Är mamma till en pojke på 10 år. Har varit separerad från pappan sen 2011. Först med varannan vecka-umgänge, fram till 2014 då det ändrades till varannan helg och sen ett drygt år endast sporadiskt…
Som avlastning har jag endast min mamma och vi har inte nån jättebra relation. Mer att vi har kontakt pga att vi är de enda vi har.
Anledningen till att det ändrades till varannan helg var att sonen inte trivdes med pappan och hans nya familj. Det var stökigt med alla nya syskon och bonusmamma och allt.
Förra året hade sonen kräksjuka med 2 veckors mellanrum och har sen dess lidit av kräkfobi. Får panikattacker ibland när han är hos pappan av olika anledningar. Har svårt att somna, sover ibland oroligt. Vill gärna kontrollera mig. Har ibland separationsångest. Lyssnar inte och det leder till åtskilliga konflikter.
Förut kunde han utan problem sova hos sin mormor, i helgen grät han hysteriskt i två timmar tills jag gav upp och hämtade honom.
Det här gynnar så klart inte relationen till min mamma heller. Hon ringde mig dagen efter och fick mig att må dåligt tills jag inte orkade mer och la på luren.
Jag orkar inte längre!!! Håller på att bli tokig. Känner mig som ett ljus som brinner från båda ändar. Min son mår dåligt, min mamma mår dåligt. Hade det inte varit för dem hade jag inte haft nåt att klaga på, men nu får det mig att må skit!
