på dagarna jag orkar kliva upp ur sängen går allt bra, jag är jag och jag är självsäker och stark. De är som om Han aldrig existerat, inga problem, inga bekymmer.
sen kommer kvällen och så fort jag stänger ögonen är du under ögonlocken. Jag kan känna din värme nära mig och min ner kylda kropp, de känns så verklighet att hela jag värms upp. Jag berätta för dig att jag alltid att de aldrig inte blir vi något mer, fan otydlig som vanligt, missförstå mig inte. Inte igen. Jag behöver dig, men sluta skriv till mig när du får panikattacker för du var aldrig där för mig när min panik kröp fram.
Jag är alltid den själv säkra den starka. kanske var de de som skrämde dig, de som gjorde dig osäker, de som var avgörande.
Jag såg dig i helgen. Inte i drömmen, utan ute på krogen. De gjorde inte ont, jag kände ingenting, eller kände jag allt, oklart. JAG ÄR ARG. Vill inte bry mig om dig mera, jag är klar.
försöker vara TYDLIG, men hur ska man förklara något man inte själv förstår. Hur ska man förklara till någon att man exploderar av känslor och att han inte kan hoppa in och it ur mitt liv längre.
Behöver han nära, men vill inte, men vill så mycket!! Kanske är otydlig, men jag saknar han så mycket, när han skriver måste jag svara jag kan inte INTe svara FAN… fanfanfan…
Jag kan fortfarande smaka tårarna som rann ner för mina kinder, jag kan fortfarande känna gråten i halsen, fortfarande höra din röst skava i mina öron. Hur glömmer man, hur går man vidare?