En plötslig förändring (olyckligt kär?)

[Blue Jucary]

Hej, ledsen för lång text men jag vill få med alla aspekter i min historia.

Jag är en kille som just fyllt 40 år. Jag har väldigt begränsad erfarenhet av förhållanden, kärlek och intimitet. Min uppväxt präglades av min alkoholiserade far och en mor som inte alltid fanns där rent känslomässigt med stora humörsvängningar. Jag har alltid känt mig udda och slitit med dålig självkänsla. Jag har undermedvetet hållt mig ifrån tjejer och romans under större delen av livet.

Min pappa gick bort julen 2021. Han levde de sista åren av sitt liv med svår ångest, kroppsliga problem och närmast konstant drickande. När han dog så blev det jag som fick ordna med allt det praktiska. Jag rensade på egen hand ur hans lägenhet och sa upp abonnemang osv. Jag förstår inte nu hur jag orkade detta men jag måste ha stängt av de värsta känslorna på något vis. Jag skämdes för hur han hade levt och hur hans lägenhet såg ut så jag ville inte be någon om hjälp. Känslorna kring pappas död är tudelade. På ett sätt var det skönt att han slapp lida mer och att jag slapp vara orolig för hans hälsa.

Mitt i allt detta så började jag skriva med en tjej på Tinder. Hon var några år yngre än mig och vi fick direkt en väldigt bra kontakt. Jag förklarade för henne att jag var mitt uppe i någonting som tog mycket tid och energi men att jag gärna ville träffa henne när allt var klart. Vi träffades runt månadsskiftet mars/april förra året och fortsatte sedan att ses under hela våren. Vi kom bra överens och hade det väldigt trevligt tillsammans men det intima och romantiska kom aldrig riktigt igång. Hon verkade väldigt osäker och stel så fort jag närmade mig henne vilket jag också tog upp med henne när vi hade träffats några gånger. Även detta samtal gjorde henne märkbart obekväm och hon sa något om att hon kände sig lite pressad men lät mig också förstå att vi träffades för sällan. Jag blev ganska förvirrad då. Till saken hör att jag reser mycket i jobbet så att jag inte kan träffas så ofta som jag kanske skulle vilja men att jag såklart ändå vill kunna dejta och ha ett kärleksliv. Hon verkade ödmjuk inför att det var en speciell situation. Vi bestämde oss för att ta det som det kommer och från den dagen såg jag henne som en vän och lät henne ta alla initiativ när det kom till närhet och intimitet samtidigt som jag fortsatte att dejta andra för att finna kärleken.

Framåt sommaren så kändes det som att hennes intresse för mig trots allt stegrades och en kväll när vi hade varit ute och roat oss så tog hon plötsligt min hand när vi promenerade genom stan och kysste mig sedan flera gånger. Sedan kysstes vi igen när vi avslutade kvällen och våra vägar skildes. Efter det följde en period när vi inte träffades på några veckor p.g.a. sommarsemestrar och resor men vi hade nästan daglig kontakt via textmeddelanden, bilder och ett och annat telefonsamtal. Hon verkade riktigt intresserad av mig. Jag föreslog för henne att vi skulle åka på semester tillsammans vilket vi också gjorde i slutet av juli. Vi var vid medelhavet i tre dagar och allt kändes väldigt bra. Vi hade det så trevligt. Vi umgicks hela dagarna, gick i timmar hand i hand, åt mysiga middagar, badade, gick i butiker, satt nära varandra och delade en och annan kyss även om jag ibland märkte av hennes osäkerhet och stelhet. Vi sov i samma säng och jag fick skeda henne på morgonen men inget mer intimt än så hände. Vi hade aldrig sex. Jag upplevde verkligen att vi hade kommit varandra mycket närmare och talade varmt om henne med mina vänner. Jag började fantisera om ett romantiskt förhållande. En vecka senare när vi träffades hemma i stan så var hon plötsligt mer avståndstagande igen. Jag frågade om hon ville hålla handen vilket hon, motvilligt, gick med på men bara i några minuter. Vi hade trots det en trevlig kväll och vid ett tillfälle satte hon sig nära mig och lät mig lägga handen på hennes lår. Senare på kvällen så ville jag kyssa henne men hon var mycket stel och snörpte ihop munnen och det blev ett ganska pinsamt ögonblick som vi båda viftade bort. Därefter kom vi ifrån varandra på en nattklubb och jag väntade på henne i en timme innan jag beslutade mig för att gå hem i natten med en väldigt dålig magkänsla. Något hade förändrats.

