Hem > Forum > Relationer > det blev fel, jag blev fel

det blev fel, jag blev fel

Visar 9 inlägg - 1 till 9 (av 9 totalt)
8
  • Trådstartaren

    Jag har både dyslexi, dyskaleli, autism och alexetumi vilket gör att jag aldrig riktigt vart välkommen någonstans.. Oavsett vart jag än vänder mig har jag blivit dåligt möt av alla människor och aldrig riktigt fått någon bra vänskap, och jag vet inte om de människorna som jag har på snapchat faktiskt är min vänner. Jag tror aldrig någon av dem skulle ställa upp med att läsa upp saker för mig eller ens säga krya på dig om jag är sjuk. Men det har ju alltid vart såhär. Även om två av dem vet att jag har försökt ta mitt liv, bryr sig ingen om mig alls och de är klart att en ”firsk/normal” person skulle säga att man ska bryta kontakten, men om de är de ända man har? Ja en av dem är någon som jag har känslor för och måste komma över, som jag aldrig kan räkna med. Och en annan någon som anser att ”jag måste komma över mitt mående”. Så jag vet. Men jag har verkligen ingen annan alls, de handlar inte om många lossas och få riktiga. Utan få lossas och ingen riktig. Jag vet inte vad jag ska ta mig till, och ens om jag vill ta något till.. Om jag visste att en av mina vänner mådde så illa som jag gör, skulle jag alltid finnas brevid dem, oavsett.. men vad spelar det för roll? Jag gör mitt bästa men det kommer aldrig räcka, så jag gav mig själv ex antal år. Är allt likadant då? Ser jag till att det blir mitt sista försök.. är de så fel? Är det så fel att kämpa hela ens liv och aldrig fått någon form av guldkorn. Att ge upp?

    Ja du har bingo på många diagnoser och jag förstår att du har stora problem just nu – men livet förändras även om det kanske inte känns så just nu.

    Det är inte enkelt att ha obesvarade känslor för någon – oavsett om man har en diagnos eller inte… och du har rätt det är inte lätt att bryta med personer som behandlar en illa om man upplever att de är de enda vänner man har…

    Självmordsförsök säger du – har du klarat av att berätta för dina vänner att du försökt ta ditt liv? Eller är det så att de kanske inte vet något om din situation? ( med tanke på dina problem att tala om vad du känner och tänker….)

    Har du fått diagnoserna efter utredning? I så fall har du någon stödperson som du kan bolla med?Förstår att du har svårt att beskriva känslor om du har diagnosen Alexetumi men det kan ändå vara bra att kunna ha någon som vet mer om dina diagnoser att stödja dig på tänker jag….

     

    Trådstartaren

    Jo, hade gjort nästan vadsomhelt för att bli av med dem alla.. Mitt liv har alltid gått mot de sämre, aldrig bättre..

    Jo, folk säger det. Men jag vet att jag inte har en chans och att han förtjänar bättre. Sen är han en absolut fantastisk och underbar människa så vill även ha honom i mitt liv, men när man önskar mer räcker inte det. Så är bättre att ha kvar honom och bli påmind att de inte finns något där.
    Exakt.. är bättre att ha lossas än inget alls..

    Mer eller mindre, de vet ju om det. men igen av dem bryr sig tillräckligt för att faktiskt finnas där och stötta mig när saker är som värst.. De vet, bara bryr sig inte.

    Har utredningar ja, skiller några år mellan dem men aa. Nopp ingen stödperson.

    Jo, hade gjort nästan vadsomhelt för att bli av med dem alla.. Mitt liv har alltid gått mot de sämre, aldrig bättre..

    Ja det är jobbigt och vem vill inte bli som man föreställer sig alla andra, utan diagnos… men det är livet vi får försöka hantera det med våra diagnoser vare sig vi vill eller inte…

     Men jag vet att jag inte har en chans och att han förtjänar bättre. Sen är han en absolut fantastisk och underbar människa så vill även ha honom i mitt liv,

    Min fråga – har du berättat om dina känslor och blivit avfärdad eller kör du safe genom att inte berätta något för att inte förlora din vän….

    Mer eller mindre, de vet ju om det.

    kan det vara så att de har för lite information för att förstå vad som händer inom dig? Jag vet ju att diagnoser skrämmer många för att de inte vet hur de ska hantera saker – och om du inte berättar om det som finns i dig så kan du ju inte få något stöd. Där har du ett problem eftersom minst en av dina diagnoser gör just kommunikation svårt.

