Hem > Forum > Relationer > Ett liv kantat av våldsamma relationer gav mig ptsd

Ett liv kantat av våldsamma relationer gav mig ptsd

Visar 9 inlägg - 1 till 9 (av 9 totalt)
8
  • Sen några månader tillbaka går jag till psykolog, det tog två möten innan han konstaterade att jag lider av ptsd. För mig var det helt oväntat. Mina mardrömmar, flashbacks och panikattacker har ju alltid funnits med mig.

    När vi nu backar bandet på mina möten med psykologen så rapar jag upp den ena våldsamma situationen efter den andra. Mitt första långa förhållande som var fylld med misshandel, hot och övergrepp. Tiden efter jag lämnade honom sökte jag mig till en ännu värre relation som slutade med polisanmälan om misshandel och mordbrand. Efter det flydde jag. Lämnade länet och bosatte mig femtio mil bort. Hittade kärleken igen, blev tillslut mamma åt två barn. Tills nästa bakslag kom. Blev återigen misshandlad… Tog några år innan jag lämnade honom. Jag lämnade på det fulaste sätt, var otrogen…

    Idag lever jag som särbo, har mina två barn varannan vecka och mår tidvis ok. Men nu börjar allt komma ikapp. Alla gånger jag blivit misshandlad. Alla gånger jag fruktat för mitt liv. Jag är ny när det gäller psykiatri och psykologer, men jag har hittat jordens bästa. Problemet är att jag inte kan prata om det. Det låser sig, jag får skyhög ångest som ibland utlöser anfall. Jag dissocierar grovt emellanåt. Det värsta med allt detta är skulden jag känner. Och skammen. Är rädd att jag aldrig kommer bli bra igen. Kommer jag det? Kommer jag få tillbaka min trygghet?

    Hej!

     

    Hur har du det nu? Var ju ett tag sen du skrev…Bra att du går hos psykolog, det kommer säkert att släppa med tiden!

    Hej! Hur har du det nu? Var ju ett tag sen du skrev…Bra att du går hos psykolog, det kommer säkert att släppa med tiden!

     

    En till med PTSD/PTRS

    Jag blev mycket mycket bättre än psykiatrins terapeuter stämplade i min panna, låt ingen bestämma hur långt du kan gå eller var du vill vara, bestäm dig och var snäll med dig själv under resans gång. Jag har för några månader sen lämnat ett abusive förhållande och har redan lärt mig hantera många saker, med stöd av min fantastiska sambo men främst mitt eget stöd. Jag vet att min stress och Stresspåslag kommer med tiden (om jag tränar mig och vågar se problemen och se lösningar och agerar)  kommer knappt synas i mitt liv. Jag kommer hitta till mig igen – den jag vill vara. Mitt tips är var så ärlig du kan på din terapi, det är där du kan jobba fram de bästa verktygen annars är Google eller YouTube bra med tips med. Tänk såhär. Det du går igenom är tufft, men du, är alltid tuffare.

     

    Kram

    Hej!

    Jag upptäckte nyligt, efter ca 20 år av relationsproblem att jag hade en beroendesjukdom kopplat till detta – sex & kärleksberoende. Jag känner igen mig en del i era berättelser. Kanske någon som läser det här också har samma problem som mig? Gör självtest på http://www.slaa.se så kan ni få en fingervisning om det här verkar gälla för er! Det fantastiska med att jobba med dom här problemen i grupp är att det är otroligt läkande att höra andra människor berätta om sånt man aldrig vågat prata om själv.

    Nu, 8 månader senare så har jag ett nytt liv. Ett förhållande där jag vågar och har möjlighet att utöva tillit och intimitet för första gången i mitt liv.. Jag har börjat trivas med mig själv och fått en ingång till en helt ny värld igenom mitt 12-stegsprogram (Slaa).

    Välkommen om du är som oss.

    Trådstartaren

    Hej! Hur har du det nu? Var ju ett tag sen du skrev…Bra att du går hos psykolog, det kommer säkert att släppa med tiden!

    Hej! Hur har du det nu? Var ju ett tag sen du skrev…Bra att du går hos psykolog, det kommer säkert att släppa med tiden!