Dagen efter gick hon inte att känna igen. Hon läste mina meddelanden men svarade inte. Hon förklarade till slut, efter att jag bett om det, i ett par kortfattade textmeddelanden att även om det var väldigt kul att hänga med mig så kändes det stelt och som att vi inte hade någon kemi när det kom till det intima. Därefter följde några väldigt märkliga veckor i nån sorts limbo där jag inte förstod vad som höll på att hända. Hon skrev “jag vet liksom inte vad jag ska säga”. Vår kommunikation var mycket sparsam och jag gjorde mitt bästa för att spegla hennes avståndstagande och hålla känslorna i styr. Det gick bra till en början men sedan hände något som drabbade mig väldigt hårt. Jag fick ett vykort som hon hade skickat till mig i smyg från vår semesterresa där hon beskrev den sista dagen väldigt fint och avslutade med: “Vi har haft det så fantastiskt bra! Kram Xxx!”. Det kastade mig tillbaka till resan och alla fina minnen. Jag grät och blev otroligt ångestfylld. Jag ville prata och lösa vad det än var som hade blivit fel men när jag väl fick chansen att göra det efter en gemensam lunch så vände hon sig emot mig på ett mycket hårt sätt och ifrågasatte min vilja att kommunicera. Hon tyckte inte det fanns något att prata om och var närmast hånfull mot mig och mina känslor. Jag fick panik av tanken på att skiljas som ovänner så jag följde med henne på tåget trots att jag bor i motsatt riktning. Hon sa att det var pinsamt att sitta på tåget och “tjafsa” och vände mig sedan bokstavligen ryggen för gott på perrongen vid hennes bostad. Jag hade en extrem ångest vid detta tillfälle och hela den dagen är som ett töcken för mig. Jag minns inte exakt vad som sades men jag åkte därifrån utan att riktigt förstå vad som hade hänt. Allt skedde så fort. Detta var knappt fyra veckor efter att vi kommit hem från resan. Jag ångrar intensivt att vi träffades den dagen och tänker mycket på hur märkligt mitt beteende måste ha tett sig för henne.

Jag skrev till henne ett par dagar efteråt och tackade för allt vi gjort tillsammans och var tydlig med att jag hoppades kunna återknyta kontakten i framtiden. Inget svar. Jag skrev igen i oktober och försökte förklara min livssituation och mina svårigheter. Jag skrev att jag saknade henne. Hon svarade kort och kallt att det var tråkigt men att det var bäst om vi båda släppte det och gick vidare. Efter det mådde jag mycket dåligt och var hemma från jobbet ett par dagar p.g.a. svår ångest. Därefter, i november, kom ytterligare ett mycket försenat vykort från en annan semesterresa hon hade gjort under sommaren. Även detta fint skrivet. Återigen revs såren upp och det kändes så ovärdigt, overkligt och bisarrt. Jag tog en bild på vykortet och skickade till henne med ett tack men förklarade också att det kändes väldigt märkligt att få det. Inget svar. Jag mådde mycket dåligt hela hösten och skrev till henne igen innan jul och försökte spela på hennes medkänsla med ett nostalgiskt minne från semesterresan. Jag uttryckte att jag var ledsen för vad som hänt och att jag gärna ville ses. Detta ledde till att hon blockerade mig i alla kanaler. Det tog mig mycket hårt och jag blev chockad, arg och väldigt besviken. Jag hade fram till den dagen en uppriktig förhoppning om att vi skulle kunna ses och prata. Jag gjorde då något jag inte är stolt över och skrev ett argt och elakt sms från mitt jobbnummer som jag vet att hon inte kände till varpå hon anklagade mig för trakasserier och bad mig att aldrig höra av mig igen. Jag skäms och har enorma skuldkänslor. Jag känner mig omogen och inkapabel till att vara en sund vuxen människa. Den sista tiden har jag funderat på om det jag gjorde förra året skulle kunna gränsa till ofredande. Jag vill dock vara tydlig med att jag bara skrev till henne vid de här tre enskilda tillfällena under hösten och slutade självklart höra av mig när hon bad om det. Jag har aldrig varit hotfull eller velat henne något illa. Jag fattade helt enkelt inte vad som hade hänt. Jag kunde inte acceptera det.

