Familjens medberoende projektledare

[Indigo Madivy]

Lever i en relation sedan 20 år tillbaka med en make som har återkommande depressioner och medicinerats för detta en längre tid. Vi har tre barn ihop varav två utretts och fått diagnoserna Adhd/autism de senaste åren. Efter barnens utredningar har även min make börjat känna igen sig endel i deras svårigheter och en jag tror utan tvekan att även han skulle uppfylla kriterierna för åtminstone en av diagnoserna.

Ända sedan vi fick barn har jag varit den som hållit i 90% av allt som rör familjelivet; Planering, Handling, Städning, Barnens aktiviteter och planering/stöd av social samvaro med vänner mm samtidigt som jag studerat och arbetat. Alla större förändringar/beslut som rört vårt gemensamma liv/relation/familj har skett på initiativ från mig under alla år medan min partner kontinuerligt undvikit det mesta av gemensam planering/diskussion men däremot ofta visat sitt missnöje och påtalat hur jobbigt all form av förändring varit/är för honom.
De senaste åren har jag insett hur otroligt trött och less jag är på att vara den drivande i relationen och familjen.
Jag önskar inget hellre än att få komma hem och vara den som inte behöver ta ansvar över allt som rör hem, familj, framtiden och allas välmående. Känna att det fanns lite utrymme i mitt liv för ”mig” liksom. Känns som om min enda uppgift är att se till alla andras behov och det här har skapat en så stor inre irritation och besvikelse mot min make.
Jag är så less på att höra om hans stress, hur dåligt han mår, att han inte känner att han får återhämtning/vila eller får ägna sig åt sina intressen eller göra det han vill samtidigt som han tillbringar 90% av sin vakna tid hemma med telefonen i handen eller framför tv i soffan. Märkligt nog tillbringar han gärna mycket tid på sitt arbete där han tycks vara en positiv och uppskattad medarbetare som gärna ställer upp och hjälper andra eller jobbar över några dagar i veckan ”för att vara fixa lite saker innan han åker hem”.

Jag känner alltmer att jag vill lämna relationen. Flytta till eget och rutiner för barnen och slippa höra hans eviga klagande över sitt dåliga mående eller hur trött han är. Hitta utrymme i livet för ”mig”. Få möjlighet att ha ett mer socialt liv, kanske träffa andra mer positiva och aktiva människor att umgås med, inte alltid behöva vara den drivande i allt.  Skapa ett hem med en positiv stämning.
Men samtidigt får jag så fruktansvärt dåligt samvete över mina tankar, för man lämnar väl inte en partner som mår dåligt? Ett avslut av relationen kanske ökar på hans depression så att han inte orkar längre? Och hur skulle en separation påverka barnen?

Kan det inte vara lite så också att han överger ju dig som inte bidrar i vardagen och där du lämnas ensam i att få vara projektledare? Låter inte som att han har jättedåligt samvete över det? Förstår att det är ett stort beslut. Kanske du kan gå på din intuition här vad som innerst inne behöver göras? Kanske hittar du svaret där? <3

Hej från en annan medberoende projektledare! Och stor kram

Jag vill inte på något sätt påstå att jag vet exakt hur du känner dig men jag känner igen mig så väl i din berättelse. Jag har många gånger känt att jag behövt bekräftelse från någon så jag tänker att jag vill ge dig den. Det låter som att du har gjort och gör ett jättejobb och det låter som att du är en fantastisk person som har orkat och som har stått ut. Men du låter också väldigt trött och som att det inte funnits plats för dig och vad du vill eller behöver. Det är nog dags för det nu? Det låter verkligen som att du behöver det men det låter också som att den sociala struktur ni har i familjen inte kommer låta dig få det. Det är inte själviskt att lämna någon efter så många år av att försöka. I mitt fall har jag precis varit nära att göra det och det var nog det bästa som kunde hända både mig och min partner. Nu har vi lyckats bryta medberoendet med mycket terapi. Du har en skyldighet till dina barn men inte till din partner på den nivå du verkar beskriva det.
Finns det andra saker som gör det svårt att lämna honom? Är du rädd att barnen ska ta skada eller att han ska höra något? I så fall kan du inte bära allt det själv. Det är för mycket för en person och inte något man kan förvänta sig att du ska bära.

Jag måste faktiskt ta din man lite i försvar här. Det han gör är givetvis inte okej. Men eftersom att ADHD är extremt genetiskt är det förmodligen han som fört det vidare till ert barn. Jag är som honom. Problemet med oss med diagnosen är att om vi inte kan se något så finns det inte. Det som är den största förbannelsen kallas för problem med exekutiva funktioner vilket betyder i korta drag att så fort det är något som ska göras så stänger hjärnan ner och vill inte. Det är som en innre treåring som absolut inte vill göra något. Exakt samma sak.

På jobbet är det förmodligen så att han älskar sitt jobb, men när vardagen och alla sysslor och vanliga rutiner möter honom när han kommer hem så rasar all hans förmåga att motivera sig själv till att göra något. Det är helt enkelt inte roligt nog. Alltså inte ert förhållande utan allt som hör till vardagen.

Så precis som med ditt barn, din man kommer att fortsätta att göra det här tills du säger att det inte är okej. Men det räcker inte att göra det. Det du behöver föreslå (om du inte har gett upp redan) är att först säga ifrån och sedan säga att ni ska göra ett gemensamt schema över det som ska göras. För om han inte vet om det här, så finns det inte.

Vi behöver ingen som tycker synd om oss, men vi behöver också brutal kärlek och ärlighet. Vi förstår inte världen på samma sätt.

Din man behöver samma rutiner, klockor, regler, rutor som barn behöver. För det kommer aldrig att bli bra om han inte får det.

Om du känner att du behöver lämna, så gå. Vill du få till en förändring, hjälp honom. Ta inte ett nej om han inte vill. Få honom till att följa rutiner. Men han behöver höra att han gör något rätt, inte alla fel han gör. Alla fel är förmodligen sånt han tänker på hela tiden. Han har inte tid att hålla rätt på vardagen. Uppmuntra och beröm. Krama och förstå.

Jag har fortfarande jätteproblem med det här. Jag är inte heller lätt att leva med. Jag skulle kunna lägga ut det här ännu längre men jag nöjer mig där så länge 🙂

Hoppas att det funkar för er.