningsvis. Besvarade alltså inte kyssen. Låtsades dessutom som ingenting när han snuddade min hals med sina läppar. Jag avledde hela situationen. Sedan åkte jag hem. Det verkar som att han vill ha mig som sin älskarinna. Leva ett dubbelliv. Knepigt.

Jag har börjat på ett nytt jobb också. Mycket slitsamt att lära sig allting. Vara social med nya kollegor och så vidare. Skolan går ganska trögt just nu. Jag hade ett seminarium tidigare idag, minns ingenting. Fick blackout under tiden. Och komplettera. Jag är nog utsliten.