Jag förstår inte att en person kan bete sig på det viset hon gjorde. Att bara sluta kommunicera och hålla på med gissningslekar och otrevligheter. Att komma med undanflykter för att slippa ses och projicera sin egen stelhet och osäkerhet på mig istället för att säga som det är. Det känns som att hon lekte med mina känslor när hon kysste mig och följde med mig på semester och sen betedde sig sådär från ingenstans. Hur snabbt kan man förändras och hur kortsiktigt kan man egentligen tänka? Jag trodde inte vuxna höll på så. Jag vill att man ska kunna prata med varandra och vara tydliga i det man vill och känner. Jag är också chockad över min egen reaktion, förstås. Jag är trots allt 40 och känner mig som en deprimerad, olyckligt kär tonåring.

Allt detta har satt så djupa spår i mig att jag fortfarande ibland har perioder av svår ångest och nedstämdhet. Jag skriver långa brev till henne på datorn som jag inte skickar. Det känns bara som att jag måste få ur mig det som snurrar i huvudet. Det kan hända att jag ägnar mig åt vad som bara kan beskrivas som ett självskadebeteende där jag söker på hennes namn på internet, tittar på hennes vänners Instagram och går igenom vår textkonversation och ser på bilder från våra möten. Detta gör mig såklart ännu mer ledsen. När jag senast sökte på hennes namn så fick jag reda på att hon flyttat ihop med en kille i en helt annan del av Sverige. Jag vet att hon träffade honom redan förra sommaren innan hon helt bröt kontakten med mig. Hon benämnde honom då som en “vän”. Det är på ett sätt en stor lättnad för det förklarar en del kring hennes avståndstagande men det river också upp en massa jobbiga känslor och frågor.

Det har nu alltså snart gått ett år sedan vår semesterresa. Jag har gått i terapi för att bearbeta mina barndomstrauman men det känns som att detta nya sår har kommit i vägen. Jag kan nog inte komma vidare innan jag har bearbetat detta. Jag är orolig för min psykiska hälsa och att jag inte har lyckats gå vidare från detta ännu. Det sätter också käppar i hjulen för den kärleksrelation jag har nu med en mycket fin tjej som verkligen stöttar mig och älskar mig för den jag är. Vi har även ett väldigt fint och spännande sexliv. Hon är fantastisk men det är svårt för mig att lita på någon och det känns som jag börjar förlora hoppet kring allt vad relationer heter. Jag är osäker på om jag är värd att ha en sådan fin person i mitt liv med de tankar jag har kring den förra tjejen. Jag vet inte om detta uppbrott är anledningen till att jag mår såhär eller om det bara är en sak som jag hänger upp min ångest på. Jag skäms för att erkänna att jag fortfarande tänker på henne och det som hände mellan oss varje dag. Det kanske blev någon sorts “perfekt storm” tillsammans med pappas död? Jag vet att jag mådde dåligt även när hon fanns i mitt liv och att jag sköt alla problem framför mig men jag trodde aldrig att en persons beteende skulle kunna påverka mig såhär djupt.

