Jag har sedan flera år haft problem med återkommande depressioner. Men för typ 2 år sen så började det bli bättre men var då med om en traumatisk händelse som påverkade mig mycket psykiskt. Så blev till slut sjukskriven då jag föll i en depression igen och även PTSD. Nu ska jag gå en utredning då det även misstänks att jag är bipolär.
För ungefär ett år sen så blev jag tillsammans med min nuvarande partner. Efter ett tag började P bo hos mig. P har aldrig jobbat, så det är jag som fått försörja oss båda. Då P haft 0kr i inkomst så länge vi varit tillsammans. Eftersom jag varit sjukskriven så är ju inte heller min inkomst jättehög. Speciellt inte för att försörja 2 pers på.
Så jag började arbeta svart för att få allt o gå runt. Jag har vid upprepande tillfällen sagt att jag inte kommer klara det mer för jag mår så fruktansvärt dåligt och jag behöver egentligen tiden som sjukskriven att få bygga upp mig själv. Jag gråter dagligen för min situation. För jag är så fruktansvärt utmattad, både psykiskt och fysiskt.
P lovar hela tiden att saker ska ändras och att allt ska bli bra. Men det händer inget från P’s sida. alltså det är jag som försörjer oss, det är jag som tvättar, städar, lagar mat, diskar osv osv. Visst kan P göra det ibland, men då krävs det att jag tjatar och tjatar. Och gör inte jag saker så får vi gå hungriga, lägenheten ser ut som ett bombnedslag, alla bestick, tallrikar osv är smutsiga i disken.
Så när jag kommer hem från jobbet så är aldrig någonting gjort. Det är inte diskat, städat, finns ingen mat klar.
För ett tag sen flyttade vi till en annan lägenhet med högre hyra då P i stort sett lovade att ett jobb var på G.
Så P skulle börja jobba och tjäna pengar äntligen. Detta sket sig.
Nu börjar mina pengar ta slut. Mina kreditkort är maxade, mina pengar räcker inte till.
Varje dag lever jag med ångest över hur jag ska kunna betala alla räkningar.
Jag känner mig så ensam.
Det är ingen som vet hur jag har det, varken familj eller vänner. Inte min psykolog heller. Vill inte berätta, för jag vet vilka reaktioner det skulle få.
Nu efter all denna tid har p iallafall fixat så den ska få pengar från soc. Men det kommer ju knappt täcka P’s del av hyran. Men nu sitter jag fast i denna situation. Det är svårt att lämna, hur ska jag då betala hyran? Hur ska jag sen få en ny lägenhet eftersom det var ren tur att vi fick denna, eftersom jag inte har papper på något arbete eller fast inkomst. Det känns som att det inte finns någon väg ut längre. Jag är fast.
Jag älskar min partner. Det gör jag verkligen. Jag önskar bara att P kunde ta tag i sitt liv och bete sig som en vuxen människa. Men det är mer som att jag är P’s förälder.
Därför har jag börjat tappa attraktionen, vi har nästan aldrig sex längre. Vilket P tycker är jättejobbigt.
Men ändå älskar jag P så mycket och vill egentligen leva med denne, bara allt kunde vara rätt.
jag ber inte om mycket, det enda jag vill är att P ska ha en inkomst, så jag slipper vara den försörjande.
Jag är konstant irriterad och arg. På grund av situationen vi lever i.
Jag har kämpat så länge för att få allt o gå runt, men snart går det inte mer. Självmordstankarna kommer allt oftare. Skulle allt vara enklare om jag dog? Vad ska jag göra?