     

    Hej…

    Ja hur är det med mig nu? Går regelbundet en gång i veckan hos psykolog. Vi har inte börjat rota i händelserna som gett mig PTSD då jag haft problem med dissociation och extrem ångest och rädsla. Just nu försöker vi bygga upp mig så jag kan prata om skiten utan att braka. Är inne i en svacka sen några veckor tillbaka. Har minnesförlust, svårt att sova och konstant ångest. Triggers överallt och är konstant trött. Varit borta mycket från mitt jobb.

    Trodde aldrig att detta skulle vara så svårt. Jag känner sådan skuld och skam över min situation även om jag VET att det inte är mitt fel. Tycker det är svårt att prata hos psykologen, känns som jag avslöjar mig och är rädd att jag ska bli så dålig att jag får ett anfall. Men jag kämpar på. Just nu jobbar jag heltid och har mina två barn varannan vecka. Men det börjar kännas, jag är trött. Funderar på sjukskrivning men är rädd att jag bara ska ligga hemma och må ännu sämre. Så ser det ut just nu.

     

    Hej… Ja hur är det med mig nu? Går regelbundet en gång i veckan hos psykolog. Vi har inte börjat rota i händelserna som gett mig PTSD då jag haft problem med dissociation och extrem ångest och rädsla. Just nu försöker vi bygga upp mig så jag kan prata om skiten utan att braka. Är inne i en svacka sen några veckor tillbaka. Har minnesförlust, svårt att sova och konstant ångest. Triggers överallt och är konstant trött. Varit borta mycket från mitt jobb. Trodde aldrig att detta skulle vara så svårt. Jag känner sådan skuld och skam över min situation även om jag VET att det inte är mitt fel. Tycker det är svårt att prata hos psykologen, känns som jag avslöjar mig och är rädd att jag ska bli så dålig att jag får ett anfall. Men jag kämpar på. Just nu jobbar jag heltid och har mina två barn varannan vecka. Men det börjar kännas, jag är trött. Funderar på sjukskrivning men är rädd att jag bara ska ligga hemma och må ännu sämre. Så ser det ut just nu.

     

    Du måste försöka tänka bakvägen. Jag var också jätteträdd att få ett anfall när man börjar rota i det traumatiska. Men jag insåg sen att okej, jag kommer få anfall jag klarar inte att förebygga det i nuläget, så vad klarar jag av? Jo, att hantera ett anfall när det väl kommer, för det kommer komma. Sen läste jag på hur man hanterar en flashback trigger attack när man fått den övade. Övade. Övade. Varje gång jag fick ett anfall så försökte jag se det som en chans att lära mig hantera det bättre och bättre .efteråt när jag var lugnare kunde jag sitta och rita mina tankar tillsammans med min sambo och föra dialog om vad som skulle hjälpa i situstsitua, vi hittade nyckeln tilldkut, det som funkade för mig.

     

    En psykolog ska inte avslöja dig, det är ingenting hemligt eller skamligt, det är bara känslor upplevelser och tankar, och de behöver luftas kan man säga. När du vågar prata om de kommer de inte kännas lika hemska stora övermäktiga utan du får se att det är ju faktiskt bara en upplevelse som du benämner. Detta är också en övning. Jag har pratat om mina trauman till polis vården psykologer lärare vänner etc etc hela livet, jag tycker det är rätt naturligt (och skönt att ventilera) så det är bara att göra det ju mer du gör det desto lättare blir det .

    Jag vet att det är svårt, men försök att vara din vän. Bli inte hård mot dig själv och tillåt dig att få anpassa din vardag till de förutsättningar du befinner dig i nu idag. Du är utmattad du har ont du har svåra minnesproblem . Acceptera detta och tillåt dig stöd och lugnare tempo i detta. Det blir bättre men då måste man vara öppen och medgörlig.

    Kram!

     

     

     

     

     

     

     

     

     

     

     

     

     