Vänliga hälsningar

En ledsen 40-åring

<3 Jag tänker att du kanske innerst inne inte är kär i den här fd. tjejen utan att det mer blivit utav en fixidé? En besatthet? Det är vanligt just att man blir väldigt emotionellt påverkad när någon plötsligen sätter upp stora murar för en eller börjar bete sig ytterst märkligt. Finns någon benämning för det som jag nu inte minns men det handlar om en typ av bindning som man kan få – och som snarare är psykologisk än att det handlar om själva personen det berör, om du förstår vad jag menar?

Tror definitivt på att inte kolla upp henne fler gånger, inte skriva fler brev (som jag vet att du inte skickar som du skrev), och inte kolla hennes kompisars intagram. Se det mer som att missbruk och som du behöver vänja dig av vid – ta bort ur ditt liv och inte påminnas om, hitta annan distraktion. Jag tänker särskilt att det är viktigt för att kunna vara närvarande och emotionellt tillgänglig i den nya relationen.

En tankelek kan också vara att fråga sig själv: var det här mitt livs största kärlek? Älskar du henne bortom hur du någonsin känt för någon? Hade hon de egenskaperna och den personligheten som du söker?

[Blue Jucary]

Tack för svar!

Precis som du skriver så tror jag att det har blivit en idé. Som ett koncept i hjärnan som handlar mer om hennes plötsliga förändring och murbyggande snarare än om henne som person. Jag får ibland påminna mig om att hon är en verklig person med sina problem och tankar och inte bara en känsla i mitt huvud. Jag kanske hade genomgått en liknande smärta och förvirring om en killkompis hade förändrats på det viset också? Det värsta tror jag är att jag inte kan tänka tillbaka på något vi gjort med glädje. Över en natt så förvandlades alla fina minnen till ren och skär ångest. Det var därför jag reagerade så starkt på hennes vykort. Det ska ju vara glädjefyllt att få ett vykort från någon. För mig var det bara sorgligt och märkligt. Jag har inte direkt satt upp dem på kylskåpet, om man säger så. På samma sätt ger vissa platser mig ångest. Igår träffade jag en vän i samma område av staden där jag och tjejen var den där sista kvällen. Jag hade otroligt mycket ångest och min vän märkte det på mig så jag fick förklara varför. När jag åkte buss förbi nattklubben där vi kom ifrån varandra så kunde jag inte ens titta ut. Jag stirrade ner i golvet för att slippa se denna hemska, jobbiga plats där mitt liv förändrades. Att jag la min lycka i hennes händer den där kvällen. Det är så tråkigt. Det hämmar mig i livet.

Jag ska inte hålla på med det där längre. Det är sant. Tack. Jag har redan avinstallerat Instagram och därmed vår konversation där. För några dagar sedan så var jag på väg att radera vår Whatsapp-konversation och alla bilder men jag klarade det helt enkelt inte då. Jag skulle bara trycka på “OK” men blev alldeles skakis och började gråta så jag fegade ur och la undan telefonen. Det är precis som ett missbruk. Man tänker “bara en gång till, det skadar inte”.

Nej, jag tror inte att hon var mitt livs kärlek. Jag tänkte det redan när vi fortfarande umgicks. Jag distanserade mig från tanken på att det kunde bli något romantiskt mellan oss. Jag såg henne främst som en vän. Kanske var det därför jag reagerade så starkt på att allt verkade bli så komplicerat för henne helt plötsligt. Jag förstod inte varför två vänner plötsligt inte skulle kunna träffas eller ens prata med varandra. Men det kan vara en efterkonstruktion från min sida också. Det är möjligt att jag hade starkare känslor än jag ville erkänna.

