Jag ser på mig själv som en “romantiskt” lagd person. Med det så menar jag att alltid gillat tanken på kärlek, att jag velat hitta kärleken och att en del av mina framtidsplaner alltid har bestått av att hitta en partner och bilda familj. Men jag har aldrig varit den som haft många relationer eller blivit kär snabbt. Och just detta har jag grubblat sönder mig på många gånger.
Ena stunden kan jag känna att jag kanske är för upptagen med annat i livet, att jag har bra krav och inte nöjer mig med vem som helst. I andra stunden kan känna att jag kanske har för höga krav? Eller att jag är någon som friendzonear för mycket, att andra inte märker när jag försöker flörta? Eller ibland kan jag undra om jag istället verkar “för på” när jag väl försöker flörta? Ibland vet jag varken ut eller in, särskilt efter att ha funderat för länge på det.
Jag har haft 2 korta, men riktiga relationer. Men i båda kände jag mig aldrig kär. Personerna hade många fina sidor som jag uppskattade och det fanns stor attraktion. Men kärlekskänslan och pirret i magen kom aldrig. Jag gick som och väntade på att det skulle komma, men det gjorde aldrig det. Jag är nu rädd att jag kommer känna så varje gång.
Min mardröm är att jag alltid kommer vara den roliga tjejen med många vänner, men som aldrig hittar någon. Att vara ofrivilligt ensam. Och att jag fortfarande kommer vara ensam om några år, när jag kommit upp i åldern när man vill börja skaffa familj.
Ena delen av mig känner stress över detta, samtidigt som andra delen känner att jag ändå inte vill ha ett förhållande bara för att ha ett. Är det någon som känner igen sig? Eller som har några tankar?
