Hem > Forum > Relationer > Att våga berätta att man mår dåligt. Hur gör jag?

Att våga berätta att man mår dåligt. Hur gör jag?

Visar 5 inlägg - 1 till 5 (av 5 totalt)
4
  • Trådstartaren

    Hejsan!

    Hur berättar man för sina anhöriga att man funderar på självmord ständigt?

    Mitt liv är ganska bra. Bor med min den mest perfekta personen, har kontakt med anhöriga och så, men ändå finns tankarna ständigt där.

    Jag vill ropa på de. Skrika till de. ”hjälp mig” ”HJÄLP MIG”

    Men vet inte hur jag ska börja konversationen.

    Vad ska de tro?

    Samtidigt känner jag. Att om jag berättar, så är det bara dåligt. Då är jag bara någon som vill ha uppmärksamhet.

     

    Hej,

    Jag förstår hur svårt det kan vara att prata om hur man verkligen mår. Men att inte prata ut om det kan faktiskt leda till djupare depressioner framöver etc.

    Det är väldigt viktigt att kunna prata ut om hur man mår!

    Det tog mig 2 år innan jag kunde prata ut med min familj om min psykiska ohälsa som varade i 7 år. Första gången jag berättade var väldigt svårt, dels för tabun som råder men även att hur skulle familjen ta det ? Vem skulle förstå mig? Men det var så skönt att prata ut! En liten lättnad kändes.

    Du kan alltid sätta dig med den närmaste och förklara situation. Be om hjälp, det är aldrig skämmigt att be om hjälp.

    Hejsan! Hur berättar man för sina anhöriga att man funderar på självmord ständigt? Mitt liv är ganska bra. Bor med min den mest perfekta personen, har kontakt med anhöriga och så, men ändå finns tankarna ständigt där. Jag vill ropa på de. Skrika till de. ”hjälp mig” ”HJÄLP MIG” Men vet inte hur jag ska börja konversationen. Vad ska de tro? Samtidigt känner jag. Att om jag berättar, så är det bara dåligt. Då är jag bara någon som vill ha uppmärksamhet.

    Om det känns som att de dömer dig som någon som behöver uppmärksamhet, fundera kring hur du reagerat/tänkt om situationen var omvänd. Föreställ att en av de du vill berätta för kommer till dig för att prata och uttrycker sin oförmåga att kontrollera sina självmordstankar, ber dig om hjälp och råd. Hade du för ett ögonblick tänkt att din vän var dålig, uppmärksamhetssökande eller inte förtjänade någon hjälp? Ni är på samma våglängd – det finns ingen anledning att anta att de kommer tänka väldigt annorlunda om du kommunicerar dina problem.

    Hur hade du försökt hjälpa din vän ta sig ur eller slippa känna sig ensam i det? Ta svaret och beskriv det när du ber dina anhöriga om stöd. Vad du erbjuder andra är mer ofta än inte det du desperat behöver själv.

    Du ger inte dig själv möjligheten att prata för du vet inte hur du ska kommunicera dina tankar och känslor exakt, men det är det ingen som kräver av dig. Det viktiga är att du tar första steget mot de och låter de veta ungefär vad du behöver – mer ofta än inte vill människor vara till hjälp för varandra! Du kommer inte bli avvisad.

    Eftersom relationen funkar åt båda hållen kommer det gå så bra det bara kan gå.

    Försöker du inte vet du aldrig.

    Lycka till!

    Jag berättade helt ocensurerat för mina nära, blev rätt dramatiskt men de köpte det.

    Nu kan jag berätta om allt på ett helt normalt sätt, lindar aldrig in något längre om man säger så. Typ alla mår dåligt någon gång, men är bara konstigt för inga pratar om det 🙂

    Många läxor lärda, berätta aldrig något innan du är 100% eller nej 200% säker på att du litar på personen. Allt man säger kan vändas emot en. Det är inte säkert att man stöter på en snäll typ bara för att den genomlevt psykisk ohälsa. Jag är 35 å skulle bara prata med mina föräldrar om det var något. Annars får man snacka med akutjouren på Landstinget. Det är svårt om man inte har något eget nätverk av nära vänner.

Visar 5 inlägg - 1 till 5 (av 5 totalt)
4

Du måste vara inloggad för att svara på detta ämne.