[Blue Kogiso]

Hej,

Vet att det var några månader sedan du skrev ditt inlägg och vet inte om du har kunnat gå vidare (vilket jag hoppas att du har gjort). Jag är själv en man som precis passerat 40-strecket och som lämnat en långvarig relation nyligen där jag tampats med separationen och att kunna hitta min nya roll som ensamstående förälder. Att jag under hela mitt liv har väldigt låg självkänsla har inte gjort saken lättare.

Jag känner igen mig mycket i det du skrev. Särskilt när det gällde att det kändes som en drog att gå tillbaka till gamla konversationer, bilder, minnen osv. Detta är det värsta du kan göra (jag talar av erfarenhet) men det finns en biologisk förklaring har jag läst. Denna näst intill maniska vilja att blicka tillbaka är en försvarsmekanism som din hjärna har startat igång. Din hjärna vet att det du gått igenom är något jobbigt och smärtsamt och vad din hjärna vill är att veta vad som är orsaken, dvs varför hon bröt med dig, för att hjärnan ska lära sig att du inte ska göra om det, eller försöka reparera förhållandet för att hjärnan tror att det kommer att göra saken bättre (det gör det inte, tro mig). Det är som att du bränner dig på ett strykjärn, du får ont och din hjärna förstår att du inte ska göra så igen. I ditt fall är det lite mer komplicerat eftersom en annan person är involverad och som dessutom lämnat dig i sticket utan att riktigt förklara varför. Jag kände likadant när min före detta lämnade mig. Hon försökte förklara men det var väldigt luddigt som att “jag har svårt att sätta fingret på det, gnistan fanns inte där längre. Vi växte ifrån varandra”. Vilket inte säger så mycket. Hjärnan vill gärna att det ska vara något “man kan ta på”, men det spelar egentligen ingen roll. För även det som “går att ta på” gör lika ont och skapar samma process i hjärnan. Det är helt enkelt din hjärna som spelar dig ett spratt! Vad hjärnan gör är att den sätter igång hjärnans process att försöka förstå felet för att åtgärda det så att det onda försvinner. Det är därför man blir så beroende av att hela tiden försöka hålla kontakten och läsa gamla konversationer. Hjärnan blir som en detektiv.

Det som har hjälpt mig (och jag är långt ifrån fri från mina hjärnspöken) är främst tre saker:

1. När hjärnan går in i det maniska tillståndet tänker man gärna bara på personens bra saker, de fina minnena. Det kan även uppstå situationer där man plötsligt blir påmind om henne (som du själv uttryckte det). Vid dessa tillfällen, tänk istället på det som inte var bra. Allt det som gjorde att ni inte klickade (ex att hon var stel, svår att kommunicera med, att hon avfärdade dig osv). Detta ska väga över alla de bra sakerna som ni hade.

2. Intala dig själv att det inte är lönt att spendera energi på någon som inte vill ha dig i sitt liv. Du har bara ett liv och ska därför använda tiden väl. Du har dessutom haft förmånen att träffa någon ny som dessutom verkar tycka om dig för den du är. Vårda det och tänk hur lyckligt lottad du är! Jag är tex lite avundsjuk på dig eftersom jag själv inte är där. Jag har inte haft turen att gå vidare och finna kärleken på nytt, trots att jag vill.

3. Utveckla ett mantra som passar dig och som du upprepar för dig själv så fort du mår dåligt eller blir påmind om den här kvinnan. Det som jag använder är: Sträva alltid efter att vara en bättre version av dig själv idag än du var igår. För mig är detta så starkt eftersom vad den gör är att den utmanar mig till att göra nya saker, stora som små, vilket sakta bygger upp självkänsla och även ett steg bort från det som tynger en. Det kan vara alltifrån att man klappar sig själv på axeln för att man satte upp den där hyllan som man tänkt sätta upp på väggen i månader. Att man återupptar kontakten med en gammal vän som man inte hört från på flera år, eller att man tog den där raska promenaden (eller jogginturen) trots att det regnade ute.