     Har utredningar ja, skiller några år mellan dem men aa. Nopp ingen stödperson

    Hmm det borde du har rätt till men det är svårt att ge dig eftersom allt för få vet hur du tänker och känner. Vad jobbigt ….

    Trådstartaren

    De handlar inte om att vara som alla andra eller något sådan, de handlar om att alla mina jävla diagnoser bara har gjort saker och ting jävligt piss.

     

    Berättade för två år sedan, för då blev vi nästan tsm. Men då klarade han inte av distans förhållande, dock blev han tsm med sitt ex sommaren efter som bodde 12 timmar bort och jag 2, så är ganska uppenbart att han inte har känslor nu.
    Men idag skulle jag inte säga det igen, för att de känns tjatigt.

    Förlåt, nu förstår jag inte. Jag vet exakt vad som händer ”Inom mig” och de har ingen jävla aning om att jag har autism och alexetymi, så sig behandlar de mig som om jag inte har dem. För i deras ögon har jag ej det.

     

    De handlar inte om att vara som alla andra eller något sådan, de handlar om att alla mina jävla diagnoser bara har gjort saker och ting jävligt piss.

    Hmm ja det är en trist väg att lära sig hantera dem men det går och du verkar vara på väg med små steg åt rätt riktning.

    Berättade för två år sedan, för då blev vi nästan tsm. Men då klarade han inte av distans förhållande, dock blev han tsm med sitt ex sommaren efter som bodde 12 timmar bort och jag 2, så är ganska uppenbart att han inte har känslor nu.

    Ja då är det ju inte någon ide att säga det igen.  Har ni kontakt ofta nuförtiden?

    Jag vet exakt vad som händer ”Inom mig” och de har ingen jävla aning om att jag har autism och alexetymi, så sig behandlar de mig som om jag inte har dem. För i deras ögon har jag ej det.

    Ja då är det svårt för dem att veta att du har autism – det gör att de säkert tycker du är ganska udda. Min erfarenhet är att berätta man att man har autism så har fler förståelse för att man inte uppför sig enligt normen och många är ganska hjälpsamma om de får lära sig hur det är att vara autist, vilka problem man har och varför…

    Trådstartaren

    Rätt riktning just nu är att ge upp helt.

     

    Ja det har vi.

     

    En diagnos är upp till varje individ att göra vad de vill med den. Och mitt aktiva val är att den endast är för mig. Jag har levt i två decinum utan att någon ens haft i åtanke att jag kanske har autism så, det spelar ingen roll om folk vet eller inte. För vid detta laget har jag lärt mig att inte visa de sidorna, man lär sig att spela en roll.

     

     

    Rätt riktning just nu är att ge upp helt.

    Tja det kan kännas så – men jag tror att du har mer att ge …

    En diagnos är upp till varje individ att göra vad de vill med den. Och mitt aktiva val är att den endast är för mig. Jag har levt i två decinum utan att någon ens haft i åtanke att jag kanske har autism så, det spelar ingen roll om folk vet eller inte.

    Det beror väl mer på hur du hanterar din diagnos – om du tror att människor ska tycka synd om så har du gjort rätt val – men om du tänker att alla människor har lika rätt att finnas och ha vänner så är du definitivt på fel väg. Människor är ofta korkade på grund av okunskap. Ingen människa är född tankeläsare – inga som jag känner i varje fall… Själv har jag hanterat mina genom att hävda min rätt att vara som jag är och med tiden har det gett resultat – jag har vänner som är på riktigt och en partner som jag har flera roliga dagar med än dåliga… men det krävdes att jag inte dolde mig själv och att ingenting av det som är jag är privat …. Varför – för då behöver jag inte använda någon energi på att vara normal och passa in!

    Kan det vara samma för dig?

    Trådstartaren

    De handlar inte om att tyckas synd eller ”alla människors lika rätt” det handlar om mig och endast det. Jag ger helvetes fan i vad folk tycker och tänker om mig heller inte att vara ”normal eller passa in”. Jag har växt upp hela mitt liv som ett jävla frågetecken: varför är alla sånna och inte jag? Varför fungerar inte saker så osv. För mig handlar allt om att jag själv vet varför saker är som det är och anser att jag inte behöver ”berätta” om min diagnos för att folk ska ”förstå” än eller likande. ”Jaha, du fungerar så på grund av din diagnos då förstår jag.” mot ”Jaha, men du har ingen diagnos så jag bryr mig inte”.

    Du måste förstå att vad som funkar för dig, funkar inte för andra.

Visar 9 inlägg - 1 till 9 (av 9 totalt)
8

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.