    Trådstartaren

    Du måste försöka tänka bakvägen. Jag var också jätteträdd att få ett anfall när man börjar rota i det traumatiska. Men jag insåg sen att okej, jag kommer få anfall jag klarar inte att förebygga det i nuläget, så vad klarar jag av? Jo, att hantera ett anfall när det väl kommer, för det kommer komma. Sen läste jag på hur man hanterar en flashback trigger attack när man fått den övade. Övade. Övade. Varje gång jag fick ett anfall så försökte jag se det som en chans att lära mig hantera det bättre och bättre .efteråt när jag var lugnare kunde jag sitta och rita mina tankar tillsammans med min sambo och föra dialog om vad som skulle hjälpa i situstsitua, vi hittade nyckeln tilldkut, det som funkade för mig. En psykolog ska inte avslöja dig, det är ingenting hemligt eller skamligt, det är bara känslor upplevelser och tankar, och de behöver luftas kan man säga. När du vågar prata om de kommer de inte kännas lika hemska stora övermäktiga utan du får se att det är ju faktiskt bara en upplevelse som du benämner. Detta är också en övning. Jag har pratat om mina trauman till polis vården psykologer lärare vänner etc etc hela livet, jag tycker det är rätt naturligt (och skönt att ventilera) så det är bara att göra det ju mer du gör det desto lättare blir det . Jag vet att det är svårt, men försök att vara din vän. Bli inte hård mot dig själv och tillåt dig att få anpassa din vardag till de förutsättningar du befinner dig i nu idag. Du är utmattad du har ont du har svåra minnesproblem . Acceptera detta och tillåt dig stöd och lugnare tempo i detta. Det blir bättre men då måste man vara öppen och medgörlig. Kram!

     

    Jag förstår vad du menar ang psykologen. Samtidigt som jag känner att det är så himla bra för mig att gå dit så är det väldigt skrämmande. Vi har kommit fram till att jag haft en traumatisk uppväxt med en pappa som varit väldigt aggressiv (förmodligen narcissist ) och en mamma som aldrig stod upp för mig. Det har resulterat i många år av att stänga av sina känslor och att aldrig få säga sin mening. Det ger mig stora problem idag när jag helt plötsligt ska sätta ord på mina känslor. Skulden och skammen jag känner kommer nog också från min uppväxt, då mina känslor som tex ledsamhet inte accepterades. Men det var då och nu är nu… Har en lång väg kvar men hoppas att jag ska få känna mig hel och stark.

    Tack för ditt svar!🌸

    Oj vad djupt ni hunnit gräva redan, jättebra! Jag har haft liknande uppväxt att man blev bestraffad om man uttryckte sina känslor och de inte var positiva och kämpar flera år med att våga uttrycka och nu för tiden har jag svårt att föreställa att jag knappt klarade av det i t.ex 20 års åldern, har tränat upp det mesta så oavsett barndomen har jag gett mig nya chanser i livet att få bli den jag vill vara och trivas med mig själv. Det kommer gå för dig med bara ta en dag i taget och gör lite varje dag och så njuter du av livets goda bitar så mycket du kan för att få energin som krävs att firtsfort jobba med dig själv. Jag ser det lite som ombetingning. Du är redan på god väg så fortsätt fast det är skrämmande, jag lärde mig ju mer otäckt desto viktigare att ta itu med. Kram

    Trådstartaren

    Oj vad djupt ni hunnit gräva redan, jättebra! Jag har haft liknande uppväxt att man blev bestraffad om man uttryckte sina känslor och de inte var positiva och kämpar flera år med att våga uttrycka och nu för tiden har jag svårt att föreställa att jag knappt klarade av det i t.ex 20 års åldern, har tränat upp det mesta så oavsett barndomen har jag gett mig nya chanser i livet att få bli den jag vill vara och trivas med mig själv. Det kommer gå för dig med bara ta en dag i taget och gör lite varje dag och så njuter du av livets goda bitar så mycket du kan för att få energin som krävs att firtsfort jobba med dig själv. Jag ser det lite som ombetingning. Du är redan på god väg så fortsätt fast det är skrämmande, jag lärde mig ju mer otäckt desto viktigare att ta itu med. Kram

     

    Ditt svar ger mig hopp! Jag vill också ge mig själv förutsättningen att bli den jag egentligen vill vara. Positiv, engagerad, empatisk, egen vilja osv osv… Vägen känns lång dit men visst jag är på väg. Sen ska jag inte hymla med att de dagar jag träffar psykologen så är jag knäckt efteråt. Såpass att jag dissocierar och har grym ångest. Men det verkar lösa sig på jobbet då jag får vara ledig just den dagen. Har lite svårt att få återhämtning mellan jobb, psykolog,barn, läxor, matlagning och allt annars livet. Jag har liksom kommit till den punkt i livet då jag måste prioritera mig själv. Tack för ditt peppande svar!! 🌸

Visar 9 inlägg - 1 till 9 (av 9 totalt)
8

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.