Jag hoppas detta hjälper något. Jag vill även understryka att detta inte är en quick fix. Jag har fortfarande dagar där jag har ångest och där jag ramlar tillbaka. Så fort jag hamnar där går jag tillbaka till det där mantrat och så brukar det kännas lite bättre. Hoppas detta hjälper dig. Och avslutningsvis ett sista tips, Youtube! Där finns massor du kan titta på som hjälper med hjärtesorg, hur man släpper taget och får tillbaka sin självkänsla. Kan rekommendera JulienHimself och Jordan Petersson.

Ta hand om dig!

 

[Blue Jucary]

Hej, tack för ditt svar!

Jag gick in här igen och tittade eftersom jag precis var nere på botten och vände.

Jag har skaffat en ny telefon och förde över mina gamla WhatsApp-konversationer. Då när jag ska kontrollera att det blivit riktigt så “råkar” jag gå in på den arkiverade chatten med den här tjejen (som jag såklart ännu inte har klarat av att ta bort) och det är som att jag ser min egen tumme scrolla upp. Det sker nästan tvångsmässigt, alltså. Jag läser lite av vår konversation från den där sista kvällen och dagarna närmast efteråt när hon blev så konstig och jag faller återigen fritt ner i det djupaste mörkret. Samma mörker jag kände då för 14 månader sedan och som jag har känt så många gånger sedan dess. Jag grät okontrollerat och blev fysiskt påverkad med illamående och skakningar. Det är inte klokt vad svårt jag har att komma över denna person och hur kraftiga känslorna är fortfarande. Jag behövde verkligen läsa det du skrev nu. Tack!

Det måste vara helt fruktansvärt att känna den där “luddigheten” t.o.m. efter en långvarig relation där det även finns ett barn med i bilden. Det är skönt att veta att andra går igenom samma sak och att det går att komma vidare men jag beklagar verkligen din situation. Det är så svårt med dessa förbannade uppbrott. Jag hoppas att ni i alla fall fortfarande kan ha någon sorts kontakt med tanke på barnet.

Jag känner verkligen igen det där vaga och luddiga. Det är så otillfredsställande att få den typen av “svar”. Jag undrar vad det är som blir så komplicerat när det kommer till att avsluta en relation. Är det ens möjligt att göra det? Finns inte relationen alltid där på något sätt? Kanske är det våra krav på den andra som är alldeles för höga? Men jag förstår inte hur man bara ska kunna rycka på axlarna och gå vidare när man inte förstår någonting och när man dessutom saknar personen i fråga så mycket att det gör ont. I mitt fall med de där vykorten som fortsatte komma så blev ju hela situationen närmast absurd. Hur förhåller man sig till kyla, tystnad och ett sådant panikartat avståndstagande när allt man vill är att prata och gå vidare på lika villkor? Känslan av att man begått något stort fel är överväldigande när någon beter sig på det sättet. Det är dessutom så förminskade att bli tillsagd att “gå vidare” av den som är själva anledningen till att det inte går. Som att hon plockade ut sig själv ur ekvationen. Det “hände” bara och var inget som hon kunde styra över. “Jag var tvungen att testa” skrev hon till mig som förklaring till sina kyssar och sitt närhetssökande. Hon verkade inte kunna stå för någonting inför mig längre. Hon sa aldrig till mig att hon inte ville träffa mig längre. Inte en enda gång. Jag förstår att det är svårt men man måste ju säga det man vill även om det är jobbigt. Kanske just därför att det är jobbigt. Om det är jobbigt så är det förmodligen viktigt.

Det är ungefär så långt jag kommer i mina tankar just nu. Jag har verkligen en dålig dag idag men jag vet att det kommer kännas bättre och att jag har förmågan att hämta upp mig själv från botten. Tiden gör mycket också. Minnena blir vagare vilket är både skönt och jobbigt. Vissa dagar undrar jag om det verkligen hände, allt det där förra sommaren och hösten. Det känns overkligt. Jag tror det är därför det är viktigt för mig att spara Whatsapp-konversationen och bilderna. De är ju, tillsammans med vykorten som jag har i ett skåp här hemma, de enda fysiska bevisen för det som hände. Jag måste dock göra dem otillgängliga för mig själv så jag inte “knarkar” dem när jag mår dåligt.

Ta hand om dig!

[Blue Kogiso]

Hej,

Tråkigt att höra att du trillat dit igen och fortfarande kan få de där mörka tankarna. Tänk då på de tips jag gav dig, de har hjälpt mig ganska mycket. Sen vet jag att det går upp och ner.

När det gäller relationer så går de att avsluta i mitt tycke. I ditt fall har du egentligen inga hinder att helt avsluta relationen. Ni har inga barn exempelvis att ta hänsyn till. Om något så är det nog du som fortfarande håller den vid liv i ditt huvud. Sannolikheten är nog att kvinnan i fråga redan har gått vidare och släppt dig för längesedan. Varför ska du då våndas när hon inte gör det över dig? Jag är i en annan sits. Jag måste ha en relation med mitt ex eftersom vi har barn tillsammans. För barnens skull har vi valt att hålla god ton och ha en god relation. Vi träffas och pratar ofta. Men efteråt har jag alltid en klump i magen. Mycket beror på att hon redan har gått vidare och träffat någon annan medan jag själv inte känner att jag ens är i närheten. Oron finns att man aldrig kommer att träffa någon. Att man kommer att “dö ensam”. Jag fastnar då ofta i de där tankarna “om jag bara hade gjort detta så hade vi fortfarande varit tillsammans”, men det är hjärnan som jäklas med mig. Dessa gånger försöker jag påminna mig själv om att inte älta över något som har varit eller som kunde varit, att det inte hjälper mig framåt utan snarare håller mig tillbaka. Likadant kan jag tänka mig att du känner. Vårda dig själv och var glad över det du har, en ny kvinna i ditt liv som (till skillnad från den andra kvinnan) tycker om dig för den du är. Låt inte denna kvinna få förstöra detta genom att du sakta bryter ner dig själv till den grad att din nuvarande relation kan riskeras. Är det värt det? Likaså, inse ditt värde. Tillåt dig själv att släppa taget och gå vidare. Jag vet att det låter lättare sagt än gjort, jag är där själv, men till slut kommer du att inse att du är värd lycka och kärlek i livet. Du behöver inte henne. Om du intalar dig själv att om det är jobbigt så är det viktigt, så låter du din hjärna vinna. Det är viktigt för att du låter din hjärna tro det! Vad som är viktigt är att du ska må bra och att du ska kunna leva ett lyckligt liv utan att dras ner av sådant som du ändå inte kan kontrollera.

Jag hörde en föreläsare som sa en gång att när du går in i en relation så ska du känna att hennes kärlek för dig ska reflektera din egen kärlek du har gentemot dig själv. Det ligger nog en del i detta. Jag tror nog att du har det i dig eftersom du ändå har kunnat gå vidare och träffa kärleken på nytt. Du måste bara tillåta dig själv att ta steget fullt ut. Det första steget, om du frågar mig, är att du raderar alla whatsappkonversationer med henne och bränner alla vykorten. Det kommer att både vara ett avslut och ett statement att du släpper taget och får henne ur din skalle. Annars kommer de alltid att finnas där som en påminnelse, som en trigger för dina mörka tankar. Denna kvinna är en av x antal miljarder kvinnor i världen. Hon är inte speciell på något sätt. Hon är inte din enda kärlek. Hon är en parantes i ditt liv, inget annat.

Hoppas inte mina ord låter hårda men det är precis på detta sätt som jag talar till mig själv när jag mår dåligt.

Sköt om dig!